I sista stridens hetta kommer Edward Snowden och…
Vad som kännetecknar vår tid är att ”etablissemanget” möter allt större motstånd. Vad som sedan avses med etablissemang varierar förstås lite med perspektivet – gemensamt är dock att det finns en frustration som riktas uppåt – mot något som upplevs som en övermakt; mot de offentliga institutionerna; mot den liberala och representativa demokratin; mot den svart-vita synen hos vetenskapen; mot det kapitalistiska systemets ansvarslöshet; mot det sekulariserade samhällets kyla gentemot det som är heligt; mot orättvisor och mot allt som skapar en känsla av harm!
Att bli förhindrad att göra vad som känns rätt, att inte få känna hoppet om en ljusare framtid, att inte få lov att leva sin verklighet! Om att bli kränkt, inte lyssnad på, inte tagen på allvar. Det!
Så, med detta sagt, vad vi ser i dag är att etablissemanget (vad nu detta än består av) möter ett allt kraftigare motstånd från flera olika håll. Det kommer än från höger, än från vänster. Från den yngre generationen. Från traditionalister. Från vanligt (verklighetens) folk. Från de som känner sig otrygga med förändringar, svikna eller helt enkelt bara rädda för framtiden.
… Julian Assange att bli utlovade benådning av självaste Donald Trump om han vinner valet!
Och dessa olika missnöjen ska då alla i dagsläget kanaliseras i några få politiska kanaler – vilket inte riktigt längre låter sig göras. Och det är en av anledningarna till att vi nu ser så stor politisk oro.
Vad som händer är att det istället skapas oväntade allianser; Sverigedemokrater och Syriza i Grekland söker stöd hos Putin; Julian Assange och Edward Snowden får utfästelser om benådning av Donald Trump (har inte hänt ännu – men det kommer); missnöjda unga BernieSanders-anhängare lägger sina röster på Trump; nysvenskar röstar på Sverigedemokraterna 2018 därför att det största hotet mot dem är fler invandrare (de som står lägst i status skapar sig enklast en position genom att utse några som står lägre).
Så, summan av kardemumman. Vad etablissemanget måste förstå och hantera är vari den stora frustrationen består. Detta är självfallet ingen enkel sak. Utan snarare ett tillstånd som uppstår i varje samhällsutveckling när själva processen, så att säga, ”gått för långt” – eller när den av olika skäl inte lyckats få med alla på tåget.
Anthrôpos Metron 