Category Archives: Populismen

304. Två sidor av samma mynt

En Debatt-Triptyk om integration & social sammanhållning som under våren publicerats på SN Debatt

Det behöver väl knappast påpekas att en av de större utmaningar samhället står inför är hur man ska lyckas lösa integrationsfrågan och samtidigt stärka den sociala sammanhållningen – som ju är två sidor av samma mynt.

Samhällets existerar i kraft av lagar, regler och ett fungerande politiskt system som är beroende av att medborgarna förmår samlas kring en gemensam idé – i vårt fall, idén ”Sverige”.

Krackelerad denna idé – äventyras också sammanhållningen och därmed välfärdssamhället och den moderna demokratin så som vi lärt känna dessa.

Det är klart att det alltid kommer att uppstå något nytt – men vi vet ännu inte vad detta kommer att bli och det är inte heller så säkert att det är vad vi önskar oss.

Tilltron till samhället och den politiska eliten utmanas nu överlag i hela västvärlden. Den liberala demokratin har fått klä skott för allt det missnöje som uppstått på grund av globalisering, ökad invandring, splittring och upplevelsen av att samhället är oförmögen att skydda oss från terror. Det vill säga, själva grundvalarna för sammanhållningen inom en nation.

Det finns dock inte så mycket att vifta med längre – antingen löser det öppna och mångkulturella samhället de problem som uppstått i dess principiella kölvatten – eller så slår dörrarna igen till en stor del av befolkningen – som istället söker sig nya vägar.

Det finns flera aspiranter som sitter inne med nygamla svar på viktiga frågeställningar

Kan eliten inte hitta lösningar på problemen kring integration och social sammanhållning kommer man inte heller att få förnyat förtroende att leda samhällets utveckling.

Jag har under våren 2017 skrivit tre debattinlägg på SN Debatt där jag pekat på tre låsningar som politiken hamnat i gällande integrationsfrågorna.

  1. Vi kan inte arbete framgångsrikt med integration med verktyg vi hämtat från sjuttiotalet! Publicerad på SN Debatt den 10 februari 2017.
  2. De bägge begreppen integration & assimilering är inte varandras motsatser och utesluter därför inte heller varandra – så varför denna ständiga politiska polarisering? Publicerad på SN Debatt den 21 februari 2017
  3. ”It takes two to tango” – det går inte att lägga den stora bördan för integrationen på majoritetssamhället – för då sparkar det sunda förnuftet bakut. Publicerad på SN Debatt den 27 april 2017  

Det var väl i princip det jag ville ha sagt i denna fråga!

 

Lämna en kommentar

Filed under Assimilering, Demokrati, Integration, Politik, Populismen

300. Hat ger den svage styrka

Resentment

Hat är den svages styrka

Den som är svag är svag för att den inte är stark! Eller hur? Så måste det väl ändå vara! Jag är alltså alltid svagare än den som är starkare. Mäter vi kroppslig styrka så är jag förmodligen svagare än den som orkar lyfta mer, springa fortare och längre än vad jag orkar. Okey – inga konstigheter?

Vidare så är väl också den kortare än den som är längre och den lättare än den som är tyngre – eller hur?

Det är så språket fungerar och vi är alla olika på olika sätt men hamnar därför också alltid i vissa relationer visavi varandra. Den som är mindre är alltid mindre än den som är större – det är knappast något vi kan ändra på.

Men vi kan förstås alla vara svaga i ett avseende och starka i ett annat. Jag är exempelvis dålig på att simma men jäkligt bra på att springa, dålig på matte men nu för tiden ganska bra på att hugga ved.

Vilket ändå med språklig nödvändighet innebär att jag alltid kommer att vara ”sämre” än de som är ”bättre” – oavsett vad vi refererar till. Förvisso surt – men samtidigt ändå ganska ofrånkomligt.

Och det som är bra är förstås alltid bättre än det som är sämre, skulle man kanske våga påstå.

Men var kommer då alla dessa hatare ifrån? Enligt Albert Camus uppstår de genom självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet! Bild på Infowars Alex Jones som appellerar till de svaga och personifierar hatet.

Relationstermer är viktiga därför vi använder dem så gott som dagligen – skulle säkert inte klara oss utan. Förmågan att kunna skilja ut vad som är det bättre alternativet är förmodligen också en av våra viktigare livsuppehållande principer.

Att vi sedan mäter oss med varandra – kan vi knappast undvika – det är så vi gör och det är också på så vis vi mejslar ut vår position och därmed också vår identitet.

Vi blir någon först i förhållande till någon annan – och av detta följer förstås att vi därför helst inte och för ofta bör hamna i en underpositionerad roll – det vill säga uppleva oss som sämre än andra.

För den som alltid känner sig underlägsen, rädd och maktlös – för den blir till slut hatet den främsta tillgången. Vi känner detta hat som ”ressentiment”[1] och som beskrivs som ”en självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet”[2].

—-

[1] Wikipedia: Ressentiment är ett begrepp, som först infördes av filosofen Søren Kierkegaard, för att senare hos Nietzsche beskriva ett känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna. 

[2]. Pankaj Mishra, DN 170215 ”Det är knappast överraskande att det skett en exponentiell tillväxt av antalet människor som funnit syndabockar bland kvinnor eller minoriteter eller bara någon att håna på Twitter. Uppenbarligen har dessa till synes rasistiska och misogyna personer länge och i tysthet lidit vad Albert Camus på tal om Schelers definition av ressentiment kallade ”en självförgiftning – den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet i ett slutet kärl”.

Lämna en kommentar

Filed under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Populismen

299. Populism på öppen marknad

bigthink-populism1

Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas ibland som att man bara är smart.

Populismen föds inte ur ett vakuum. Den uppstår snarare i tomrummen och lyssnar där efter våra hemligheter! Och där det finns skav finns också grogrund. För det är våra känslor av utsatthet, orättfärdighet och besvikelser som ger den näring.

Populismen arbetar på så vis med att sprida osäkerhet och missnöje som sedan spelar den i händerna. Talar till känslor som ligger latenta hos oss alla och som därför lätt kan väckas till liv.

Populismen blir på så vis en självgenererande kraft och kan därför med tiden bli allt svårare att få grepp om. Därav dess ständiga återkomst.

Populismen har oftast ingen ideologi utan äger snarare förmågan att lägga örat mot rälsen för att se vad som komma skall – och viftar först därefter med sina politiska fanor och slagord.

Populismen kränger idéer på samma sätt som andra kränger varor. Och därför säljer man heller aldrig något som ingen vill köpa utan letar hellre i skrymslen efter sådant som den etablerade politiken inte velat saluföra. För där finns just de guldkorn som går att kapitalisera.

Populismen är på så vis krass och arbetar med politik som en börsmäklare på de finansiella marknaderna, där drivkraften framförallt är vinstmaximering. Och i detta race spelar det ingen som helst roll om man agerar ideologiskt och rättskaffens – för populismen gäller det bara att samla på sig röster. Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas samtidigt av flera som ett kvitto på att man är smart.

960x0

Populismen arbetar just med att sprida osäkerhet och rädsla som är dess främsta grogrund.

Populismen kan därför även agera på sätt som den etablerade politiken aldrig ens kunnat drömma om. Den kan ljuga, vara oförskämd, visa okunnighet, vara omåttlig, skryta om att inte betala skatt eller att den kan ta kvinnor mellan benen – det spelar ingen roll. Därför den riktar sig i huvudsak till just dem som är oförskämda, okunniga, omåttliga, som inte vill betala skatt och som inte har något emot att man tar kvinnor mellan benen.

Populismen uppskattas just för att den förmår ifrågasätta elitens gängse normer och kan därför spela brallorna av den etablerade politiken som inte förmår spela i samma liga.


Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen