Kategoriarkiv: Kulturdebatt

333. Antikämnet är självklart en del av ”vår” historia

Tillhör antiken vår historia?

Nej, problemet är primärt inte antikämnets vara eller icke-vara i våra skolor. Snarare hur samtalen kring frågan förs. Dilemmat härrör inte i första hand utifrån olika uppfattningar om historieämnets betydelse utan snarare i oklarheter kring andemeningen av ordet ”vår”. Och när vi inte längre har koll på riktning blir det allt svårare för oss att veta vart vi är på väg. Därav många oklarheter.

Problemen kring vilka ”vi” är och vad som är ”vårt” överskuggar i dag det mesta som sker i vår värld. Den politiska och kulturella utvecklingen kretsar ständigt kring detta – även om det sker utifrån olika perspektiv. Därför är det inte längre relevant att begränsa diskussionen här till att bara handla om huruvida antikämnet bör ges prioriterat utrymme i läroplanen. Utan samtalen måste börja utifrån vilka ”vi” uppfattar ”oss” vara.

I en globaliserad öppen värld blir det självfallet allt svårare att upprätthålla ett avgränsat och stabilt ”vi”. Vi har blivit allt mer vana vid olikheter. ”Vi” har olika normer, vanor, preferenser och givetvis olika uppfattningar om vad som är ”vår” historia.

Eller är den något ”vi” kan vara förutan? En drömbild konstruerad för ge ”oss” en känsla av sammanhang och betydelse?

Denna öppna globala utveckling och uppluckring av gränser, såväl geografiska som kulturella, har gett många en känsla av förlorad identitet – vilket inte är så konstigt – snarare följdriktigt. Och många famlar därför i dag efter sina förlorade identiteter eller letar efter nya. Och när detta sker med sådan kraft som det nu gör – polariseras detta ”vi” ytterligare – och blir inte längre vad det en gång var.

Sprickorna som uppstår medför i sin tur att många känner ett starkare behov av att ytterligare krama sina respektive identiteter – vilket polariserar ytterligare – i en därför allt snabbare och ackumulerande process.

Det är denna rörelse vi befinner oss i och den kommer inte att avslutas förrän den nått sin kulm. Vad denna kommer att bestå i kan vi dock bara spekulera kring.

Så, för att slutligen återgå till själva kärnämnet. Anledningen till att man har kunnat komma på tanken att nedvärdera antikämnets betydelse för ”vår” historia är för att man fått det allt svårare att se och definiera detta ”vi”. Det är där ”vi” måste börja gräva. Det handlar om ”vår” gemensamma framtid. Vilka är vi?

2 kommentarer

Under Humaniora, Kulturdebatt

286. Summan av kardemumman

cnt4_fr53-1

I sista stridens hetta kommer Edward Snowden och…

Vad som kännetecknar vår tid är att ”etablissemanget” möter allt större motstånd. Vad som sedan avses med etablissemang varierar förstås lite med perspektivet – gemensamt är dock att det finns en frustration som riktas uppåt – mot något som upplevs som en övermakt; mot de offentliga institutionerna; mot den liberala och representativa demokratin; mot den svart-vita synen hos vetenskapen; mot det kapitalistiska systemets ansvarslöshet; mot det sekulariserade samhällets kyla gentemot det som är heligt; mot orättvisor och mot allt som skapar en känsla av harm!

Att bli förhindrad att göra vad som känns rätt, att inte få känna hoppet om en ljusare framtid, att inte få lov att leva sin verklighet! Om att bli kränkt, inte lyssnad på, inte tagen på allvar. Det!

Så, med detta sagt, vad vi ser i dag är att etablissemanget (vad nu detta än består av) möter ett allt kraftigare motstånd från flera olika håll. Det kommer än från höger, än från vänster. Från den yngre generationen. Från traditionalister. Från vanligt (verklighetens) folk. Från de som känner sig otrygga med förändringar, svikna eller helt enkelt bara rädda för framtiden.

julian_assange_ecuador

… Julian Assange att bli utlovade benådning av självaste Donald Trump om han vinner valet!

Och dessa olika missnöjen ska då alla i dagsläget kanaliseras i några få politiska kanaler – vilket inte riktigt längre låter sig göras. Och det är en av anledningarna till att vi nu ser så stor politisk oro.

Vad som händer är att det istället skapas oväntade allianser; Sverigedemokrater och Syriza i Grekland söker stöd hos Putin; Julian Assange och Edward Snowden får utfästelser om benådning av Donald Trump (har inte hänt ännu – men det kommer); missnöjda unga BernieSanders-anhängare lägger sina röster på Trump; nysvenskar röstar på Sverigedemokraterna 2018 därför att det största hotet mot dem är fler invandrare (de som står lägst i status skapar sig enklast en position genom att utse några som står lägre).

Så, summan av kardemumman. Vad etablissemanget måste förstå och hantera är vari den stora frustrationen består. Detta är självfallet ingen enkel sak. Utan snarare ett tillstånd som uppstår i varje samhällsutveckling när själva processen, så att säga, ”gått för långt” – eller när den av olika skäl inte lyckats få med alla på tåget.

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Makt och Rädsla

283. Babels Torn

confusion_of_tongues

”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem”

Ni vet den där storyn i gamla Testamentet om Babels torn 11:1-9 – och människorna som ville bygga ett torn som nådde ända upp till himlen?

Och när Gud såg detta tänkte han, ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem” – och fick därefter kalla fötter.

Varvid Han såg till att orsaka språkförbistring, ”så att den ene inte längre förstod vad den andre sade”. 

Och därefter skingrades människorna och tornet föll samman.

Berättelsen om Babels torn har givetvis tolkats olika genom historien.

Dock, sett utifrån dagens politiska horisont, där populistiska svallvågor hämtar kraft genom att utmana kultur och etablissemang, kan vi kanske få en ny förståelse av vad som utspelar sig i denna gamla berättelse om Babels torn och människans övermod.

pieter_bruegel_the_elder_-_the_tower_of_babel_vienna_-_google_art_project_-_edited

Varvid Han såg till att orsaka språkförbistring, ”så att den ene inte längre förstod vad den andre sade”.

För när eliten, alltså specialisterna, vetenskapen, kapitalet och kulturen nått en så hög grad av utveckling eller raffinemang att dess uttryck inte längre kan förstås av de som inte är initierade och därför hamnar utanför – skapas frustration – och skepsis förenat med rädsla – mot allt det vi vanligtvis uppfattar som civilisation – mot den institutionella byråkratin (i Bryssel och Washington) – mot alltför abstrakta och komplicerade lagar och regler – mot ett samhälle där allt högre krav ställs på kunskap och utbildning – mot ett konsumtionssamhälle (som bara vissa kan delta fullt ut i) – mot märkliga kulturuttryck – mot allt sådant som upplevs som främmande… Mot allt det som ligger högre upp i tornet och äger rum ovanför våra huvuden.

Och vad händer då när spänningarna blir för stora? Jo, vi vänder oss mot samhället, mot politikerna och gör uppror genom att ge stöd åt arga personer som säger sig förstå och dela vår smärta och utanförskap!

Och då återkommer jag till där jag slutade, den 11 februari tidigare i år och till frågan – vem kan vi ställa till svars! Vems är felet att folk börjar rösta på Trump, Åkesson, Corbyn eller Le Pen? Populisterna? Folket? eller måhända den elit som i sitt höga torn fjärmat sig från den fysiska och påtagliga verklighet som de flesta av oss tvingas leva i?

1 kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Makt och Rädsla

278. En Gordisk Knut

200px-Lars_Vilks_(cropped)

En Gordisk Knut?!

En gordisk knut är ju som bekant en sådan där knut som, oavsett hur länge man håller på och joxar med den, inte kan lösas upp.

En sådan kan givetvis uppstå genom att man i frustration drar alltför hårt i helt fel tåtar – men också genom att man helt enkelt trasslar till det för sig.

Men vanligtvis när man talar om gordiska knutar, talar man ju självfallet inte om några riktiga knutar överhuvudtaget – utan snarare om problem som blivit tillsynes olösliga. Talet om en gordisk knut är alltså en slags allegori.

Och själva anledningen till att jag nu tar upp det här med den gordiska knuten är ju förstås därför att en mycket hård sådan bildats mitt framför näsan på mig – mitt i vår demokratiska gemenskap.

För denna går ju ut på att vi gemensamt ska värna en öppen, jämlik och tillåtande åsiktspluralism. Vad det än handlar om! Vi ska vara toleranta även mot dem vars åsikter och vanor vi inte gillar. Det kan kosta på lite men i sluttampen är vi alla vinnare. Så är tanken.

Och denna tanke är ju oxå själva virket i den demokratiska huvudbyggnaden.

Och i denna byggnad har vi ju hitintills lyckats samsas rätt så bra trots alla åsiktsskillnader, trots att vi egentligen inte tyckt lika i några väsentliga frågor. Men vi har ändå lyckats hålla ihop det och till och med förstärkt och utvecklat det här bygget. Det är ändå rätt så stort!

Och det det har ju gått rätt bra – speciellt med tanke på att det alltid funnits individer och grupper som förhållit sig kritiska mot denna liberala, öppna och tillåtande åsiktspluralism.

19019_40107_4418

Det finns många slags knutar – men den gordiska är något alldeles speciellt!

Men frågan är vad ska vi göra med dem?

Hur ska vi i all vår öppenhet förhålla oss till dem som inte längre vill vara med? Vad gör vi med dem som väljer att istället motarbeta vår version av rätt & riktigt?

Detta är alltså vår gordiska knut!

Som i stora stycken också liknar en klassisk filosofisk paradox. Men hur i hela världen hanterar vi att möta en livs levande paradox mitt i vardagen? Jo, vi trasslar till det förstås – eller helt enkelt – går i baklås.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

271. Den tragikomiska identitetspolitiken!

10551520_10202638045976830_2917434083057971766_o

Stina Oscarsson på DN …

Det är som sagt inte längre bara vänstern som står i konflikt med högern, ateisterna mot de troende eller de multisexuella mot de heterosexuella. Nej, det mest dråpliga eller kanske mest tragiska – är att splittringarna nu sker kors och tvärs över hela linjen.

En gemenskap kan förstås alltid splittras. Det är inget konstigt i det. Och det som driver den isär är väl framförallt oenighet – vilket ju nu faktiskt är ett rätt så överflödigt påstående. Jag menar, bristande enighet – oenighet! Wow!

Men vänta! Det finns en underliggande mening även i detta, det mest självklara av påståenden.

Därför om vi skapar en gemenskap som bygger på att vi tar avstånd från allt sådant som bygger på kollektiv samsyn, objektivitet och norm – som identitetspolitiken gör, ja då har vi ju samtidigt tagit bort förutsättningarna för det som just också skapar en mer omfattande gemenskap.

Förlåt, men vad jag tänker på just nu är framförallt den oenighet som uppstått inom det så kallade postmodernistiska projektet. Där man i kamp mot normer och maktetablissemang också just gett upp tron på de rationella principer som för andra just är det som kanske utgör själva sammanhållningen.

Jag menar, en fungerande och rationell kommunikation är förstås en förutsättning för att få en gemenskap att hålla ihop. Tillsammans och genom praktiska generaliseringar upprättar vi sedan normer, vanor och skapar samförstånd.

Ett exempel på vilken slags splittring jag just nu har i åtanke, är de som sker inför öppen ridå inom just den svenska identitetspolitiken och där kanske främst inom hbtq-etablisemanget.

Åsa+Linderborg

… och Åsa Linderborg på aftonbladet – två trogna vänsterkämpar som frågar sig vad som gick snett.

Och jag tänker väl då främst på den debatt  som initierades av Åsa Linderborg i Aftonbladet i höstas[1] och som då gav en del mediesvall[2] och som nu häromdagen även togs upp av DN´s Stina Oscarsson (som också just är en del av nämnda etablissemang)[3].

Och vad diskussionen handlar om är den oresonliga hållning som driver vissa aktivister inom identitetspolitiken och då framförallt inom den svenska hbtq-rörelsen att agera mot minsta avvikelse från vad de uppfattar som den enda rätta vägen.

Dessa konflikter gestaltar nu också med all tydlighet, den logiska återvändsgränd som såväl postmodernismen som identitetspolitiken, i sina mest extrema former, hamnat i. Och fortsättning lär följa!

————————————————————————–

[1] Åsa Linderborg: Det ska fan vara politisk korrekt

[2] Åsa Linderborg: Solidaritet slår identitet

[3] Stina Oscarson: Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata?

2 kommentarer

Under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

265. Kvalitet är något som uppstår

domaines-barons-de-rothschild-chateau-lafite-rothschild-pauillac-france-10451397

Château Lafite Rothschild 1991 Pauillac, 1er Grand Cru Classé, pris 13.309 kronor på Systembolaget.

För fem år sedan, närmare bestämt den 31 mars 2010, skrev jag ett inlägg som handlade om kvalitet: ”39. Det ”bästa” i ett nötskal”. 

Och i förbifarten skrev jag då att det här med kvalitet var något som uppstod i ”spänningsfältet mellan ett subjekt och ett objekt” men jag förklarade aldrig vad jag menade, kanske för att jag var så bländad i ljuset av min egen förståelse. Det kan bli så ibland!

Nu har jag i varje fall fått anledning att fundera över det här med kvalitet igen. Och det som triggade var debatten om kritikerns roll som under vintern pågått på många av landets kultursidor.

Det började med att Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev att kritikern hade gått vilse i politiken. Vilket startade ett samtal om konstens och kritikerns roller.

Det diskuterades främst kring vad som var bra, respektive dålig konstnärlig gestaltning och vem som egentligen hade lov att tycka något.[1]

Vad diskussionerna bottnade i var ju förstås någonstans frågan om det överhuvudtaget fanns några objektiva kvalitetsbegrepp att falla tillbaka på. Och där finns det ju då en uppsjö av olika svar.

baron-philippe-de-rothschild-mouton-cadet-bordeaux-france-10284002

Ännu ett vin från samma vinhus, Baron Philippe De Rothschild, Mouton Cadet, pris 97 kronor på Systembolaget.

Mitt svar är i varje fall följdriktigt att det dessvärre inte finns några objektiva kvalitetskriterier!

Vad som däremot finns och det vi kallar kvalitet är snarare något som uppstår i just spänningsfältet mellan föremålet och den som granskar.

En vass kritiker eller erfaren person har då förmodligen en annan slags förmåga än andra att kunna bedöma om konstverket, uppsättningen eller musikstycket, uppfyller vissa krav som dennes kritiska blick förväntar sig att finna.

Ah, vi gör så här istället:
Om vi är intresserade av vin så ställer vi förmodligen högre krav på vinet än att det ska kunna berusa oss. Vi känner kanske till olika druvsorter och vad som är karaktäristiskt för dem, vi kanske kan det här med årgångar, regioner och distrikt.

Ok! got the point?

När vi andra som inte är några direkta vinkännare tar ett glas kan vi förstås uppleva om det smakar gott, sött eller surt – och märka om vi blir berusade eller inte – men denna begränsade erfarenhet och dito förväntningar skulle alltså inte göra oss till några goda vinrecensenter?

Eller hur?**

——————————————–

[1] Nicholas Ringskog Ferrada-Noli svarade alla involverade i DN som också gjorde en föredömlig överblick och skiss för den som missade hela debatten, se DN den 13 februari 2015 – Det intressanta är i mina ögon att det svaret endast har delats fyra (4) gånger i sociala medier – det ni!
*
*Jag är fullt medveten om att att det finns en rad följdresonemang som jag nu inte går vidare med, bland annat då det faktum att om det är på det viset som jag föreslår  – så finns det ju trots allt något vi skulle kunna kalla objektiva kvalitetskriterier.

Lämna en kommentar

Under Estetik, Konst & Kultur, Kulturdebatt

261. Post-post-modernistiskt anslag!

cykel-535x299

Att det var något lurt det här med designen på herrcyklar det förstod man ju tidigt!

Visst har dom rätt dom som säger att vi alla är intryckta i någon slags maktstruktur! Jag menar, jag har aldrig valt att kalla en cykel för en ”cykel” och dessutom, bara för att jag råkar vara kille, så har jag då i hela mitt liv behövt cykla omkring på en sådan där med stång.

Det ni! kan ni föreställa er den smärta det innebär att som barn slinta med bägge fötterna samtidigt och falla skoningslöst. Att man fortfarande är hel och vid liv är mest bara tur.

Så, vad jag säger är bara att redan som liten började man ju förstå och ifrågasätta logiken i en mängd saker som då ansågs vara normalt. Morgonbönen i skolan exempelvis, vem hade bestämt den? och att det bara skulle serveras kött i matbespisningen! eller att vi tvingades vara med på gympan trots att vi inte stod ut med lukten i omklädningsrummen! och att det alltid förväntades av mig att jag skulle bjuda upp till dans – när det var jag som var den lille osäkre svage.

I barn- och tonåren var man så fullständigt inpyrd av dessa ifrågasättanden och det var ändå långt innan jag ens hade börjat plugga och fått lära mig att det bara var bra att tänka kritiskt, konstruktivistiskt och i termer av just gömda och glömda maktstrukturer.

Pilen_Lyxliten

Men det tog ju ett tag innan man med rebellisk uppsyn vågade trampa omkring på en damcykel.

Så nog var det någonting man hade lagt i maten alltid – jag menar detta ifrågasättande av auktoriteter och normalitet var då något som bara låg och pyrde i luften.

Och denna kritiska hållning, som nu i dag alla som genomgått  högre utbildning fått lära sig, det kan vi ju nu givetvis inte göra ogjort.

Den strukturella orättvisan är därmed för alltid avslöjad och alla maktspelare har befunnits vara nakna, men vad blir då nästa drag?

Vi kan inte gå tillbaka till det gamla när vi neg vackert och stod med mössan i hand, för det funkar ju bara inte! Vi kan inte heller tråckla oss utanför historien och de befintliga strukturerna och vi kan inte heller stiga in i några slags frizoner, även om det nu är somliga som verkligen försöker sig på också detta. So whats next?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

259. Fågel, fisk eller mittemellan?

300px-Greenwich_clock

Vi lägger vår linjal ut över världen på samma självklara sätt som vår tidsaxel läggs ut från Greenwich (GMT) i London.

Nu när även jag trätt mig själv in-o-ut-o-bak-o-fram, i jakten efter svar på frågorna med vilken rätt vi ger oss själva rätt, återstår egentligen ingenting annat än att lägga fram dem.

Det första som slog mig var dock hur triviala mina svar tedde sig i ljuset av de stora frågorna –  som dock från början var på tok för stora för sitt eget bästa.

Vi talar då här om frågor kring rätt och fel, sanning och konsekvens och hur våra drömmar om någon slags värdeobjektivitet den senaste tiden fullständigt kommit att kollapsa inför våra ögon.

Vad jag kanske främst ville få klarhet i var med vilken rätt den västerländska civilisationen tog sig sin rätt – men också vad vi i dag gör med den frustration som uppstår när andra försöker frigöra sig från denna.

Jag tror någonstans att det är viktigt för oss att förstå bägge sidor i de konflikter vi ser. Alltså både hur makten tar sig rätten – men också hur de som drabbats – försöker återerövra sin.

Om du nu inte tänder på den här problematiken så är det knappast någon idé att du går vidare och gnetar dig in i den essay som nu bär titeln: Fågel, fisk eller mittemellan – var finns vår rätt?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Är då våra universella rättigheter bara att uppfatta som en oxymoron – ett askfat man inte får aska i?

För den är lång, drygt 4000 ord, vilket då ska jämföras med att detta inlägg inte kommer att överstiga 350.

Resonemangen och speciellt då kanske slutsatserna är också sådana att de inte helt enkelt låter sig varken tuggas, sväljas eller smältas – och det krävs nog att man är lite av en gourmand för att ens orka ta sig igenom förrätterna.

Texterna funkar inte heller speciellt bra som förströelse och slutsatserna är efter mycket stånk och stön ungefär lika mindblowing som att få höra att himlen var blå eller att vatten var vått (vilket för övrigt är något jag alltid funnit intressant).

Så, nu har jag alltså gjort vad jag kunnat för att inte locka in någon obehörig i något som denne ändå aldrig skulle bli så värst mycket klokare utav.

2 kommentarer

Under Demokrati, Kulturdebatt, Relativism

247. Appropriering? Rasifiering? Identitetspolitik?

B3cQ3F9IEAACuD4.png-large

Börje Salming

Ibland händer det att nya ord tränger sig på. För bara ett par år sedan hade i varje fall inte jag stött på begreppen ”appropriering”, ”rasifiering” eller ”identitetspolitik”. Sedan ökade frekvensen så sakteliga och i dag möter jag dem var och varannan dag.

Orsaken är förstås att de är besläktade och lever sida-vid-sida. Samt att de uppstått ur ett perspektiv som delas av en allt större krets intellektuella och deras ideologiska ”hang-arounders” – som kanske inte alltid talar i dessa termer – men som ändå gärna använder de ideologiska verktygen för att rista in sin alternativa verklighetssyn i lacken på vad de uppfattar vara det patriarkaliska förtryckarsamhället.

Ja, men orden då!

Ja, med kulturell ”appropriering” menas vanligtvis att någon lägger beslag på uttryck som tillhör en annan och svagare grupps identitet. Som när Miley Cyrus härom året försökte twerka eller när Börje Salming nu klädde ut sig till Sitting Bull[1].

Begreppet ”Rasifieringen” ligger därmed nära och innebär att de som har makt tagit sig rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt och därmed kört över andra (utsatta) gruppers upplevelser av verklighet.

rs_560x415-130830150852-1024..miley-cyrus-twerk-vma.ls.83013

Miley Cyrus

Den ”västerländska” synen på civilisation, demokrati, bildning och frihet, är bl.a. sådant som har ifrågasatts, då denna syn uppfattats som nedlåtande, alltså rasifierande, i sitt förhållande till andra och svagare kulturer.

Och så kommer vi då slutligen till begreppet ”identitetspolitik” – med vilket avses en mot-kamps-rörelse som uppstått i polaritet till att någon starkare part upprättat gränserna för sin normalitet. Exempel på utsatta mot-kamps-grupper är då vanligtvis sådana som definieras utifrån ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur.[2]

Det dessa tre begrepp nu har gemensamt är att de alla uppstod ur ett ganska visset 1900-talslut där utopierna och drömmarna om en bättre värld nedmonterades i samma takt som berlinmuren.

De skapades av ett gäng missmodiga postmodernister som i sin kritik och sitt utanförskap såg på världen i termer av enbart sociala konventioner, makt och maktmissbruk.

Och allt det som ditintills upplevts som eftersträvansvärt förvandlades därigenom till stoft. Begrepp som demokrati, bildning och upplysning och som stora delar av befolkningen, framförallt inom borgerskapet, upplevt som civilisationsbärande storheter, ”avslöjades” därmed enbart vara patriarkaliska feberdrömmar. Så det kan gå!

—————————–

[1] Att ”twerka” – alltså att skaka utmanande på rumpan, uppfattas av rasifieringsexperterna som något som tillhör den svarta kulturen och bör då inte ”approprieras” av en vit västerländsk popartist som Miley Cyrus. Och en vit europeisk makt-man som Börje Salming bör inte, trots att han själv är halvsame och engagerad i minoritetsfolkens rättigheter, inte klä ut sig till sin idol Sitting Bull. Och att som jag gjorde när jag var barn, leka indianer och vita, vore ju därmed i dagens läge något fullständigt otänkbart. Och därmed har härkomst, ras och blod åter kommit att spela en avgörande roll i en slags omvänd rationalitet.

[2] Viktigt dock att betona att det inte är alla som tillhör en viss ”ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur” som identifierar sig med sin klassificering och därmed tillhör den s.k. identitetspolitiken. Utan denna har som regel sin grund i ett offerperspektiv som framförallt framhålls av s.k. vänsterintellektuella.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

245. Blod i öron, näsa, hals

Fear_the_Menstruation_Fairy_by_Shadowglove

Det är inte mensblodet i sig som stör – snarare dess massmediala inramning.

Ja, vad ska man säga? Jag har liksom svårt att finna ord. Och det brukar jag inte ha. Men just i dag är det som om någonting stockar sig i halsen.

Nej, det är inte det där med mensblodet i sig som stör – snarare då mer den här massmediala inramningen som denna kroppsspecifika vätska fått den senaste tiden.

Jag vet inte hur många gånger jag nu hört det droppa och rinna nedför benen på ännu en kulturarbetare*.

Men nu hör det ju också till saken att jag är en sådan där trogen P1-lyssnare som just också gärna lyssnar på sådant som Kulturnytt och Tendens och dessutom läser tidningarnas kultursidor – och det är väl kanske därför jag blivit så exponerad.

För om jag swischlat över till RiksFM eller Lugna Favoriter hade jag ju säkert sluppit höra det mesta.

Men nu hör det till saken att jag faktiskt också vill höra vad som rör sig i kulturmänniskornas hjärnor – för det är just rösterna som har makt och medieutrymme vi måste lyssna lite extra noga på.

Och min slutsats är ändå som jag också skrev härom dagen i inlägget ”Den symbiotiska hatpolitiken” – att de som låter de mest extrema åsikterna göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, definitivt är ansvariga för de alltmer utbredda sympatierna för den extrema högern.

Det är inget konstigt! Logiken är rätt så påfallande.

0000663_400

Vissa kanske finner att några ibland tar sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.

Därför om vi nu bara ser till det här med mensblodet – de flesta av oss ryggar faktiskt vid åsynen av olika kroppsvätskor, sen må det vara avföring, mensblod, snor, kräks eller något annat som kroppen kan stöta ifrån sig.

Och rent fysiskt känner i varje fall jag nu när jag skriver – att jag nog blir lite avtänd! Och detta är jag definitivt inte ensam om. Och det är det som betyder någonting här.

Därför de flesta av oss befinner oss någonstans inom normalkurvan – och kanske är lite extra känsliga för det här med kroppsvätskor! Och kanske inte heller nödvändigtvis vill höra om det samtidigt som vi borstar tänderna och ska göra oss redo att möta ännu en ny besvärlig dag.

Och då finns risken att några faktiskt tycker att extremvänsterns provokationer har gått lite för långt – och att några inom Public Service tagit sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.

—-

* I dag var det alltså dags för dagens lucka i Kulturnytts julkalender och Jenny Aschenbrenner gladdes åt att kulturen nu blivit tomteröd:

http://sverigesradio.se/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D478%26artikel%3D6040006

6 kommentarer

Under Feminism, Genus, Kulturdebatt