Den inkorrekta kulturrelativismen!

Vi har den senaste tiden (våren 2012) kunnat följa ett tilltagande ordkrig mellan höger- och vänsterdebattörer där begrepp som ”PK”, ”upplysning” och ”kulturrelativism” använts som olika tillhyggen. Men vad är det egentligen för kontrovers vi har fått ta del av här?


En mer eldfängd kulturdebatt har  jag nog inte stött på sedan de stora paradigmdebatterna i början av åttiotalet. Dessa tog då sin intellektuella utgångspunkt i diskussioner om rationalitet, relativitet och makt och utgick  i mångt och mycket från Thomas S. Kuhns bok The Structure of Scientific Revolutions som publicerades redan 1962. Den debatten fördes då i huvudsak av akademiker från framförallt de humanistiska vetenskaperna och speglade nog ett slags humaniora-i-kris-perspektiv.

Den debatt som förs i dag är mindre akademisk och långt mer känslobetonad. Nu handlar det inte bara om olika vetenskapers inkommensurabilitet (ojämförbarhet) utan om politiska ideal och personliga livsval.  Men diskussionerna är strukturellt de samma nu som då. De handlar bägge om huruvida det finns en objektiv kärna som vi kan luta oss tillbaka mot i våra personliga anspråk eller om allt bara är tillfälligt, flyktigt och relativt.

Med risk att krångla till saker måste jag nog dessvärre ändå dela upp grupperna av debattörer i två grovt tillyxade fack. Dels har vi dem som av högerdebattörer betecknas som vänsterdebattörer – och dels då de vänsterdebattörer som betecknar de andra som högerdebattörer. Därför det är sällan så att man själva betecknar sig spm vänster- eller högerdebattör. Det epitetet klistras så att säga på utav motståndarsidan.

Men de som vanligtvis betecknas som högerdebattörer (av vänstern) har gjort gemensam sak genom att göra kulturrelativismen till måltavla och orsak till det västerländska samhällets moraliska förfall. Och de som omfattar dessa relativistiska ideal har även av ”högern” uppfattats och betecknats som de som uppfattar sig själva som de ”politiskt korrekta”.

Och orsaken till detta, det ”politiskt korrekta”, går säkert att finna i det faktum att relativismen länge uppfattats som en intellektuell självklarhet bland dem som genomgått någon form av högre utbildning i Sverige under senare hälften av 1900-talet. Därefter har givetvis också dessa uppfattningar blivit mer vanligt förekommande bland personer med intellektuell och humanistisk bakgrund än bland andra. Det vill säga flertalet av dem som i dag innehar centrala positioner inom olika verksamheter i huvudstaden och inom medievärlden har alla fått i sig relativismen tillsammans med sin grundutbildning.

Och bland de s.k. högerdebattörer av olika schatteringar som ogillar den världssyn som många av den nuvarande kultur-makt-eliten innehar, finner vi då i princip alla som uttalat sig i frågan till höger om Sven Eric Liedman. Det vill säga alla som i någon mån säger sig tro på förnuft, objektivitet och sanning och som med relativismen mest ser ett utslag av villfarelse och rationell omognad.

Och som motkraft till denna relativistiska samhällsplåga lyfter då några av dessa, vi kan väl kalla dem ”de mer värde-konservativa debattörerna”, fram ”upplysningen” som en slags positiv motbild. En ”upplysning” som då får stå för en bättre och långt ljusare värld i nära samklang med allt sådant som vi förknippar med sanning, ordning, skönhet och förnuft.

”Kulturrelativister” är också ett begrepp som högern använder för att beteckna den intellektuella maktsfär som ständigt i tid och otid måste värna sådana olika minoriteter vars egna röster inte är starka nog att själva höras. Grupper dit vi alltså kan inräkna allt från feminister, homosexuella, indianer, muslimer, till Occupy Wallstreet-aktivister. Alltså grupper som väljer att tolka världen utifrån ett annat perspektiv (än det traditionella västerländska makt-perspektivet).

Samtliga dessa grupper utgör därför även högerns fiender vilket också resulterat i att de sökt sig allt närmare och även börjat omfamna varandra – därav det komplicerade förhållandet där vänstern plötsligt börjat gå armkrok med militanta muslimer. En idé som annars knappast är förenlig med vänsterns traditionella materialistiska tankegods. Allt enligt modellen: min fiendes fiender måste nu helt enkelt vara mina nya vänner. Men efter Utöya så kanske det också är en helt följdriktig och logisk konsekvens.

Men om vi nu för ett ögonblick lägger denna höger-vänsterkontrovers åt sidan och istället betraktar relativismen utifrån sitt eget perspektiv så grundar ju sig denna i första hand på  den empiriska (deskriptiva) iakttagelsen att det främst är vi människor och ingen annan som mäter, väger och bedömer det som vi kallar verklighet. Världen, så som vi känner den, ses alltid genom någons ögon. Detta är vad relativism innebär.

Och motsatsen till denna relativism är då oftast någon form av fundamentalistisk gudstro, rationalism eller nationalism – alltså en uppfattning att vi genom vår rationella och logiska förmåga eller pågrund av nationell eller kulturell tillhörighet – har tillgång till kunskaper och värderingar som är giltiga och existerar oberoende av oss, oberoende av våra olika subjektiva perspektiv.

Kampen mellan de som uppfattar världen som relativ och de som tror sig ha tillgång till alla svar är på ett plan en strid mellan de som innehar makten och de som önskar få ta del av den.

På ett annat och kanske mer ideologiskt plan är det en kamp mellan de som anser att kunskap, skönhet och sanning verkligen finns och de som menar att dessa endast finns i den grad någon tillkämpar sig dem.

På ett tredje plan handlar konflikten om de demokratiska principerna och dess ideal. Demokratin som idé har sin grogrund i respekten för den andre även om denne råkar tillhöra en annan kultur eller åsiktsriktning. Demokratin som ideologiskt system bygger på så vis på just relativismen.

Det finns en indisk sägen (i Indien och bortre Asien är man väl förtrogen med relativistiska tankegångar) om tre blinda män som alla skulle beskriva en elefant.

Den förste blinde mannen som lyckats ta tag i elefantens snabel utropade: den är att likna vid en orm! Den andre blinde mannen som omfamnade ett ben sa: En elefant är som en trädstam. Och den tredje som tagit tag i elefantens svans utropade: Nu vet jag, elefanten kan liknas vid en piska.

Detta är en sinnebild över hur relativisten ser människans förhållande till helheten. Vi har alltid bara kunskap om en del, vi intar alltid bara ett perspektiv i förhållande till det vi vill beskriva. Vi utgör också bara ett perspektiv bland många andra.

Detta medan fundamentalisterna tror sig ha tillgång till hela bilden och kan omfatta hela elefanten – själva elefantens grundidé. Det är den stora skillnaden.

Relativismens idéhistoriska rötter går ända tillbaka till Aten under 500-talet före vår tidräkning där vi finner de första ansatserna till att vilja diskutera och tolka världen utifrån ett mer prövande och kritiskt perspektiv.

Då var det framförallt historikern Herodotos, sofisten Protagoras och läkaren Hippokrates som gjorde relativismen till metod för sina respektive studier av världen. Relativismen ingick då också i en slags liberal och humanistisk upplysningsidé som främst utvecklades under statsmannen Perikles demokratiska styre av Aten. Demokratin, upplysningen, vetenskapen och relativismen var då olika frukter på ett och samma träd – så alltså inte längre om högerns ideologer får bestämma.

2 responses to “Den inkorrekta kulturrelativismen!

  1. Pingback: 131. På slak lina över djup avgrund | Anthrôpos Metron

  2. Väldigt tänkvärt! Tack för intressanta tankegångar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s