Kategoriarkiv: Estetik

maj 13, 2019 · 2:39 e m

332. Urartad oordning – Entartede Unordnung

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal

Hand i hand med upplysningens mer romantiska sida har den västerländska konst- och kulturscenen försökt utmana våra mest invanda förväntningar och föreställningar. Vända upp och ned på världen. Ge oss nya perspektiv. Få oss att bejaka förändring.

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har allt sedan franska revolutionen inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal.

Detta sätt att se har därför också kommit att dominera många generationers framtidsdrömmar. Verkligheten har uppfattats som något vi framförallt får kontakt med, inte genom beprövad erfarenhet, skicklighet och rationell eftertanke – utan genom att bryta gränser. Att utmana ordningen.

Denna dröm om oberoende och ständig utveckling gavs sedan förnyad kraft med varje ny generation. Moderniteten som tankemodell gav ungdomlig rörlighet övertag framför ålderdomlig stelbenthet.

Om vi föredrar ordning framför oordning – stabilitet framför förändring är förstås inte bara en generationsfråga utan också lite av en smaksak, men en smaksak vars rötter tränger långt ned i våra egna personliga djup. Och var dessa hämtar sin näring – påverkar sedan hur vi tänker, känner och vad vi upplever som snyggt, fult, rätt eller fel. Vägleder så vår syn på estetik, etik och politik.

Och det finns förstås många som föredrar ordning framför oordning, rationalitet framför irrationalitet, stabilitet och trygghet framför instabilitet och otrygghet.

Speciellt i tider när det som tidigare uppfattades som fast förflyktigas.

För varken den yttre eller den inre världen är vidare stabila. Förändring, död, kaos och irrationalitet är snarare normaltillstånd. Stabilitet, liv, ordning och förnuft är det onormala – det som vi måste ägna tid och kraft för att upprätthålla.

Och någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden.

Och här någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden. I baktakt.

Steven Pinker tar upp detta i sin bok, ”Upplysning Nu!”* i termer av entropi – energi som söker utjämning. Allt som skapats strävar mot upplösning. Som sandslotten som någon byggt på stranden. Varats naturliga tillstånd är nämligen oordning – inte ordning. Det ordnade är bara en tillfällighet.

Och om vi inte ständigt bygger, fixar, städar och upprätthåller kommer allt till slut att återgå till som det var förut.

Detta är vår verklighet i ett nötskal.

*Steven Pinker, Upplysning Nu! Fri tanke Förlag 2018

Lämna en kommentar

Under Estetik, Etik, Politik, Upplysning

Taggat som ,

februari 20, 2015 · 10:02 f m

265. Kvalitet är något som uppstår

domaines-barons-de-rothschild-chateau-lafite-rothschild-pauillac-france-10451397

Château Lafite Rothschild 1991 Pauillac, 1er Grand Cru Classé, pris 13.309 kronor på Systembolaget.

För fem år sedan, närmare bestämt den 31 mars 2010, skrev jag ett inlägg som handlade om kvalitet: ”39. Det ”bästa” i ett nötskal”. 

Och i förbifarten skrev jag då att det här med kvalitet var något som uppstod i ”spänningsfältet mellan ett subjekt och ett objekt” men jag förklarade aldrig vad jag menade, kanske för att jag var så bländad i ljuset av min egen förståelse. Det kan bli så ibland!

Nu har jag i varje fall fått anledning att fundera över det här med kvalitet igen. Och det som triggade var debatten om kritikerns roll som under vintern pågått på många av landets kultursidor.

Det började med att Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev att kritikern hade gått vilse i politiken. Vilket startade ett samtal om konstens och kritikerns roller.

Det diskuterades främst kring vad som var bra, respektive dålig konstnärlig gestaltning och vem som egentligen hade lov att tycka något.[1]

Vad diskussionerna bottnade i var ju förstås någonstans frågan om det överhuvudtaget fanns några objektiva kvalitetsbegrepp att falla tillbaka på. Och där finns det ju då en uppsjö av olika svar.

baron-philippe-de-rothschild-mouton-cadet-bordeaux-france-10284002

Ännu ett vin från samma vinhus, Baron Philippe De Rothschild, Mouton Cadet, pris 97 kronor på Systembolaget.

Mitt svar är i varje fall följdriktigt att det dessvärre inte finns några objektiva kvalitetskriterier!

Vad som däremot finns och det vi kallar kvalitet är snarare något som uppstår i just spänningsfältet mellan föremålet och den som granskar.

En vass kritiker eller erfaren person har då förmodligen en annan slags förmåga än andra att kunna bedöma om konstverket, uppsättningen eller musikstycket, uppfyller vissa krav som dennes kritiska blick förväntar sig att finna.

Ah, vi gör så här istället:
Om vi är intresserade av vin så ställer vi förmodligen högre krav på vinet än att det ska kunna berusa oss. Vi känner kanske till olika druvsorter och vad som är karaktäristiskt för dem, vi kanske kan det här med årgångar, regioner och distrikt.

Ok! got the point?

När vi andra som inte är några direkta vinkännare tar ett glas kan vi förstås uppleva om det smakar gott, sött eller surt – och märka om vi blir berusade eller inte – men denna begränsade erfarenhet och dito förväntningar skulle alltså inte göra oss till några goda vinrecensenter?

Eller hur?**

——————————————–

[1] Nicholas Ringskog Ferrada-Noli svarade alla involverade i DN som också gjorde en föredömlig överblick och skiss för den som missade hela debatten, se DN den 13 februari 2015 – Det intressanta är i mina ögon att det svaret endast har delats fyra (4) gånger i sociala medier – det ni!
**Jag är fullt medveten om att att det finns en rad följdresonemang som jag nu inte går vidare med, bland annat då det faktum att om det är på det viset som jag föreslår  – så finns det ju trots allt något vi skulle kunna kalla objektiva kvalitetskriterier.

Lämna en kommentar

Under Estetik, Konst & Kultur, Kulturdebatt

Taggat som , ,

januari 14, 2015 · 10:44 f m

252. Logiken som bortblåst

MV5BMTk0MDQ3MzAzOV5BMl5BanBnXkFtZTgwNzU1NzE3MjE@._V1_SY317_CR0,0,214,317_AL_

Logik och klassisk berättarteknik i filmen Gone Girl…

När en berättelse brister i inre överensstämmelse och trovärdighet är det lätt hänt att förlora förtroendet.

Vi kan ta den aktuella filmen Gone Girl med Ben Affleck och Rosamund Pike i huvudrollerna som illustrativt exempel.

Om vi spelar fram rullen till efter den där sexscenen där Amy just skurit halsen av Desi Collings och fullständigt översköljd av blod, blir räddad och tagen till sjukhus.

Väl där sitter hon efter förhör och undersökning insvept i en typisk sjukhusklädsel – men fortfarande fullständigt nedsölad med blod.

Och om inte förr – så då, börjar i varje fall mina varningsklockor ringa.

Och som om inte detta vore nog, när hon väl kommer hem och duschar med Nick, så strilar blodet utmed hennes nakna kropp. Där någonstans börjar jag se rött!

Efter en sådan flagrant brist på autenticitet (överensstämmelse med verkliga förhållanden) och inre kongruens (överensstämmelse med berättelsen) så kan filmen inte längre trovärdigt knytas ihop – och faller därmed också i sin helhet!

MV5BNDUwMjAxNTU1MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMzg4NzMxMDE@._V1_SX214_AL_

… är som bortblåst!

Jag gav därför filmen betyget 3 (av 10 möjliga) på IMDB. Men ser samtidigt att snittbetyget ligger på hela 8.3 framröstat av 252 113 användare! Då börjar jag också inse att det här med inre överensstämmelse och trovärdighet inte längre verkar spela någon större roll.

Det är inte så att jag tror att en fantasyfilm ska vara i strikt överensstämmelse med verkligheten – nej! Det är inte det! Men om en berättelse som någonstans ska förmedla känslan av att ”detta kan hända dig” kan komma undan med allt vad klassisk berättarteknik innebär – det förefaller mig besynnerligt.

Och om det bara handlade om någon usel Hollywoodproduktion så hade väl saken varit rätt ointressant – men jag drar andra slutsatser.

Jag ser nämligen att vår kultur hamnat i en  verklighetskris där våra gamla och logiska relationer till världen alltmer börjat hamna på skam. Och överlag så dominerar i dag, trots en allt högre utbildningsnivå (eller kanske just på grund av den), också en större misstro mot den verklighetsbild som hitintills varit dominerande.

Allt fler bedömer också denna gamla bild som orättfärdigt skev och maktfullkomlig och kastar därför, så vitt jag kan se, också ut såväl rationalitet som klassisk berättarkonst med badvattnet.

2 kommentarer

Under Estetik, Filosofi, Konst & Kultur

Taggat som ,

januari 20, 2014 · 10:29 f m

210. Fan tro´t

the-birth-of-day

1. Konstigt?

Det sägs att jordens magnetiska poler byter plats med jämna mellanrum – vilket då alltså skulle betyda att alla våra kompasser skulle börja peka mot syd istället för mot norr. Och det är väl ok, kan man tänka, värre vore om de började peka mot syd-sydost!*

Jag skämtar inte och detta är inte ens någon uppseendeväckande upptäckt inom vetenskapen. Man har länge känt till att polerna byter plats och att det har skett ett flertal gånger och även förväntas göra det igen redan inom loppet av en 2-3 tusen år.

Och att vissa invanda begrepp också kan byta plats och börja inta sina motsatta positioner är också känt. Vi har ju exempelvis ord som ”rolig” som i dag i svenskan betyder ”skojig”, ”upplivande” men som har sitt ursprung i fornnordiskans ”ro” – och därför fortfarande betyder ”lugn” på danska – samtidigt som vi i svenskan märkligt nog bevarat dess motsats intakt i ordet ”orolig”. Vilket säger mig att språket varken är vidare logiskt eller stabilt.

Unknown-1

2. Konstigt?

Ett annat begrepp som genomgått häftiga metamorfoser är ordet ”konst”. Ursprunget finner vi långt tillbaka i ord som rör ”kunna”, ”skicklighet” och ”förmåga”. En koppling som sedan lever kvar i ord som ”konstfärdighet” och ”konstfull”. Samma utveckling sker samtidigt också med engelskans ”art” och latinets ”ars”, då dessa också kan härledas till just betydelsen ”praktiskt kunnande” – från den etymologiska roten ”ar” – som innebär att sätta samman något.

Den antika grekiska motsvarigheten var ordet ”techne” som man just använde i betydelsen ”konsten att”, ”skicklighet” eller ”praktiskt kunnande”. Ur denna användning uppstår så småningom också våra moderna ord ”teknik” och ”teknologi” som med viss omskrivning egentligen bara betyder ”läran om det praktiska kunnandet”. ”Konst” och ”teknologi” har alltså samma ursprung. Det är knappast en koppling vi gör i dag då de kanske mest bara uppfattas som varandras motpoler.

Och för att då slutligen också sätta knorren på själva konstbegreppet – har detta ord då något med ordet ”konstig” att göra? Jovisst, ”konstig” kommer från att de som verkligen kunde något speciellt som få andra bemästrade, de föll också utanför normen och därför började betecknades som just, konstiga! Alltså i betydelsen ”speciella”.

zorn_news

3. Konstigt?

—

*Ok, det låter verkligen som en skröna från ”Illustrerad vetenskap” men som såvitt jag kan förstå stämmer det verkligen occkså. Se: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/nu-ska-fragor-om-polbyten-besvaras och http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/246034?programid=412 och http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/snart-byter-nordpolen-och-sydpolen-plats

 

5 kommentarer

Under Estetik, Konst & Kultur, Naturvetenskap

Taggat som ,

januari 13, 2014 · 4:51 e m

209. Vad tusan menas med ”Kultur”?

vangogh

Van Gogh – en tvättäkta ”kulturarbetare”? eller?

Kultur? – Va? Ja, vad är det vi pratar om? Vad menar vi? Ett är dock säkert – när vi talar om kultur – talar vi om en mängd olika saker. Men kanske framförallt om skilda aspekter av människan.

Många som hör ordet ”kultur” kanske mest tänker på hur olika vi människor lever våra liv; hur vi klär oss, dansar eller sjunger. Alltså allt sådant som har med våra traditioner att göra. Det är väl kanske den mest utbredda förståelsen av kulturbegreppet.

Sedan i en något smalare betydelse avses sådant som mer har att göra med litteratur, konst, skådespeleri, dans och så vidare. Alltså sådant som faller under det konstnärliga området med dess olika skapande uttryck.

Men i grunden är ordet ”kultur” ett agrart uttryck som hänger samman med att kultivera – d.v.s. göra jorden lucker och mer anpassad för växtlighet. Och det var först med denna förbättringsanalogi som ordet steg in i det allmänna språkbruket. Så vitt man vet återfinns begreppet först hos Cicero då han skriver om människans andliga utveckling via främst tänkandet. Men då hade det knappast något med de sköna konsterna att göra.

Begreppet ”kultur” har med tiden blivit bärare av en stor mängd innehåll.

Kultur

Konst och kultur? Teater? Musik? Dans? Hantverk? Matlagning? Kransbindning?

Och för att vara ett kulturellt uttryck i den ena eller andra betydelsen, räcker det ju inte med att två grässtrån råkar korsa varandra. Men om däremot en konstnär lägger två grässtrån i kors är det ett uttryck för en önskan att gestalta något och blir därmed till kultur. Samma sak om en fotograf ser och avbildar två korsande grässtrån eller om någon flätar dem samman till en ring.

Och som säkert någon nu anar så är det här bara en upptakt till en något mer djuplodande neddykning i kulturbegreppet.

Och denna fördjupning har sin grund i att jag inte längre förstod vad som diskuterades i de offentliga kulturdebatterna. Jag kunde inte hänga med när ”kulturvännerna” slog ett slag för kulturen.

Jag förstod inte heller meningen med att den nuvarande borgerliga regeringen efterfrågade ett större samarbete mellan kultur och näringsliv. Vad är det egentligen man talar om här? Vad är kultur?[1]

[1] Därför har jag gjort en klassisk epoche gällande kulturbegreppet – alltså börjat med att strippa det på varje förutfattad mening för att sedan se vad som blir kvar och vad som går att återanvända och bygga upp igen. Om det låter intressant? läs då:  ”Ars longa, vida brevis” – eller var finns det eviga i kulturen?

4 kommentarer

Under Estetik, Humaniora, Konst & Kultur

Taggat som , ,

november 1, 2013 · 10:54 f m

204. Vad menar Banksy?

220px-Eichmann,_Adolf

Ond? eller bara banalt banal?

En av graffitikonstnären Banksys senare installationer i New York får mig att höja lite på ögonbrynen. Först tänker jag: wow! coolt!

Men efter ett tag börjar jag undra vad han egentligen menar med sin ‘The banality of the banality of evil’?

Tydligt är att det är en kommentar till den tyska filosofen Hannah Arendt, som i en artikelserie i The New Yorker 1961, just myntade begreppet ”The banality of evil”.

Detta då för att beskriva vad hon uppfattade som SS-Obergruppenführer Adolf Eichmanns smått småskurna och byråkratiska attityd till sina handlingar som han utförde i egenskap av en av de ledande arkitekterna bakom förintelsen.

Men frågan är, vad menar Banksy?

NEW-NAZI-OIL-TIGHT-for-web2-private

Ensam, melankolisk och inte vidare populär! ‘The banality of the banality of evil’, Banksy NY 2013, sold för $ 615 000!

Banksy är berömd för sina installationer som inte sällan bär på lager på lager av mening.

Och en möjlighet här är ju att Banksy finner Hannah Arendts analys av den banala ondskan banal. Och att illustrationen, av den uniformbeklädda personen som betraktar bergen i fjärran, är en bild av just hennes banala syn på ondska.

Men… det är ju nu bara så att denna ”arendtska” syn på ondska – inte är den mest vedertagna – det är inte så vi vanligtvis ser på ondska. Så utifrån denna tolkning vore det ju som att Banksy slår in helt vidöppna dörrar.

Och det brukar han ju inte göra!

Så, vad kan han då mena?

En annan tolkning man skulle kunna göra är att Banksy här lägger till ytterligare en dimension till Hannah Arendts tidigare tolkning av ondskan som banal. Och detta tillägg skulle då kunna innebära att även det banala i ondskan är banalt, precis så som han också uttrycker det.

Vilket då torde innebära att först och främst är den som vi uppfattar som ond (ex. Eichmann) egentligen bara en småskuren banal person utan några större tankar kring sina (”onda”) handlingar –  vilket då är den ”arendtska” tolkningen.

Men därutöver är även bakgrunden till dessa banala handlingar i sig banala – då utövarna  kanske inte hade något högre syfte med det hela än att göra det de uppfattade som ”rätt” och därmed säkerställa och upprätthålla en position inom en viss krets. De ville helt enkelt bara vara populära.

Och det är verkligen banalt!
Men vad Banksy verkligen menade lär vi nog aldrig få reda på.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Filosofi

Taggat som ,

juli 29, 2013 · 1:56 e m

190. Den inre kretsen!

images-1

Inom vissa kretsar är det inte vidare accepterat att bära féz eller…

Visst kan det finnas enstaka enstöringar bland oss – men i huvudsak uppskattar ändå de flesta att samlas i gemenskaper och på så vis bygga olika slag av samhörighet – som ibland kan överlappa varandra – ibland gör de det inte.

En bred samhörighet är ju exempelvis att vara ”europé” eller ”svensk” – en något smalare är att vara ”stockholmare” eller ”norrlänning”. Och råkar man då vara ”göteborgare” delar man ju ändå samtidigt det här med ”att vara svensk” med såväl ”stockholmarna” som ”norrlänningarna” – och överbryggar på så vis en mängd olikheter. Och det kan ju kännas bra.

Alla dessa grupperingar, indelningar och etiketter utgörs självklart bara av en rad tillfälligheter som när som helst kan upplösas.

Och ibland händer det även att en viss samhörighet förlorar sitt sammanhållande värde!

Att exempelvis i dag ståta med att vara ”svensk” – kanske inte alltid är så bra – lättare då att stoltsera med att man är ”skåning” eller ”gotlänning” – som ännu inte fått någon liknande negativ laddning.

Men vi behöver uppenbarligen också göra dessa indelningar för att skapa olika slag av samhörighet, som den att tillhöra en viss nationalitet, klass eller kulturell och religiös tillhörighet – med tillhörande syn på vad man då gemensamt uppfattar som bra, dåligt, passande eller opassande.

412-4-skjorta_clubstar_front

…röd skjorta. Medan det i andra är helt ok!

Det gemensamma är nämligen det som sammanfogar.

Språk, kultur, klass, kunskaper, intressen och moral… är sådant som håller oss samman. Skillnader skapar inga nära vänskapsband – ger snarare upphov till sprickor.

Sprickor som ibland blir så breda att vi inte längre förmår förstå varandra, än mindre vill vidröra varandra – man kan då säga att vi lever i olika världar – trots att vi egentligen inte gör det.

Det är som en person uttryckte det härom dagen då någon i kretsen varit oförsiktig nog att bjuda in en person som inte riktigt uppfattades höra hemma där: ”Men man kan ju helt enkelt bara inte komma på drink i röd skjorta och vita gymnastikskor – det går ju bara inte”.

Och så enkelt skapar vi alltså gränser för samhörighet alternativt, uteslutande.

Och sådana kotterier pågår självfallet i olika utsträckning inom de flesta kretsar, såväl de konservativa som de mer öppet socialt liberala.

Lämna en kommentar

Under Estetik, Etik, Kulturdebatt

Taggat som , ,

juli 17, 2013 · 9:58 f m

187. Du är min bäste vän!

Till-min-basta-van

Lika barn, leka bäst – eller?

Vad har jag egentligen för vänner? Jo, det är förstås du, Raymond och…

Kortfattat! – mina vänner består i första hand av personer som gillar mig. Man skulle också krasst kunna säga att: du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv! Och gör du inte det – känner jag mig nog mest obekväm i ditt sällskap och vi blir troligtvis heller aldrig vänner.

Självbekräftelse alltså! Och det är ömsesidigt!

Så, om jag uppfattar mig själv som lite speciell – gäller, om du vill vara min vän, att du också ger stöd åt denna min självbild. Och det samma gäller ju då för alla våra olika självbilder. Och därför blir det ju också lite svårare för dem av oss, som kanske har en lite överdriven självbild, att få riktigt nära vänner.

Jag menar, om jag tror att jag är något slags geni eller född till prinsessa – utan att för den skull vara det – blir det ju i slutänden väldigt få som hänger på och stödjer denna bild. Ju mer skruvad självbild – desto svårare att umgås med andra.

your-best-friend

Du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv!

Med! Mot!

Jag gillar självfallet dem som är med – alltså de som förstår mig. Därför blir det också enklare att vara med någon som har liknande bakgrund, värderingar och drömmar. Någon som gillar samma beat.

Om jag exempelvis inte finner det lämpligt att slå på någon som redan ligger – blir det givetvis svårare att friktionsfritt umgås med någon annan som inte delar denna grundläggande moraliska känsla.

Vad ni än säger kommer jag alltså alltid att dela in oss i ett vi och ett dom andra. ”Dom” är alla de som inte är som jag. Alla de som jag uppfattar har  dålig smak, dålig uppfostran, osunda värderingar eller märkliga trosföreställningar.

Lika barn, leka bäst, sa man förr men det kan man inte riktigt längre säga eftersom uttrycket uteslutande användes s.a.s. uppifrån och ned. Men tanken var riktig – om än inte speciellt god.

Men frågan är, kan vi med tankens och kulturens kraft tvinga oss att känna annorlunda och på så vis i grunden ändra vår natur (hjärnbark). Det är frågan.

___

Detta är tankar som uppstått i kölvattnet efter att ha läst den danske vetenskapsjournalisten Lone Franks intervjubok om den moderna hjärnforskningen: Neuro-revolutionen (Fri Tanke Förlag 2013). Fortsättning följer.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Jämlikhet

maj 9, 2012 · 12:25 e m

132. Vem fan bryr sig?

Varför bryr vi oss svenskar så mycket om sjuka hundar, uttjänta batterier och hastighetsöverträdelser…

Varför bryr vi oss så förbaskat mycket? Varför är vi (svenskar) så oklanderligt korrekta? Och kan möjligtvis detta drag av rekorderlighet ha något att göra med att vi också stör oss så förbaskat på människor från andra kulturer? De som inte bryr sig så som vi gör.

Många av oss knyter onekligen våra nävar i fickorna och surar till i det tysta när taxichauffören (från Somalia) inte stannar vid övergångsstället, inte hittar och inte heller talar tillräckligt bra svenska för att kunna följa den enklaste vägbeskrivning.

I Grekland för ett par år sedan såg jag en person (grek) som bytte batterier i sin kamera medan de gamla åkte iväg i ett dike. Som svensk gick jag givetvis fram och plockade upp dem (demonstrativt) och letade sedan förgäves efter en batteriholk – jag fick dem säkert med mig hem till slut. Varför gjorde jag så?

Trodde jag möjligtvis att jag skulle rädda världen? Eller ville jag bara göra en riktigt svensk värde-markering? Visa att jag brydde mig?

I vintras i Indien såg jag en hund komma linkande med ett stort köttsår i sidan. Flera timmar senare låg den och flämtade i solgasset utanför en butik på en vältrafikerad gata. Denna hund upptog sedan stora delar av min mentala vistelse där; varför gjorde de ingenting (indierna) och varför förkortade de inte den stackars hundens lidande? Varför brydde de sig överhuvudtaget  inte?

…när indierna och grekerna bara bryr sig om sig själva?

Det finns människor (västerländska, mestadels kvinnor) som i Indien räddar sådana övergivna och skadade hundar och betalar sedan veterinärkostnader och inackordering för dem hos olika värdfamiljer. De bryr sig.

Detta sker samtidigt som de indiska barnen dör på samma brutala sätt fast utanför vårt omedelbara synfält. Indierna tycker förstås vi är helsnurriga. Vi bryr oss så förbaskat mycket och tycker så jäkla mycket samtidigt som vi gör så märkliga prioriteringar!

Dessutom måste sägas att de (indierna) ju alla kör som galningar men det gör ju i och för sig alla söder om alperna, som min gamla farbror brukade säga.

Jag säger bara det, hur kan man köra i över hundra genom en by där vägen är kantad av små skolbarn i ljusblå uniformer, sariklädda kvinnor, miljontals kor och hundar? Det är ju knappast ansvarsfullt! Bryr dom sig inte?

Och det är ju precis det jag menar! Hade de (indierna, grekerna, somalierna) bara brytt sig så som vi gör – skulle ju säkert också allt bara vara frid och fröjd.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Politik

Taggat som , ,

december 21, 2011 · 1:11 e m

112. Allt kommunicerar – inte – eller?

Jag säger ingenting – mitt leende är och förblir min hemlighet.

Det är ganska vanligt att stöta på påståenden som lite svepande hävdar att ”allt kommunicerar”. Jag brukar då tänka på den där gamla stubben i skogen som ännu ingen lagt märke till, än mindre suttit på, kan vi verkligen säga att den kommunicerar?

Nja, inte om vi utgår från ordets betydelse och etymologi. ”Kommunikation” kommer från latinets communis – gemensam, via communicare – göra gemensamt. Och avser alltså i första hand en förståelse mellan två aktiva parter.

Och går vi då tillbaka till stubben i skogen så står den ju förvisso ensam kvar där och interagerar på olika sätt med sin omgivning – den bryts ned, blir till föda och bostad åt en massa småkryp – men den kommunicerar faktiskt inte.

Men då är frågan följande: när jag glatt kommer gående där med svängande svampkorg och plötsligt ser den stubben och märker att stubben är väldigt speciell med sin mjuka lav som täcker ena sidan likt ett ansikte… Kommunicerar den då något?

Vad säger du? Vad är det första svaret som rullar ut på tungan?

Det är klart den inte gör! Den säger mig förvisso en massa saker, men det är ju mest ett talesätt, det den utsäger kommer ju snarare från mig själv. Det är jag som ser, tolkar och läser in budskap. Precis på samma sätt som jag gör med ett konstverk eller med ett modeplagg.

Men, ett konstverk kommunicerar väl ändå något… och ett varumärke… på samma sätt som ett rödljus faktiskt säger ”stopp”?

Nä!

Det är faktiskt varken konstverket eller produkterna som kommunicerar något. De kommunicerar lika lite som en bortglömd och stängd bok gör det. Men att de kan förmedla olika budskap om förutsättningarna finns – det är givet – men det är en helt annan sak.

Det är ju troligt att skaparna vill förmedla något via sina uttryck. Men det gör de i avsikt att du ska förstå. De väljer ett visst uttryckssätt och hoppas sedan att detta förmedlas enligt plan. Och i den mån det gör det och du visar dem att du har förstått – då först uppstår det vi vanligtvis kallar kommunikation.

Kommunicerar då denna text något (vilket är en kuggfråga)?

23 kommentarer

Under Estetik, Etymologi, Kommunikation