150. Maktlöshet och vanmakt

wooden-chess-piecesOm vi betraktar makt som något fult – innebär det då att vi samtidigt bör uppfatta maktlöshet som något fint Jag menar, makten och maktlösheten ligger väl ändå i var sin absoluta motsats på någon slags skala.

Ja, visst är det en retorisk fråga! Men sådana har ändå en viss förmåga att sätta saker på plats. Det är också just därför de kallas retoriska – svaret finns så att säga redan inbyggt i själva frågeställningen.

Och självklart är det så att ingen frivilligt eftersträvar att hamna i ett tillstånd av maktlöshet. Vanmakt är nog en av de mest oönskade livstillstånd vi kan hamna i. Det vet alla som varit i dess närhet.

Men alltså, trots att vi vet vad som är det sämsta tänkbara – är det ändå svårt för många av oss att fullt ut bejaka dess radikala motsats – nämligen makten i sig.

De som har mycket makt har vanligtvis inga större problem med detta – annat än att de i måttfullhetens tecken ibland måste ge sken av att inte ha den – eller att under suck och stön beklaga sig över att ha fått den.

Att ha fått en överordnad ställning är något de flesta strävar efter men som få vågar ge ett positivt uttryck för, när de väl hamnat där.

Och att de i grunden maktlösa inte uppskattar makten är väl i och för sig inget konstigt, det man inte har och kanske heller inte kan få, smakar i regel bara surt.

Men att majoriteten av oss, alltså alla vi mitt i mellan, ska behöva gå och hymla inför varandra – det är något i grunden inte helt friskt.

Att behöva gå omkring och känna avundsjuka för dem som lyckats bättre än vi själva och att inte kunna bjuda på denna glädje, är ett småskuret perspektiv som odlar mörka konsekvenser.

Michael Marmot beskriver i boken ”The Status Syndrom”[1] hur de som hamnarChessPieces3W högre upp i hierarkierna som regel lever lyckligare, friskare och 5 år längre än de som hamnar längre ned.

Man skulle här också kunna vända på slutsatsen och säga att det lika väl kan vara så att de som hamnar lägre ned är de som lever mindre lyckliga, är mer sjuka och lever 5 år kortare än de som hamnar högre upp i hierarkierna.

Vad man gör då är helt enkelt bara att förskjuta själva tyngdpunkten på vad som är avgörande orsaker till huruvida man ska kunna leva ett långt, friskt och lyckligare liv.

Och jag måste ändå säga att det verkar fullt rimligt att känslor som kränkthet, orättvisa och avund inte är sådana som varken gör oss vackrare, friskare eller mer levnadskraftiga.

[1] En undersökning som de senaste dagarna kommit i ropet med den debattartikel som publicerades på DN-debatt den 29 januari 2013.

Därmed är detta inlägg också ett svar till Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Robert Erikson, professor i sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Olle Lundberg, professor i ”health equity studies” vid Chess, Stockholms universitet/ Karolinska institutet 
Erling Norrby, professor emeritus i virologi, medlem i Kungliga vetenskapsakademien

5 kommentarer

Filed under Jämlikhet, Makt och Rädsla, Mysterier

5 responses to “150. Maktlöshet och vanmakt

  1. JLRamírez

    Den som vill få en mera nyanserad analys om vad makt innebär får läsa min avhandling ”Skapande mening” kap. VI från 1995. Makt innebär en asymmetrisk relation mellan olika aktörer i vissa situationer. En sådan relation går inte att undvika, eftersom kunskap, position omständigheter ger hela tiden åt den ene större inflyttande och möjligheter än den andre. Det finns sedan envälde, fåtalsvälde, folkvälde, etc. Maktpositionens uppkomst är oundviklig. Den viktiga frågan är etisk och gäller hur man hanterar maktsituationen. Den som ligger på den svaga sidan kan ha också olika attityder: vanmakt, maktlöshet, motmakt och (som norrmännen uppfann) ”avmakt”. På svenska finns två ord som är intressanta: ”väld” och ”välde”. ”Vald” betyder ”partiskhet” och har sin negation i ordet ”oväld”. ”Valde” är synonym med ”makt” men saknar en liknande negation i svenskan, som skulle hete ”ovälde”.
    Detta avsöjar ett blitflcäk i den svenska begreppsbildningen. Jag tillåter mig introducera denna term, för att bemöta makten varken med motmakt eller med underkastelse. Det handlar om att stå på sig utan att för den skull slåt tillbaka. Det gäller att inte med tystnad acceptera att ”makthavaren” utövar sin makt mot mig. Förebilden för detta var Mathama Gandhi. Man kan då tala om ”oväldes etik” vars maxim låter: ”Handla alltid så att makt-asymmetrin mellan dig och den andre alltid blir mindre och aldrig högre än den var från början”. Detta är, t ex., vad en fader bör göra med sina barn. Paternalisman betraktar jag som en åkomma, som under föreställning av godhet försöker försvara och behålla makten hon den som har den från början.

    • ”blitflcäk”??? Utveckla gärna. Vad betyder egentligen maximen: ”Handla alltid så att makt-asymmetrin mellan dig och den andre alltid blir mindre och aldrig högre än den var från början”. Det ger ett intryck av en väldigt statisk relation, varför bör makt-aymmetrin inte förändras, menar du?

  2. Nils Ivar Tenmann

    Jag är nog ganska förtrogen med vad José skriver om maktbegreppet i slutkapitlet ”Det politiska förnuftet” (s. 305) i sin avhandling ”Skapande mening och kanske just därför inte kan förstå hur Max ur Josés kommentar finner på att fråga; ”…varför bör makt-assymetrin inte förändras, menar du?”
    Makt är ”maktande”, dvs en handling som vi bör undvika att utöva för att skapa eller bevara assymetriska relationer. I den mån vi finner det ”ofrånkomligt” att makta…. (vi kan ju alltid hänga oss istället)… bör vi följa Gandhis exempel… en ”oväldes etik”… som vuxen mot barn, lärare/elev, befäl/underlydande… Det är väl att sträva mot en förändring av assymetrin ur ovanifrånperspektiv. Att inte lyda är väl att inte underkasta sig en given underordning och att inte försöka vända på kuttingen är väl att låta bli att motmakta… Så tolkar jag José.

    Det är inte lätt att vara polis med rätt att inte bruka mer våld än situationen kräver. Men rätt till anpassad våldsutövning är inte det samma som rätt att makta i min vokabulär. Men det är inte lätt att bara ”vända andra sidan till”, heller!

    • Det är riktigt, jag har inte läst Josés avhandling och har därför givetvis lite svårt att se helheten av det han skriver. Att vi alltid befinner oss i någon form av makt-relation, det är en empirisk iakttagelse jag håller med om. Jag kan också instämma i att den förefaller vara asymmetrisk (eftersom om den inte är asymmetrisk så är det väl knappast inget maktförhållande och är därmed neutralt. Men denna asymmetri är ju inget som endera parten kan styra över – eftersom den ser ut att uppstå i förhållandet mellan två eller flera parter.

      Att utifrån någon slags moralisk ideologi dra en slutledning av fakta – det kan man väl göra – men denna baseras väl då på det eventuella moraliska perspektiv man väljer att inta – och inte i egentlig mening på hur vi betraktar den empiriska iakttagelsen.

      Jag kan t.ex. tänka mig en situation där någon säger till mig ”jag älskar dig” (med allt vad det innebär). I den stund den andre säger att den älskar mig så ökar ju direkt denna asymmetri. Jag ges mer makt genom den andres åtrå – och hur skulle jag kunna då på grund val av detta exempel kunna hävda en moralisk maxim att ”asymmetrin varken bör öka eller minska”. Det står ju inte alltid i min egen makt att kunna påverka.

      Men visst! Det är en intressant fråga.

  3. Nils Ivar Tenmann

    För mitt personliga vidkommande tror jag en ”järntvätt” kring upplevelsen av maktande och det förtingligande bruket av ordet ”makt” och tolkandet eller menandet med det inte bara är en intressant… utan en ytterst viktig retorisk-etisk-politisk ”fråga” (dvs,handling). Jag anser att de maktbegrepp som florerar inom vetenskapande ”ämnen” (disciplinerande språkbruk) såsom ”sociologi-social-psykologi”, ”statsvetenskap” och ”nationalekonomi” är mystifierande begreppsligheter… som – i ett civiliserande (anti-militaristiskt) handlingsperspektivs språkbruk – hindrar oss att utveckla innebörden i ett ”demokratiskt” handlande, i och med vår strävan att färdas väl under menandet med ”livet”… med t.ex skapandet av ”ett långsiktigt hållbart samhälle” under vår stund på ”jorden”.

    För att själv uttrycka mig vardagsokultiskt är det ”Makten” själv som verkar i och med språkbrukets osynliggöring av ”den”… genom att ”blanda bort korten”… i och med vad DET egentligen handlar om, nämligen; något man gör… men helst bör undvika göra i ett medmänskligt perspektiv.

    Ursäkta mig Max, men jag går förbi ditt psykologiskt komplicerade exempel med en människas kärleksförklaring (med allt vad det innebär av outalat begär till Begäret)… Förenklat sagt, kan den älskade fråga vad älskaren menar och eventuellt begär av den älskade… det är väl på sin plats om åtrån inte är ömsesidig… det handlar väl om att inte utnyttja den som visar sig villig att underkasta sig ”vad som helst” … men.. den älskandes villighet till underkastelse kan ju bli ett sätt att behärska den älskade… det beror ju på vilka särskilda hänsyn den älskade anser sig måsta ta till den person som säger sig älska denne.

    Förbindelsen ”i sig” är inte ”makten”, som jag vill begripa innebörden av ordet Det är vad du gör i gestaltningen av förbindelsen som kan vara och/eller upplevas som maktutövning. Den assymetriska ”relationen” i sig är inte per def en maktrelation. Den över-eller underordnade ”positionen” är inte i sig ”makten”… ”positionen” kan vara ett ”makt-medel” om du väljer att använda en institutionaliserad överordnad ställningen till att vidmakthålla eller tillskansa dig ”obefogade/orättmätiga” fördelar i den överordnade ställningen… eller som underordnad, motmaktar, genom att ”sparka underifrån”… med ”obefogat” snack om t.ex existensen av ”patriarkala strukturer”. ”Strukturer” går på två ben

    Du inledde den här diskussionen med utgångspunk i ett antagande om en betraktelse av makt som något ”fult”… Det bör vi hålla fast vid och nyansera innebörden av, anser jag I det offentliga samtalets vanebildande missförstånd håller den insikten på att gå förlorad. Där är ”makt” numera ett ersättningsord i stort set för allt man kan önska sig äga i tillvaron. Men för min del handlar makt om mellanmänskligt icke önskvärda handlingar som blir möjliga att utöva på grundval av existensen av givna, historiskt föränderliga och med undantag barn/vuxenrelationen för all evig tid inte ofrånkomliga assymetriska relationer. Det är assymetriska relationer som är givna, inte ”makten”, dvs våra (maktande) handlingar. Våra retoriska beskrivningar är oxå en aspekt av handlingens etiska karaktär(-isering). Språkbruken kan alltså vara ett uttryck för en rättsligt legitimerad maktutövning… den s.k ”maktdelningsläran” inom statsvetenskapandet vittnar i och för sig om att vi historiskt finner ”makt” som något ”fult” eller problematisk… men är i mitt tycke en kunskapsteknik för en maktutövning som ytterst syftar till att inte förändra en orättfärdig samhällsordning. Demokrati är inte det samma som ett parlamentariskt system, ”demokrati” är inte en beteckning för ett givet tillstånd utan ett begrepp som ständigt söker sin mening, för att låna ett uttryck ur Josés (pågående) av-handling…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s