Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal
Hand i hand med upplysningens mer romantiska sida har den västerländska konst- och kulturscenen försökt utmana våra mest invanda förväntningar och föreställningar. Vända upp och ned på världen. Ge oss nya perspektiv. Få oss att bejaka förändring.
Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har allt sedan franska revolutionen inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal.
Detta sätt att se har därför också kommit att dominera många generationers framtidsdrömmar. Verkligheten har uppfattats som något vi framförallt får kontakt med, inte genom beprövad erfarenhet, skicklighet och rationell eftertanke – utan genom att bryta gränser. Att utmana ordningen.
Denna dröm om oberoende och ständig utveckling gavs sedan förnyad kraft med varje ny generation. Moderniteten som tankemodell gav ungdomlig rörlighet övertag framför ålderdomlig stelbenthet.
Om vi föredrar ordning framför oordning – stabilitet framför förändring är förstås inte bara en generationsfråga utan också lite av en smaksak, men en smaksak vars rötter tränger långt ned i våra egna personliga djup. Och var dessa hämtar sin näring – påverkar sedan hur vi tänker, känner och vad vi upplever som snyggt, fult, rätt eller fel. Vägleder så vår syn på estetik, etik och politik.
Och det finns förstås många som föredrar ordning framför oordning, rationalitet framför irrationalitet, stabilitet och trygghet framför instabilitet och otrygghet.
Speciellt i tider när det som tidigare uppfattades som fast förflyktigas.
För varken den yttre eller den inre världen är vidare stabila. Förändring, död, kaos och irrationalitet är snarare normaltillstånd. Stabilitet, liv, ordning och förnuft är det onormala – det som vi måste ägna tid och kraft för att upprätthålla.
Och någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden.
Och här någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden. I baktakt.
Steven Pinker tar upp detta i sin bok, ”Upplysning Nu!”* i termer av entropi – energi som söker utjämning. Allt som skapats strävar mot upplösning. Som sandslotten som någon byggt på stranden. Varats naturliga tillstånd är nämligen oordning – inte ordning. Det ordnade är bara en tillfällighet.
Och om vi inte ständigt bygger, fixar, städar och upprätthåller kommer allt till slut att återgå till som det var förut.
Detta är vår verklighet i ett nötskal.
Anthrôpos Metron 