Är den verkligen min? den här rösten? eller bestäms den av någonting utanför mig själv? Säg det du, den som vet. Vad jag i varje fall vet är att jag inte hade uttryckt mig så här om det hade varit på 1800-talet – inte heller 1930. Men kanske jag hade börjat låta så här någon gång efter 1950. Vem vet? Inte jag. Jag levde ju nästan inte då.
Och i dag finns den så gott som överallt. De där precis lagom personligt slängiga rösterna, inspirerade av det lite enklare vardagstugget som man som författare eller copywriter använder för att just skapa närhet och förtrolighet. Typ: du och jag = vi! Och poängterar på så vis redan från början att man tänker lägga ned sitt svärd och sin sköld – om den lite töntiga analogin tillåts i ett sammanhang som detta.
Men den här lite coola stilen kan ju också skapa viss distans. Jag menar, genom att hålla mig lite ovanför och bortom det alltför personliga, så kanske jag på något sätt kommer närmare dig – men lite längre bort från mig själv. Skulle man kunna uttrycka sig så?
Den här rösten försöker vara tillbakalutad men flyter liksom lite ovanpå. Försöker inte heller att stöta sig med någon – kan därför heller aldrig bli riktigt utmanande. Då skulle den helt enkelt spåra ur.
Den skyr därför också allt vad romantik och sentimentalitet heter – i rädsla just av att hoppa över de gemensamma skaklarna. Och det blir därför inte heller så mycket rörelseutrymme kvar.
Den förmår inte heller beskriva saker som ligger lite vid sidan av. För själva idén med den är ju att den ska befinna sig mitt i – eller i varje fall uttrycka sig som om den gjorde. Eller hur?
Jag tror att den har sitt ursprung någon gång i början av efterkrigstiden – när trötta öron inte riktigt längre orkade lyssna på fler storvulna berättare som med storslagna gester talade om helt andra saker.
Och man vände sig då nog istället alltmer till andra slags röster – sådana som inte på samma sätt stod där med svärden uppstuckna i sina arslen[1].
[1] Litet avslutande stilbrott bara för illustrera hur ett tonläge kan förändras med ett enkelt litet ord. Och för dem av er som nu kanske undrar var min vanliga filosofiska djupsinnighet tagit vägen vill jag bara säga att någon djupare text än denna nog inte kan skrivas – i varje fall inte av mig – i varje fall inte om den samtidigt ska ha ett någorlunda meningsfyllt innehåll.
Anthrôpos Metron 
Mitt i origo är det inte lätt att ”sätta ned foten” på en fast punkt utan att trampa någon annan på foten… med ömmande liktår bär det ändå iväg. Prästens lilla kråka skulle ut å åka…ååå en slank han dit… å en slank hon dit… men ingen visste hen som körde.
Tack för i år och
God Jul å gott nytt år
hälsar nn amneT