Category Archives: Mysterier

289. På tal om boxar

slc1_zoom-protective-cardboard-box-for-1-bottle-gift-boxes

Vi är ju rätt ömtåliga så vi kan troligen inte stå utan något som helst skyddsomslag…

Det talas ju mycket om det här med förmågan att stiga ut ur sin egen box – eller på annat sätt hantera sina in-box-ningar.

Hur vi än väljer att tala om det kan man nog ändå börja med att konstatera att det finns väldigt många boxar.

Dels finns ju våra egna privata som vi alla går och bär på – och så finns det ju sådana där kollektiva och kulturella stor-boxar som vi i viss mån delar eller inte delar med andra.

Och trots att de flesta av dessa i princip är fönsterlösa, så sägs det ju i varje fall, att det är bra att äga förmågan att kunna kika ut ur sin egen box.

Samtidigt som vi förstås aldrig kan lämna själva boxen – vi kan inte, i varje fall som det verkar, stå utan något slags omslag.

Om… om vi nu inte, vill säga, tror att det där utanför boxen finns en mycket verkligare värld – som vi alla kan få ta del av. Men det är ändå en annan och lite mer mystisk twist på det här med box-frågan.

I vilket fall, oavsett! Om det är så att våra respektive boxar genom att mötas kan förändras och fås att rymma mera, bli bättre i något avseende…

e753e4ff-bf77-40dd-9da3-8d36258fe846

Om… om vi nu inte tror att det där utanför boxen finns en mycket verkligare värld – som vi alla en dag kan ta del av. 

Då!

Då infinner ju sig frågan: om det är bättre med en sådan där större box än en mindre box? En stor har ju mer svängrum där man bättre kan vrida och vända på saker o ting. Medan en liten box då självfallet är trängre och därför mer begränsande. För det är ju ändå det som är essensen av själva box-analogin, eller hur? Att det är bättre att kunna ta sig utanför och därmed göra den större.

Och då… kommer ju som ett brev på posten; om det nu är så att det ena är bättre än det andra, hur gör vi då för att samtidigt bevara idén om att alla boxar är lika mycket värda?

Vilket ju är en paradox som jag upplever att både jag och min samtid dagligen brottas med och som jag tror det börjar bli hög tid att fundera lite mer över.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Jämlikhet, Mysterier

256. In-o-ut-o-bak-o-fram

474px-136.The_Prophet_Amos

Profeten El dhamma – Ammahd le

När El dhamma efter trettio års tystnad tröttnat på ensamheten begav han sig så åter tillbaka till människorna i hopp om att den gamla tiden nu var förbi.

Men vad han istället mötte var något han aldrig hade kunnat föreställa sig.

Människan hade sammansmält – mer eller mindre med sina egna idoler, det vill säga med sina önske- & spegelbilder. De talade med och för sig själva, de avbildade och tittade på sig själva och det märkligaste av allt – de letade även efter sig själva.

Förbryllad satte sig El Dhamma ned och funderade över hur han nu skulle göra för att förmedla den största av insikter? nu när alla levde in-o-ut-o-bak-o-fram?

Länge satt han där och stirrade framför sig när det plötsligt gick upp för honom!

– Jag måste givetvis själv trä mig ut-o-in-o-bak-o-fram så att vänster blir höger och ned upp! Då kan jag baka taklänges och bli en av dem och på så vis kanske få dem att upptäcka sina spegelbilder. Jag ska därför tala till dem på deras eget språk och bli deras jämlike.

327886_mqA3ZVMEuymkOi7GTmJmpOgD6

De sökte till och med efter sig själva!

Och El dhamma krängde så av sig sina gamla kläder och drog på dem ut-o-in-o-bak-o-fram och sade:

– Se en ny människa har blivit född och hans namn ska vara Ammahd Le och han ska härefter förkunna en sanning som ska göra er fria: Ta era spegelbilder i besittning – ty dessa är era verkliga jag.

Så var han tvungen att uttrycka sig eftersom han nu talade spegelvänt.

Varvid människorna uttråkade tittade åt ett annat håll och någon av dem twittrade att den träffat på ännu en som gått på myten om att verkligheten inte var vad den syntes vara.

– Ack kvack! Kvad så Ammahd Le! Aldrig mer ska jag nedlåta mig att tala till människorna som om de vore mina jämlikar – nej, jag ska tala till dem som om jag trodde att jag visste – nej föresten! mer som om jag visste att jag trodde! Ach pasch – det går nog på ett ut – de är ändå inte speciellt nogräknade kring vad som sägs – de vill ändå bara höra samma gamla visa om och om igen – söker endast upprepningar & bekräftelser.

Lämna en kommentar

Filed under Mysterier

213. David och Goliat

david-goliath

David och Goliat

Visst kan det väl bli så att den vi uppfattar vara i underläge ändå kan ta hem matchen. Detta är också den tes som författaren Malcolm Gladwell nu vrider och vänder på i sin senaste bok, ”David and Goliath”. Men han vrider också ur denna idé till de absolut sista dropparna.

Om jag hade publicerat boken ”David and Goliath” hade jag nog blivit utskrattad. Nej, värre, den hade aldrig gått i tryck.

Och det är ju också det som är så åtråvärt i styrkepositioner – man kommer undan med så mycket mer. Och det gäller ju inte bara populära författare utan även framgångsrika affärsmän, presidenter och medlemmar av de europeiska kungahusen – befinner man sig bara ovanför en viss kritisk makt-nivå, så verkar saker och ting mest bara kunna utveckla sig till det bättre.

Det handlar om att nå den ”kritiska massa” som krävs för att saker o ting ska rulla på av sig självt. Vilket då enkelt uttryckt innefattar att det är onödigt att ha exempelvis en telefon eller Facebook om ingen annan har det. Och det är först när tillräckligt många andra i min omedelbara närhet börjar använda sig av det, som det även blir intressant för mig.

Samma sak med böcker och med celebriteter – det är inte mycket mening att läsa om någon som ingen annan vet vem den är – eller läsa en bok som ingen annan har läst.

Malcolm-Gladwell-006

När man väl når en kritisk massa – blir man även begåvad med en gloria

Därför om jag inte kan referera till en viss bok eller författare och diskutera innehållet med någon annan  – blir ju det hela lite meningslöst. Man blir s.a.s. utan cred.

Därför krävs det också så mycket mer av en bok eller text, som inte nått någon kultstatus. Den måste helt enkelt vara bättre och ge mer. Varje författare, varje bok måste först nå en kritisk massa för att kunna bli riktigt omtyckt.

Men hur var det nu med Malcom Gladwells tes? Om David nu verkligen slår Goliat, är det väl knappast därför att han agerar utifrån ett underläge – snarare då för att vi inte är redo att igenkänna hans styrka och därmed se vad som utgör hans verkliga övertag.

Lämna en kommentar

Filed under Makt och Rädsla, Mysterier

167. Att Ta Livet Av En Blondin!

1928914_315_400

Varför betraktas blondinen som lite dum?

”Vet du hur man dränker en blondin?
Man limmar fast en spegel i botten av en pool.”

Att blondiner sägs vara korkade vet vi ju – men det är egentligen inget att förfasa sig över! Det är ju inte så allvarligt menat! Vi driver ju alltid med dem med glimten i ögat;-)

Det finns mängder av s.k. blondinskämt på webben, den ena grövre och osmakligare än den andre.

Men vi har ju alltid haft dem – dvs. skämten som delar upp oss i ett vi och ett, dom andra.

Allt från jude- och biafra-vitsar, norge- och skotte-historier till neger- och blondin-skämt. Det finns liksom inget hejd på vilka som skulle kunna bli utnämnda till ”dom andre”.

•••

Jag är själv blond – fast kille! Men jag är också blåögd! och att vara blåögd innebär på svenska att man är lite naiv! Men jag är inte naiv – tror jag.

Vad jag säger är bara det att det är svårt att sätta sig i respekt när man är blond och blåögd – man betraktas liksom inte som speciellt farlig. Man ses snarare som snäll, beskedlig och lite menlös. Det är liksom inget djuriskt klös i oss blonda.

Änglar har också alltid avbildats som ljusa och välmenande varelser – sådana som hjälper andra – men ändå som rätt kraftlösa!

Angels-Blake_New

Är det måhända samma slags dumhet som William Blake ansåg änglarna förkroppsliga?

Något som också den engelske poeten William Blake avbildade i sin bok ”The Marriage of Heaven & Hell”. Ängeln tar där barnet i sin famn – men har inte själv kraft att ta sig vidare. Och behöver därför lite hjälp av den andre som har mer energi  och som Blake säger ”Energy is Eternal Delight!”.

Vart vill jag egentligen komma?

Nja, det är bara det att allt som sägs – sägs mot en horisont av det tidigare sagda – så vad jag än skriver – eller inte skriver, kommer det alltid att läsas i ljuset av detta.

Och jag har liksom här lockats ut mot kanterna för det tillåtna – för att där få blicka ned i det mest förbjudna  (The Abyss) och för en stund få känna samtidens yrsel.

1 kommentar

Filed under Mysterier

150. Maktlöshet och vanmakt

wooden-chess-piecesOm vi betraktar makt som något fult – innebär det då att vi samtidigt bör uppfatta maktlöshet som något fint Jag menar, makten och maktlösheten ligger väl ändå i var sin absoluta motsats på någon slags skala.

Ja, visst är det en retorisk fråga! Men sådana har ändå en viss förmåga att sätta saker på plats. Det är också just därför de kallas retoriska – svaret finns så att säga redan inbyggt i själva frågeställningen.

Och självklart är det så att ingen frivilligt eftersträvar att hamna i ett tillstånd av maktlöshet. Vanmakt är nog en av de mest oönskade livstillstånd vi kan hamna i. Det vet alla som varit i dess närhet.

Men alltså, trots att vi vet vad som är det sämsta tänkbara – är det ändå svårt för många av oss att fullt ut bejaka dess radikala motsats – nämligen makten i sig.

De som har mycket makt har vanligtvis inga större problem med detta – annat än att de i måttfullhetens tecken ibland måste ge sken av att inte ha den – eller att under suck och stön beklaga sig över att ha fått den.

Att ha fått en överordnad ställning är något de flesta strävar efter men som få vågar ge ett positivt uttryck för, när de väl hamnat där.

Och att de i grunden maktlösa inte uppskattar makten är väl i och för sig inget konstigt, det man inte har och kanske heller inte kan få, smakar i regel bara surt.

Men att majoriteten av oss, alltså alla vi mitt i mellan, ska behöva gå och hymla inför varandra – det är något i grunden inte helt friskt.

Att behöva gå omkring och känna avundsjuka för dem som lyckats bättre än vi själva och att inte kunna bjuda på denna glädje, är ett småskuret perspektiv som odlar mörka konsekvenser.

Michael Marmot beskriver i boken ”The Status Syndrom”[1] hur de som hamnarChessPieces3W högre upp i hierarkierna som regel lever lyckligare, friskare och 5 år längre än de som hamnar längre ned.

Man skulle här också kunna vända på slutsatsen och säga att det lika väl kan vara så att de som hamnar lägre ned är de som lever mindre lyckliga, är mer sjuka och lever 5 år kortare än de som hamnar högre upp i hierarkierna.

Vad man gör då är helt enkelt bara att förskjuta själva tyngdpunkten på vad som är avgörande orsaker till huruvida man ska kunna leva ett långt, friskt och lyckligare liv.

Och jag måste ändå säga att det verkar fullt rimligt att känslor som kränkthet, orättvisa och avund inte är sådana som varken gör oss vackrare, friskare eller mer levnadskraftiga.

[1] En undersökning som de senaste dagarna kommit i ropet med den debattartikel som publicerades på DN-debatt den 29 januari 2013.

Därmed är detta inlägg också ett svar till Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Robert Erikson, professor i sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Olle Lundberg, professor i ”health equity studies” vid Chess, Stockholms universitet/ Karolinska institutet 
Erling Norrby, professor emeritus i virologi, medlem i Kungliga vetenskapsakademien

5 kommentarer

Filed under Jämlikhet, Makt och Rädsla, Mysterier

134. I jakten på tomtar och troll!

Fantastiska berättelser om tomtar och troll…

Har länge nu varit inställd på att bara skriva om saker som rent konkret finns runtomkring, jag menar då inte sådana fysiska ting som ”trappsteg” och ”smörknivar” – utan mera om näraliggande förhållanden som bl.a. rör sådant som makten över verkligheten. Vad det är som påverkar oss. Hur det uppstår, hur det får fäste.

Alltså inte några metafysiska betraktelser, inget filosofiskt mummel! Utan mer näraliggande och konkreta saker!

Jag har alltid velat skriva enkelt om rätt så komplicerade saker men nu sent omsider insett att det nog hade varit mer framgångsrikt om jag försökt skriva lite mer dunkelt om enkla ting.

Det ligger, så att säga i sakens natur; att läsaren oftast upplever en större spänning av att få läsa en initierad betraktelse över ”tomtar och troll” än att behöva få ta del utav ett storögt konstaterande av att ”vatten faktiskt är vått”!

Visst är det så?

…har större dragningskraft än triviala verklighetsbeskrivningar

Något även Herakleitos säkert fick erfara, då han förundrat fastslog att, ”Vägen upp är den samma som vägen ned”!

Och detta utgör just nu den gordiska knut jag kommit fram till att jag måste lösa! Hur ska man kunna gestalta något som bara är till synes enkelt utan att göra det alltför komplicerat? Samtidigt som man måste göra det tillräckligt invecklat (mystiskt) för att det överhuvudtaget ska locka till läsning.

Det är det här med att ibland ter sig saker alltså enkla därför att vi inte har förståelse för vad som är underliggande! Och andra gånger ter sig saker komplexa därför att vi snärjs in i underliggande strukturer och antaganden som det egentligen inte finns någon grund för.

På liknande sätt förhåller det sig nu med Herakleitos konstaterande att vägen upp är den samma som vägen ner.

Detta är vid första anblick en rätt så banal iakttagelse, självklart är den fysiska vägen upp, samma som den fysiska vägen ned – men kanske ändå inte riktigt. Varför? Jo därför att ”upp och ned” är begrepp relativa en position och hänvisar därför till något annat än beskrivningen av den faktiska platsen.

Vad Herakleitos belyser med denna tankenöt är bland annat att vi inte ska förledas till att blanda ihop de begrepp vi använder med vad de söker gestalta (deras utsträckning – denotation). Alltså, inte blanda ihop språket med den fysiska verkligheten.

Kan vi bara klara av denna grundläggande rågång så är mycket vunnet.

 –––––

Med detta inlägg ska jag återigen försöka väcka till liv den tänkare i mig som jag vet finns där någonstans.

Och därmed tillåter jag mig också att slå an en annorlunda ton.

Jag kommer inte längre att anstränga mig för att vara tillgänglig. Jag tar mig därför rätten att inte längre snegla på mina läsare.

Ett, två, tre, så kliver jag härmed ut ur mina egna begränsande cirklar.

Dessutom har jag börjat läsa om (alltså en gång till) Nietzsche för att se vad det var som fångade mig så intensivt i hans författarskap för så många år sedan.

Och har nu hunnit ta mig igenom ”Tragedins Födelse”, ”Filosofin under grekernas tragiska tidsålder”, ”Morgonrodnad” och den ”Glada Vetenskapen” och jag måste säga att hitintills har jag inte kunnat upptäcka något som ger mig någon större fascination eller mersmak. Men jag kommer att återkomma med mer om detta senare när jag tagit mig igenom ytterligare några av hans verk.

4 kommentarer

Filed under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

72. Min och andras glädje

Vår rätt till glädje upplevs nog av de allra flesta som lika grundläggande som vår rätt till frihet. Ingen av oss vill var ofri och ingen vill leva glädjelös.

Glädjen är vår raison d’être – kanske vår främsta anledning att leva. Något ingen får ta ifrån oss. Det är därför vi ogillar glädjedödarna. De som slår oss på fingrarna och vill få oss att sluta skratta. De som inte förstår att vi bara vill vara glada.

Anledningen till att jag nu skriver om glädje är därför att jag misstänker att den inte alls är så självklart okomplicerad som den gärna framställs.

Den enkla odelade glädjen är egentligen bara enkel och oproblematisk för dem som upplever den. När vi får ”flyt” upplever vi glädje. Det är inte så konstigt.

Vi upplever exempelvis glädje när det går bra för oss, när vi lyckats med något vi föresatt oss. Men frågan är självfallet om det då spelar någon roll vad det är vi har lyckats med? Eller om det snarare är själva uppfyllelsen som skänker glädje? Jag lutar mot det senare – att målet faktiskt inte spelar någon större roll.

Vår upplevelse av glädje vilar då på lager av lager av personliga drifter och drömmar. Drömmar som inte nödvändigtvis behöver vara av, så att säga, ”god” karaktär. Utan som lika gärna kan handla om sådant som dominans, övergrepp och eget välbefinnande skapad på andras bekostnad.

Detta ger också glädje – när man lyckas köra över någon som man ville köra över. Då, när man befinner sig i detta fantastiskt okritiska sinnestillstånd av personligt ”flow”.

Och det är i detta tillstånd, när vi uppfylls av vår egen glädje, som vi också riskerar att bli både oförsiktiga och okänsliga för andras behov. Jag talar nu bara av egen erfarenhet.

Hur många gånger har jag inte själv – uppfylld av just denna glädje – levererat en onödig sarkasm eller en putslustig ironi – som strimlat någon annan stackare i småbitar?

Jimmie Å´s glädje – inte min glädje...

Vår glädje uppstår väl bland annat när vi just får känna oss hämningslöst fria, utan grubblerier eller onödig hänsyn…

Och denna glädje är bland de finaste vi har. Frågan är bara hur vi ska se på andras glädje?

9 kommentarer

Filed under Kommunikation, Makt och Rädsla, Mysterier