Kategoriarkiv: Populismen

mars 29, 2023 · 8:45 f m

2023. Det finns ingen annan tanke

Platons Förbannelse!

Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant. 

Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.

Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.

På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.

En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.

Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.

Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.

Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.

Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!

Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*

*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism, Filosofi, Humaniora, Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Liberalism, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Moral, Natur & Kultur, Politik, Populismen, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens, Uncategorized, Upplysning, Verklighetens Folk

oktober 3, 2018 · 3:31 e m

318. Vem vet längre vad som är vad?

När en MasterMind …

Nej, missförstå mig rätt! Det är inte i första hand figurer som Trump, Orban och Erdogan som hotar demokratin och det öppna samhället. De har bara lyckats komma fram på rätt plats, vid rätt tidpunkt och förstått att gripa det här gyllene tillfället.

De riktigt stora hoten kommer inifrån. Det är snarare vi själva som utgör grogrunden till den utveckling vi nu ser. Det är helt enkelt vi (vilket nu är en omskrivning av ”alltför många av oss”) som blivit intellektuellt bekväma.

Orkar som regel inte längre lägga i den där högre växeln.* Det är vi som börjat yra om tomtar och troll och tror på spöken i stugor och slott. Det är vi som inte kan skilja mellan sant och falskt – och liksom förlorat förmågan att göra rimliga sannolikhetskalkyler. Det är först då det kan hända!

Det är när den kritiska massan inte längre finner tilltro till förnuftet som det förnuftiga samhället bryter samman. Så klart!

Och det är kanske inte längre så komplicerat att vända upp-o-ned på saker o ting.

Man kan exempelvis börja med att desavouera eliten genom att göra åtlöje av deras institutioner, självhävdelser och uppfattningar av snille och smak. Alltså rasera tilltron på att något kan vara bättre än det som är sämre. Man kan också göra narr av de intellektuella, av rationalitet, av vetenskap – utmåla dem alla som tråkiga, fyrkantiga eller köpta. Det går hem.

Så skapas grogrunden. Så fångas vi in i en annan tankemodell.

… möter en annan – kan nästan vad som helst hända.

Det är alltså hur vi tror och tänker som styr hur det sen blir.

Denna tanke kunde inte ha uttryckts bättre än som när Christopher Wylei, the whistleblower från Cambridge Analytica, förklarar hur han och Steve Bannon lade upp strategin för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016: Kulturen styr politiken. För att ändra politiken måste man rikta in sig på kulturen. Det är på de kulturella plattformarna som det verkliga kriget sedan utspelas.**

Alltså, gör människor korkade genom att mata dem med tokigheter så blir de med tiden förvirrade och därmed lättare att styra eftersom de inte längre vet vad som är vad.

———–

* Daniel Kahneman, Thinking Fast & Slow” https://en.wikipedia.org/wiki/Thinking,_Fast_and_Slow

**DN 180928: Chris Wylie hjälpte Donald Trump att få makten i USA.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Populismen

Taggat som , ,

augusti 24, 2018 · 12:10 e m

316. Sett o hört förut

I all svärta …

När vi är tillräckligt många som vid en given tidpunkt upplever blandade känslor av rädsla, orättvisa, avund, bristande framtidstro, avsaknad av mening i livet eller något annat sådant där riktigt hemskt – uppstår förstås i kölvattnet en virvel som inte sällan stiger upp till ytan i form av en frälsare. Någon som tar tillfället i akt att tala direkt till vår smärta och ge löften om befrielse.

Historien har sett och hört det förut.

Och det kan inte vara vilken röst som helst – utan måste vara någon som kan förenkla och förpacka vår skiftande svartsyn. Någon som på djupet förstår och kan gestalta dessa känslor.

Jag talar om den där känslan av utsatthet som ledsagar upplevelsen av oförrätt. När vi känner oss kränkta, orättvist behandlade, utnyttjade, missförstådda och maktlösa. Då, precis där, när vi är tillräckligt många som går och bär på dessa känslor. Det är då vi är som mest mottagliga.

Det är då vi måste vara på vår vakt.

... är det ljuspunkterna vi måste fästa blicken mot

För det är då vi blir enkla byten för krafter som erbjuder oss bekräftelse och frälsning – som matar oss med mer av allt för att göra oss än mer beroende av vad de sedan har att erbjuda.

Sebastian Hoffner beskriver i boken ”Germany: Jekyll & Hyde” (1940)*, hur man i Nazi-Tyskland systematiskt satte i system att underbygga offerkänslan hos det tyska folket. Som att exempelvis offentligt proklamera betydelsen av landsbygd och hembygd samtidigt som man arbetade för att just försvåra för människor att leva i sin hembygd.

Med resultatet att ju mer man underminerade hembygden desto lättare gick det att sälja på medborgarna budskapet om att vi måste värna den. Så klart!

Alltså, strategin var att se till att något brister – samtidigt som man då går ut och högtidligen lovar att åtgärda just detta. Skapa en känsla av utsatthet och osäkerhet och samtidigt gå ut och försäkra att man ämnar göra något åt det. Så split – sedan gå ut och tala om behovet av social sammanhållning!

Känns det igen? Om några veckor är det val i Sverige! Vi gör alla våra val! Vad väljer du?

 

* https://en.wikipedia.org/wiki/Sebastian_Haffner

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen

Taggat som

mars 20, 2018 · 12:38 e m

314. ”When they go low – We go high!”

instylemagazine-3

Vi vet alla mycket väl vad som skiljer högt från lågt. Men ändå ska vi låtsas som att det inte är så – vilket gör det hela lite komplicerat.

Det lät så himla fint och stort när Michelle Obama uttalade de där orden som sköt rätt in i våra hjärtan.

Alltså alla vi, vi som gillar den här typen av storsinthet. Och det är det kanske inte alla som gör – i varje fall inte på samma sätt som vi gör.

Försökar jag då raljera och ifrågasätta Michelles ord om storhet? Nej inte alls! Absolut inte! Försöker snarare bara lirka fram vad som sker, dels inom oss men också, hos dessa som här blir adresserade som låga. Hur upplever egentligen dom vår storstilade överlägsenhet?

För nu verkar det som om vi inte riktigt förstår vad som håller på att hända. Speciellt nu när dom flyttar fram sina positioner och även lyckats invadera Vita Huset. De låga.

Vad jag är ute efter är – att om vi inte kan förstå hur dom andra ser på oss – vi som gärna fördömer dem – förmår vi nog heller aldrig möta eller förstå det vi uppfattar som lågt. Och kommer därför inte heller att kunna stoppa eller hantera den typen av låghet – vilket vi kanske en gång kunde.

För det låga som vi talar om här och som Michelle adresserade, är givetvis inte bara någon abstraktion utan faktiska egenskaper som förkroppsligas hos dem som vi just betraktar som låga. Alltså dom där andra! De som inte tycker eller gör som vi. Det är dom som är låga.

En kultur värdesätter förstås alltid skillnader – det är vad som utgör själva kulturen. Den bygger på någon form av utveckling eller tillväxt. Och denna utveckling eller tillväxt mäts ju då givetvis i termer av vad som har förändrats. Förr var det si – nu är det så.

Och det som uppfattas som bättre står givetvis i relation till vad kulturen eftersträvar; förr var vi alla analfabeter – i dag kan flertalet av oss både läsa och skriva. Alltså är läs- och skrivkunnighet något vi uppfattar som bättre. På så vis markerar alltid kulturen gränsdragningar mellan vad som ska anses som högt respektive lågt.

Fortsättning följer – var så säker.

Vi och dom skrivs här genomgående i kursiv av den anledningen att de är relativa till och beroende av läsarens egen tillhörighet.

Lämna en kommentar

Under Etik, Kunskap vs. Okunskap, Populismen

Taggat som , ,

april 27, 2017 · 10:38 f m

304. Två sidor av samma mynt

En Debatt-Triptyk om integration & social sammanhållning som under våren publicerats på SN Debatt

Det behöver väl knappast påpekas att en av de större utmaningar samhället står inför är hur man ska lyckas lösa integrationsfrågan och samtidigt stärka den sociala sammanhållningen – som ju är två sidor av samma mynt.

Samhällets existerar i kraft av lagar, regler och ett fungerande politiskt system som är beroende av att medborgarna förmår samlas kring en gemensam idé – i vårt fall, idén ”Sverige”.

Krackelerad denna idé – äventyras också sammanhållningen och därmed välfärdssamhället och den moderna demokratin så som vi lärt känna dessa.

Det är klart att det alltid kommer att uppstå något nytt – men vi vet ännu inte vad detta kommer att bli och det är inte heller så säkert att det är vad vi önskar oss.

Tilltron till samhället och den politiska eliten utmanas nu överlag i hela västvärlden. Den liberala demokratin har fått klä skott för allt det missnöje som uppstått på grund av globalisering, ökad invandring, splittring och upplevelsen av att samhället är oförmögen att skydda oss från terror. Det vill säga, själva grundvalarna för sammanhållningen inom en nation.

Det finns dock inte så mycket att vifta med längre – antingen löser det öppna och mångkulturella samhället de problem som uppstått i dess principiella kölvatten – eller så slår dörrarna igen till en stor del av befolkningen – som istället söker sig nya vägar.

Det finns flera aspiranter som sitter inne med nygamla svar på viktiga frågeställningar

Kan eliten inte hitta lösningar på problemen kring integration och social sammanhållning kommer man inte heller att få förnyat förtroende att leda samhällets utveckling.

Jag har under våren 2017 skrivit tre debattinlägg på SN Debatt där jag pekat på tre låsningar som politiken hamnat i gällande integrationsfrågorna.

  1. Vi kan inte arbete framgångsrikt med integration med verktyg vi hämtat från sjuttiotalet! Publicerad på SN Debatt den 10 februari 2017.
  2. De bägge begreppen integration & assimilering är inte varandras motsatser och utesluter därför inte heller varandra – så varför denna ständiga politiska polarisering? Publicerad på SN Debatt den 21 februari 2017
  3. ”It takes two to tango” – det går inte att lägga den stora bördan för integrationen på majoritetssamhället – för då sparkar det sunda förnuftet bakut. Publicerad på SN Debatt den 27 april 2017  

Det var väl i princip det jag ville ha sagt i denna fråga!

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration, Politik, Populismen

Taggat som

april 5, 2017 · 10:22 f m

300. Hatet ger den svage styrka

Resentment

Hat är den svages styrka

Den som är svag är svag för att den inte är stark! Eller hur? Så måste det väl ändå vara! Jag är alltså alltid svagare än den som är starkare. Mäter vi kroppslig styrka så är jag förmodligen svagare än den som orkar lyfta mer, springa fortare och längre än vad jag orkar. Okey – inga konstigheter?

Vidare så är väl också den kortare än den som är längre och den lättare än den som är tyngre – eller hur?

Det är så språket fungerar och vi är alla olika på olika sätt men hamnar därför också alltid i vissa relationer visavi varandra. Den som är mindre är alltid mindre än den som är större – det är knappast något vi kan ändra på.

Men vi kan förstås alla vara svaga i ett avseende och starka i ett annat. Jag är exempelvis dålig på att simma men jäkligt bra på att springa, dålig på matte men nu för tiden ganska bra på att hugga ved.

Vilket ändå med språklig nödvändighet innebär att jag alltid kommer att vara ”sämre” än de som är ”bättre” – oavsett vad vi refererar till. Förvisso surt – men samtidigt ändå ganska ofrånkomligt.

Och det som är bra är förstås alltid bättre än det som är sämre, skulle man kanske våga påstå.

Men var kommer då alla dessa hatare ifrån? Enligt Albert Camus uppstår de genom självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet! Bild på Infowars Alex Jones som appellerar till de svaga och personifierar hatet.

Relationstermer är viktiga därför vi använder dem så gott som dagligen – skulle säkert inte klara oss utan. Förmågan att kunna skilja ut vad som är det bättre alternativet är förmodligen också en av våra viktigare livsuppehållande principer.

Att vi sedan mäter oss med varandra – kan vi knappast undvika – det är så vi gör och det är också på så vis vi mejslar ut vår position och därmed också vår identitet.

Vi blir någon först i förhållande till någon annan – och av detta följer förstås att vi därför helst inte och för ofta bör hamna i en underpositionerad roll – det vill säga uppleva oss som sämre än andra.

För den som alltid känner sig underlägsen, rädd och maktlös – för den blir till slut hatet den främsta tillgången. Vi känner detta hat som ”ressentiment”[1] och som beskrivs som ”en självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet”[2].

—-

[1] Wikipedia: Ressentiment är ett begrepp, som först infördes av filosofen Søren Kierkegaard, för att senare hos Nietzsche beskriva ett känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna. 

[2]. Pankaj Mishra, DN 170215 ”Det är knappast överraskande att det skett en exponentiell tillväxt av antalet människor som funnit syndabockar bland kvinnor eller minoriteter eller bara någon att håna på Twitter. Uppenbarligen har dessa till synes rasistiska och misogyna personer länge och i tysthet lidit vad Albert Camus på tal om Schelers definition av ressentiment kallade ”en självförgiftning – den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet i ett slutet kärl”.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Populismen

mars 29, 2017 · 10:42 f m

299. Populism på öppen marknad

bigthink-populism1

Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas ibland som att man bara är smart.

Populismen föds inte ur ett vakuum. Den uppstår snarare i tomrummen och lyssnar där efter våra hemligheter! Och där det finns skav finns också grogrund. För det är våra känslor av utsatthet, orättfärdighet och besvikelser som ger den näring.

Populismen arbetar på så vis med att sprida osäkerhet och missnöje som sedan spelar den i händerna. Talar till känslor som ligger latenta hos oss alla och som därför lätt kan väckas till liv.

Populismen blir på så vis en självgenererande kraft och kan därför med tiden bli allt svårare att få grepp om. Därav dess ständiga återkomst.

Populismen har oftast ingen ideologi utan äger snarare förmågan att lägga örat mot rälsen för att se vad som komma skall – och viftar först därefter med sina politiska fanor och slagord.

Populismen kränger idéer på samma sätt som andra kränger varor. Och därför säljer man heller aldrig något som ingen vill köpa utan letar hellre i skrymslen efter sådant som den etablerade politiken inte velat saluföra. För där finns just de guldkorn som går att kapitalisera.

Populismen är på så vis krass och arbetar med politik som en börsmäklare på de finansiella marknaderna, där drivkraften framförallt är vinstmaximering. Och i detta race spelar det ingen som helst roll om man agerar ideologiskt och rättskaffens – för populismen gäller det bara att samla på sig röster. Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas samtidigt av flera som ett kvitto på att man är smart.

960x0

Populismen arbetar just med att sprida osäkerhet och rädsla som är dess främsta grogrund.

Populismen kan därför även agera på sätt som den etablerade politiken aldrig ens kunnat drömma om. Den kan ljuga, vara oförskämd, visa okunnighet, vara omåttlig, skryta om att inte betala skatt eller att den kan ta kvinnor mellan benen – det spelar ingen roll. Därför den riktar sig i huvudsak till just dem som är oförskämda, okunniga, omåttliga, som inte vill betala skatt och som inte har något emot att man tar kvinnor mellan benen.

Populismen uppskattas just för att den förmår ifrågasätta elitens gängse normer och kan därför spela brallorna av den etablerade politiken som inte förmår spela i samma liga.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen

Taggat som