Etikettarkiv: Retorik

207. Är den verkligen min?

sword2Är den verkligen min? den här rösten? eller bestäms den av någonting utanför mig själv? Säg det du, den som vet. Vad jag i varje fall vet är att jag inte hade uttryckt mig så här om det hade varit på 1800-talet – inte heller 1930. Men kanske jag hade börjat låta så här någon gång efter 1950. Vem vet? Inte jag. Jag levde ju nästan inte då.

Och i dag finns den så gott som överallt. De där precis lagom personligt slängiga rösterna, inspirerade av det lite enklare vardagstugget  som man som författare eller copywriter  använder för att just skapa närhet och förtrolighet. Typ: du och jag = vi! Och poängterar på så vis redan från början att man tänker lägga ned sitt svärd och sin sköld – om den lite töntiga analogin tillåts i ett sammanhang som detta.

Men den här lite coola stilen kan ju också skapa viss distans. Jag menar, genom att hålla mig lite ovanför och bortom det alltför personliga, så kanske jag på något sätt kommer närmare dig – men lite längre bort från mig själv. Skulle man kunna uttrycka sig så?

Den här rösten försöker vara tillbakalutad men flyter liksom lite ovanpå. Försöker inte heller att stöta sig med någon – kan därför heller aldrig bli riktigt utmanande. Då skulle den helt enkelt spåra ur.

Den skyr därför också allt vad romantik och sentimentalitet heter – i rädsla just av att hoppa över de gemensamma skaklarna. Och det blir därför inte heller så mycket rörelseutrymme kvar.

Den förmår inte heller beskriva saker som ligger lite vid sidan av. För själva idén med den är ju att den ska befinna sig mitt i – eller i varje fall uttrycka sig som om den gjorde. Eller hur?8900385-origpic-9747c2

Jag tror att den har sitt ursprung någon gång i början av efterkrigstiden – när trötta öron inte riktigt längre orkade lyssna på fler storvulna berättare som med storslagna gester talade om helt andra saker.

Och man vände sig då nog istället alltmer till andra slags röster – sådana som inte på samma sätt stod där med svärden uppstuckna i sina arslen[1].


[1] Litet avslutande stilbrott bara för illustrera hur ett tonläge kan förändras med ett enkelt litet ord. Och för dem av er som nu kanske undrar var min vanliga filosofiska djupsinnighet tagit vägen vill jag bara säga att någon djupare text än denna nog inte kan skrivas – i varje fall inte av mig – i varje fall inte om den samtidigt ska ha ett någorlunda meningsfyllt innehåll.

1 kommentar

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

124. Det magiska tricket

Listen!

Om du tänker bli eller kanske är en person som arbetar med ord; med att debattera, övertala, förklara eller berätta – ja då hjälper det att förstå vad som ligger bakom det magiska tricket med att låta ”språket tala”.

Det handlar här först och främst om att kunna fästa sina tankar, sina ord och det man ska säga i en idémässig struktur.

Det är nämligen nästan aldrig så att en framgångsrik talare, berättare eller försäljare vet på förhand vad denne ska säga. Men givet situationen, så kopplar de in sig på en lämplig frekvens och låter sig föras fram av vad de kan hitta.

I stunden handlar det alltså om att ha förtroende för den egna förmågan – att veta att möjligheterna och variationerna egentligen bara ligger och väntar på att få komma till uttryck.

Och det är just också därför som en skicklig kommunikatör aldrig står svarslös – det finns, när man väl grundat själva perspektivet, alltid något som bär framåt.

Motsatsen finner vi hos dem som måste skriva ned, förbereda sig eller memorera allt de ska säga. Dessa blir givetvis lätt låsta och riskerar att bli ställda på hal is av en enda oförberedd fråga eller händelse.

Det gäller att skaffa fram nycklarna om man vill ta del av innehållet!

Så, för att kunna bli en skicklig pratmakare handlar det främst om att förlita sig till språkets egen förmåga att hitta rätt och att därefter koppla in sig på detta spår.

Givetvis kan ingen som saknar språk och kunskap någonsin koppla upp sig på detta sätt – vi måste få tillgång till nycklarna till skattkistan – för att kunna ta del av dess rikedomar.

Och när jag sitter och skriver detta inlägg så är det också just denna teknik jag använt mig av. I text är det givetvis lättare att hitta och haka på ett språkligt flöde – som talare är det svårare. Som talare måste allting ske simultant – när vi skriver kan vi alltid, när vi förlorar tråden, ta ett djupt andetag, luta oss tillbaks för att därefter återknyta till ämnet.

Och hur vet jag nu att allt detta stämmer? Ärligt talat – ingen aning – jag följde bara en tanke – ett spår som ledde oss hit!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

81. Ugglor i den svenska mossen, del 1

Vi har alla lika värde...

 

Värdelöst är väl ändå sådant som inte getts något värde och värdefullt sådant som fått ett värde genom att någon värdesatt det.

Är det inte så? Är det inte så vi i det verkliga livet använder orden?

Utifrån detta common sense resonemang torde den mer abstrakta idén om att vi alla har ett lika värde egentligen vara ren gallimatias. Därför vi vet ju mycket väl att vi inte värdesätter alla likadant och på samma sätt i olika situationer.

Så skulle man kunna se det – vilket också många gör.

Å andra sidan har vi ju gemensamt utvecklat en idé om att vi alla ska behandlas lika inför lagen och äga samma rättigheter oavsett bakgrund. Vilket givetvis är bra.

Men samtidigt står, mot all denna ideologiska försäkran, våra erfarenheter som är av ett helt annat slag.

Och de flesta av oss märker ganska tidigt i livet att vi faktiskt inte är lika mycket värda – några är alltid värda lite mer. Därför att de kanske är bättre, snyggare, mer framgångsrika eller till och med känner någon som är bättre, snyggare eller mer framgångsrik.

Det är så märkligt alltsammans att jag ibland undrar om det inte ligger några gamla hundar begravda här.

Det är givetvis bra för de allra flesta av oss att få växa upp i ett samhälle där vi är hyfsat jämlika. Det ger oss, om inte annat, ändå en slags första personlig grundplåt. Inget snack om saken!

Men för att vi ska kunna nå upp till att leva ett liv som är mer än bara drägligt, måste vi också tillägna oss lite mer värde än så. Vi måste nog utveckla en rad förmågor, tillägna oss kunskaper, skapa nödvändiga sociala nätverk och på så vis tillkämpa oss positioner som faktiskt skänker mer än bara ett hypotetiskt grundvärde. Vi behöver alla något väsentligt mer för att verkligen också känna oss värdefulla.

...men värderas så olika

Detta vet vi alla! Nja, inte alla men de flesta.

Så, vad talar vi egentligen om här? Var kommer all denna oenighet ifrån?

I och med dessa sammandrabbningar, som har sin upprinnelse i hur vi uppfattar detta lilla ord ”värde”, verkar vi ha hamnat i en tvångsmässig begreppsförvirring som antagit proportioner som påverkar, inte bara den offentliga debatten, utan även hur centrala funktioner i vårt samhälle organiseras och hanteras.

( Fortsättningen, om hur vi blivit språkligt vilseledda av en kanske alldeles för välmenande och ideologisk politisk retorik, följer i morgon i del 2.)

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk