”Ars longa, vida brevis” – eller var finns det eviga i konst och kultur?

Kultur pdf-fil

Det offentliga samtalet ger lätt yrsel. Ser bataljer, krutrök och historiska dimridåer. Anar sammanblandningar av begrepp och svårigheter med att igenkänna det särskiljande.

Jag talar om vårt förhållande till Kultur. Alltså Kulturen med stort K! Detta centrala och laddade begrepp som både förmår förena och skapa splittring bland oss.

Det är inte så att jag tror att någon av oss medvetet orsakat denna oordning – nej, mera då att det bara blivit så. Och att det framförallt är tiden, olika maktsfärer och ideologier som med skilda program och anspråk bidragit till den tafatthet i varje fall jag upplever i dagsläget.

Jag har, precis som de flesta, också blivit rejält intrasslad i det här och kan knappt längre skilja upp från ned, höger från vänster. Och det är det som gör det hela så plågsamt – att det kanske inte går att få någon rätsida på.

Nu är det i och för sig alltid svårt att vända och vrida på ett enskilt begrepp. Speciellt när det, som i fallet med kulturbegreppet, står så tätt i hopslingrat med en rad andra famlande ord – ord som ”utveckling”, ”andlighet” och ”civilisation”. Det blir liksom som att börja orda om det som gör det möjligt att orda. Vilket resulterar i en gordisk knut som någonstans bara väntar på ett alexanderhugg.

Det som först fångade min uppmärksamhet här var när jag nyligen i ett samtal med en kommunal näringslivschef diskuterade relationerna mellan ”näringsliv och kultur” – där jag, det måste jag tillstå, egentligen inte riktigt fattade vad det var för slags relationer man egentligen efterfrågade – vid sidan av det triviala faktum att kulturen vill få del av näringslivets pengar, vill säga. Det var nog så det hela började.

Men i dessa samtal spred sig också en obehaglig känsla av att vi inte riktigt visste vad vi talade om när vi talade om kultur. Och jag fick en ingivelse av att vi, när vi använde oss av begreppet, omärkligt gled fram och tillbaka mellan olika betydelser. Och att det enda vi egentligen utgick från var att det här med kultur var något väldigt viktigt och fint.

Men nödvändigt för vad? Och varför så himla fint – det framkom aldrig – de starka positiva värderingarna låg mest bara och skvalpade i själva begreppet. Och då bör man vara på sin vakt!

Det var dessa oklarheter som sedan fick mig att vilja ha lite mer kött på benen. Men hittade samtidigt inga enkla eller tillfredsställande svar. Och insåg att jag för att komma något lite djupare – själv var tvungen att dyka ned. Dessutom för att överhuvud komma under ytan, var tvungen att göra någonting utöver det vanliga. För att komma någon vart fordrades det nämligen här att man var i stånd att utföra en grundlig epoche – d.v.s. en klassisk skeptisk suspension kring de ställningstaganden och antaganden gällande kulturbegreppet som vi tidigare vant oss vid – för att först därefter se om det gick att återupprätta på nytt.

Nej, det här är ingen kritiskt-skeptiskt attack mot kulturen, snarare bara en önskan om att vi, när vi talar om kultur eller beslutar om kulturens plats i samhället, gör det utifrån någorlunda rimliga och begripliga förutsättningar. Därför om vi mistar oss här riskerar vi också att våra beslut blir missriktade.

Kulturens tyngd
Visst, vem av oss har inte hört att kulturen är bra och viktig – för individen, för samhället – ja, för oss alla. Den sägs ibland även vara en rättighet.

Kulturens traditionella tyngd och nära släktskap med demokratiutvecklingen har också bidragit till att ex. varje dagstidning med självaktning haft en så kallad kultursida där man försökt fånga och spegla kulturens breda spektra.

Från offentligt håll har kulturen också i varierande grad ansetts viktig och har i dag ett eget departement (förvisso med inriktningen Kultur, Medier och Idrott, men i varje fall) med en av regeringen fastställd kulturpolitik där anslag utgår till en rad myndigheter vars uppgift är att stödja och främja olika konst- och kulturaktiviteter. Där finns också kulturnämnder ute i våra kommuner, offentligt finansierade bibliotek, museer, studiecirkelverksamhet, konststipendier etc.

Och i Sverige lägger vi förmodligen mer offentliga pengar på det vi kallar ”kultur” än något annat land i världen.

Men hur har det blivit så? Vad är det vi eftersträvar och värdesätter så högt? Missförstå mig rätt – jag är inte ute efter kulturen – jag vill bara veta hur vi resonerar och vad det är för måttstockar som används.

Och för att förstå något av allt detta och förhoppningsvis fånga ett uns av det som ligger bakom – tror jag att man först bör bege sig rätt långt tillbaka i tiden. Och det första som slog mig var att göra ett kort nedslag hos den antike grekiske läkarkonstens fader Hippokrates som levde någon gång runt 400 f.Kr.

Det var nämligen han som myntade det där uttrycket ”Konsten är lång – livet kort”. Hade du inte hört den förut? Jag har! Och när jag mött uttrycket har det alltid varit i olika sammanhang där man talat om de sköna konsterna – och om hur konstnären arbetar med det stora – medan våra vardagsliv var små och futila. Hur den sanna konsten förmår lyfta oss över det triviala och ge oss inblick i det eviga. Typ så!

Detta är alltså de associationer som till stor del omger det hippokratiska ordspråket – men den ursprungliga betydelsen är långt mer krass och prosaisk än så. I sin helhet lyder uttalandet:

Livet är kort,

Men det tar lång tid att lära (techne)

medan tillfälligheter (kairos) är flyktiga,

upplevelserna vanskliga

och besluten svåra.

Och vad detta lilla citat från forngrekisk tid snarare uttrycker är att det tar jäkligt lång tid att lära sig något (techne) – kanske just de 10.000 timmarna som bland andra den svenska prestationsexperten Anders Ericson forskat om – men att livet dessvärre är kort och tillfälligheterna (kairos) få.

”Ars longa – vida brevis” handlar alltså ursprungligen inte alls om konstens storhet – utan om yrkesskicklighet och om färdigheter. Och Hippokrates talade här i huvudsak om hur svårt det var för just en läkare (eller forskare) att ställa en relevant diagnos. Betraktat ur detta perspektiv får uttalandet plötsligt både ett annat huvud och en ny svans.

Och frågan är då varför citatet vantolkats? Jo det handlar troligen om det där lilla ordet ”techne” som ursprungligen var ett uttryck som handlade om hantverk, sådant som att tvinna, snida och forma. Men redan under antiken kom det att beteckna en mer allmänt hållen betydelse av skicklighet och konstfärdighet, precis som vi känner dels i engelskans ”the art of…” men även i svenskans ”konsten att…”.

Att uttrycket alltmer kom att beskriva andra färdigheter än det rent hantverksmässiga har givetvis också bidragit till den elasticitet som det fortfarande utsätter oss för i dag.

Begreppet ”konst” (grek. ”techne” – lat. ”ars”) spänner alltså över allt från handens arbete (konsthantverk) till ”andens” mer abstrakta förmågor som att vara riktigt skicklig med att exempelvis arbeta med logos – orden, språket (som i ”techne ton logon” – The Art Of Rhetoric).

Och mitt i denna tidiga uppdelning, i ande och materia, kropp och själ – återfinner vi också en bärande del av vårt nuvarande konst- och kulturbegrepp. Man skulle nästan kunna säga att våra uppfattningar om vad som är ”bättre” och ”finare” uppstår någonstans här.

Men trassligheterna med kulturbegreppet stannar förstås inte vid detta.

En kultur-mobil
Den bild som nu börjar framträda av kulturbegreppets historiska utveckling i denna ”epoche” börjar nu alltmer påminna mig om en sådan där hängande mobil där de olika horisontella armarna med sina skiftande tyngdpunkter balanserar själva begreppets kropp. Så att säga.

Och på den första utlöpande axeln vill jag nu därför hänga det ursprungliga konstbegreppet (techne–ars) i betydelsen hantverk och i andra änden dess utvidgade (techne–ars) betydelsen som mer andens förmåga och strävan efter perfektion. Och jag misstänker redan nu att denna dubbeltydighet varit en förutsättning för hur vårt konst- och kulturbegrepp senare kommit att utvecklas.

Ordet ”kultur” däremot, som från början var ett agrart uttryck besläktat med ord som ”kultivera” – då i betydelsen ”bearbeta, odla, luckra eller vända jorden” – började, vad jag har kunnat finna, först brukas på det sätt vi i dag är vana vid, av den romerska talaren Cicero då han genom en analogi ville beskriva människans möjligheter att utveckla och förfina sina själar genom framförallt tänkande och filosofi.

Och detta måste väl därför nästan bli den andra axeln i denna kultur-mobil: odla marken – odla själen. Vilket också skapar en spänning mellan den s.k. materien och anden, mellan det bättre och det sämre.

Nästa större förändring av kulturbegreppet, som jag kunnat hitta, kom strax efter renässansen där det nu alltmer kom att associeras med den tidens mer personliga och humanistiska bildningsideal.

Och denna kultursyn kommer så småningom även att belastas ytterligare genom att begreppet under upplysningen tillförs ny mening och nu även omfattar utvecklingen av våra samhällen. Och då handlade det givetvis framförallt om den västerländska civilisationen vars kultursyn sammanfattades av bland annat humanisten Samuel Pufendorfs ord om att ”kultur syftar på de sätt på vilka människor övervinner barbari och genom förfining blir mer mänskliga”.

Och då får vi här ytterligare en utlöpare: Den som går mellan synen på kultur som ett uttryck för det personliga humanistiska bildningsidealet till att nu även omfatta den västerländska civilisationens blomstring.

Och nu var steget givetvis inte heller långt till att ytterligare underblåsa de spänningar som uppstått mellan synen på den barbariskt naturgivna ”vilden” och den mer sofistikerade och ”kultiverade samhällsvarelsen”. En diskussion som framför allt var aktuell under 1700-talet – men senare också aktualiserades och etablerades under 1900-talet.

Och då börjar ytterligare en axel växa fram: nämligen den som balanserar kulturbegreppet mellan barbari och civilisation. Och hela tiden återfinns samma spänning mellan det lägre och det högre.

I vårt nuvarande kulturbegrepp ligger troligen därför också nedärvt en värdering av att denna rörelse, denna förfining är något som sker från det sämre till det bättre och därför bör vara något vi bör understödja och eftersträva. Detta synsätt skänker just kulturen också något av den nödvändighet som många fortfarande vittnar om.

Och någonstans mitt i allt detta, jag är osäker på var, möter också det antika konstbegreppet (techne – ars) det mer utvecklade kulturbegreppet och ur detta möte uppstår vår nuvarande syn på den kvalitativa konsten och på konstnären.

Och då får vi fästa ytterligare en axel på denna bild som nu nästan själv börjar likna ett konstverk: Konsten som kulturens högsta uttryck och konstnären som förmedlare av våra humanistiska utvecklingsideal.

Och saken är den, att hur vi än ställer oss till denna i grunden aristokratiska kultur- och människosyn ligger även den där och slumrar strax under ytan av våra samtal om kultur.

Därför det går inte att isolera våra nuvarande diskussioner om konst och kultur utan att samtidigt låna av den vördnad som ligger inbyggd i den västerländska upplysningsideologin vars underströmmar återfinns i de flesta delarna av våra moderna samhällsbyggen.

Och ur dessa perspektiv, följer såväl nedvärderingen av andra mindre utvecklade kulturer samt av konstarter som inte når samma höjd – som alltså den vi själva valt att sätta högst.

Nej, jag relativiserar inte kulturbegreppet och tar inte ställning för eller mot den aristokratiska kultur- och konstförståelsen – inte ens om våra upplysnings- och konstideal i grunden är chauvinistiska – jag konstaterar bara att det finns många gamla underströmmar som vi får med på köpet när vi i dag diskuterar kulturens värde, dess roll och vad den får kosta.

Och mer komplext lär det bli.

Konst och kultur?
I den allra vidaste antropologiska mening förmår kulturbegreppet nästan omfatta all mänsklig aktivitet – för att sedan i en något snävare tolkning mer bara beskriva levnadsmönster hos en viss grupp av individer eller samhällen.

Och därför bör vi nu rita in även denna axel i vår kultur-mobil (ja, den har liksom blivit vår nu): Den arm som sträcker sig från den breda antropologiska delen av kulturbegreppet till den något smalare sociologiska tolkningen.

Och det är väl på detta sätt de allra flesta uppfattar och använder sig av kulturbegreppet i dag. Att det just handlar om olika folk- och språkgrupper och deras traditioner. Och denna syn är ju då bara, så att säga, en vidareutveckling av den humanistiska upplysningens kultursyn – fast minus den chauvinistiska aristokratiska hållningen, vill säga.

Men nu äntligen börjar vi också närma oss den variant av den tidiga humanistiska och konstnärliga tolkningen av begreppet som nu främst avser vad vi skulle kunna sammanfatta som konstnärligt skapande & kreativitet.

Och här avses då främst sådant som bildkonst, litteratur, dans, teater och musik. Och denna kvalitativa syn skilde sig redan från första början från vad som å andra sidan uppfattades som en mer allmän folklig kultur, hantverkskultur och populärkultur.

Och då får vi så ytterligare en axel här: Den mellan den kvalitativa konsten och den mer folkliga populärkulturen. Och som vi ser är den snarlik den första axeln som lades ut, den mellan handens förmåga och andens skicklighet.

Ideologiska strömningar
Men, nu återstår förstås också att försöka hänga upp även några av de senare århundradenas mer tongivande politiska och ideologiska strömningar i denna Kultur-mobil.

Och på den ena sidan av den horisontella ideologiska axeln, hänger jag därför den konservativt nationalromantiska kultursynen. Vars beskyddare gärna talar om vikten av kulturell sammanhållning och nationell identitet. Gustav den III var exempelvis tidigt en av tillskyndarna av denna nationellt inspirerade kultursyn. En annan som sitter och gungar på samma gren är förstås Jimmie Åkesson men han är långt ifrån ensam.

På andra sidan av denna ideologiska axel hänger jag den borgerligt humanistiska och liberala kultursynen som mer odlat individualiserade idéer om konstnären som geni och betonat vikten av den konstnärliga friheten. Därtill betraktat konstnären och konstformerna som en utmanande och skapande kraft i upplysningstankens tjänst. Denna konst- och kultursyn har ju i och för sig också många efterföljare.

Men någonstans på denna ideologiska axel måste vi nu slutligen också få rum med den kultursyn som kanske varit den mest dominerande under de senaste femtio åren – den materialistiska marxistiska synen på kultur där konstnären istället för att betraktas som ett aristokratiskt geni snarare upphöjdes till kulturarbetare i klasskampens tjänst. Och där denne förväntades vara delaktig i kampen mot orättvisor genom att gestalta och utmana den etablerade makten och kapitalet – och att i denna roll ständigt vara redo att ta den utsattes, den underlägsnes perspektiv. Och det finns väl en och annan s.k. kulturarbetare i Sverige som värnar denna kultursyn, men…

 

Kulturen gnistra och glimma
Nu hänger den där och snurrar i vintermörkret och går liksom att vända och vrida på en aning. Och åtminstone jag börjar nu få en, om än skissartad, bild av hur pass sammansatt den är. Och det går också att upptäcka var i detta kulturbygge eventuella obalanser nu riskerar att uppstå. Visst, konstruktionen behöver säkert kompletteras och balanspunkterna justeras – men den utgör ändå en slags modell, något att arbeta vidare med.

Och när den nu vrider sig och kan betraktas från olika håll – ser jag att vi i dag nog inte är så ensidigt fundamentalistiska i vår kultursyn som jag först trodde – även om de flesta av oss tenderar att ha en viss övervikt åt det ena eller andra ideologiska hållet.

Jag tycker mig dock ändå främst se att vi liksom lånar lite här och lite där för att mer stötta upp våra mest omhuldade föreställningar. Och det behöver ju inte vara något fel med det. Jag menar, kulturbegreppet är ju som vi har sett överskridande och omfattar i stort sett allt mellan himmel och jord – men faran här ligger förstås samtidigt i att det kanske kan komma att spänna över lite för mycket.

Och det är där den nära fienden nu ligger på lur – att begreppet i all välmening till slut blir så urvattnat att hela konstruktionen riskerar gå upp i rök – poff.

Om vi med ”kultur” skulle börja omfatta allt det vi människor dagligen sysselsätter oss med, som nöjen, idrott, hälsa, hantverk, traditioner… riskerar ju begreppet att förlora den upphöjda position som vi genom årtusenden och utifrån olika ställningstaganden har laddat det med och kan då också komma att förlora sitt intrinsikala värde. Och det var ju kanske inte riktigt dit vi ville komma.