The Ruler Can Never Measure Itself

Den liberala demokratins oförmåga att värna sina egna intressen är en kulturell låsning som nu riskerar att underminera hela det moderna projektet.

En strategisk motståndare riktar självfallet in sina slag mot den andres svagheter – områden som saknar skydd. Det är därför vi nu också ser hur den liberala demokratins fiender agerar provokativt genom att rikta in sig på att rasera de mest grundläggande traditioner, institutioner och juridiska samförstånd som tidigare uppfattats som stabila. Genom att angripa själva fundamenten visar man samtidigt den maktlöshet som många uppfattar kännetecknar demokratin som system och dess oförmåga att kraftsamla mot existentiella hot.

I detta avseende har demokratins motståndare inte fel.

Man ska inte glömma att även demokratin ytterst är en mänsklig konstruktion. Den är ingen naturlag. Den är ett historiskt framvuxet sätt att organisera makt, konflikter och samarbete. Men just därför är den också sårbar. Det öppna samhället är ingen självklarhet. Det är en kulturell artefakt som skapats, upprätthållits och försvarats av generationer före oss.

Motsättningarna mellan vad som uppfattas som etablissemanget – politiker, myndigheter, byråkrater, akademiker och medier – och det som kallas folket har därför blivit en av vår tids dominerande politiska skiljelinjer. Berättelsen om ett folk som vilseförts, ignorerats eller berövats något väsentligt återkommer i dag över nästan hela det politiska spektrumet.

Löftet om att rensa upp i de politiska träsken har därmed övergått från valretorik till regeringsprogram. Rättsväsende, oberoende myndigheter, public service, kulturinstitutioner och universitet – institutioner som tidigare uppfattades som demokratins ryggrad – utpekas nu öppet som hinder för folkviljan.

Man pekar på skolorna och på barn som lämnar dem utan att kunna läsa. Man pekar på lärare utan auktoritet och klassrum utan disciplin. Man pekar på gränserna och på dem som korsar dem. Man pekar på brottsligheten och på skjutningarna som aldrig tycks upphöra. Man pekar på de hemlösa på gatorna i några av världens rikaste städer. Man pekar på fabrikerna som försvann och de samhällen som dog med dem. Man pekar på medierna som man inte längre litar på. Man pekar på universiteten och den vänsterliberala ideologi man menar härskar där. Man pekar på ett land som upplevs vara på väg att gå förlorat.

Och det finns mycket att peka på.

Dessa bilder av nationens tillstånd har för länge sedan lämnat de politiska ytterkanterna. De befinner sig numera i centrum av den politiska debatten.

Och mycket av det som pekats ut är inte utan grund. Den liberala humanismen blev med tiden alltför segerviss, självgod och övertygad om att historien rörde sig i dess riktning. Kritikerna hade ofta rätt om symptomen, även om deras föreslagna behandlingar nu i många fall riskerar att visa sig värre än sjukdomen.

I detta ljus är det kanske inte heller så märkligt att den antiliberala retoriken med tiden utvecklats till mer direkta angrepp på den liberala demokratin själv. Det missnöje som tidigare rörde sig på marginalerna har i allt högre grad tagit plats i parlament, regeringar och maktens centrum.

Hoten mot det öppna samhället kommer därför inte längre enbart utifrån.

De kommer också inifrån.

I USA, i Europa och i land efter land ser vi hur demokratiskt valda aktörer ifrågasätter de institutioner och rättsprinciper som utgjort grunden för den liberaldemokratiska ordning som växte fram efter andra världskriget. Det är dessa institutioner som en gång gjorde det möjligt för oppositionen att organisera sig, kritisera makten och vinna inflytande. Samma system som gav missnöjet en röst utsätts nu för angrepp från dem som fått sin makt genom dess egna mekanismer.

Vi har sett detta tidigare i historien: demokratier som röstat bort sig själva.

Och just därför borde den liberala demokratin för länge sedan ha dragit vissa lärdomar av sina egna erfarenheter.

Den måste förstå att den inte kan överleva enbart genom att tro sig ha rätt. Den måste också vara kapabel att försvara de villkor som gör dess existens möjlig. Vill man bevara ett samhälle byggt på frihet, rättsstat och individuella rättigheter räcker det inte med moraliska argument. Man måste också vara beredd att skydda de institutioner som bär upp dessa ideal.

Här stöter vi på ett problem som länge plågat den liberala självförståelsen.

Karl Popper formulerade den tanke som senare kommit att kallas toleransens paradox: obegränsad tolerans riskerar att leda till toleransens försvinnande, och därför måste ett tolerant samhälle göra anspråk på rätten att inte tolerera det som syftar till att förinta toleransen själv.

Tanken har citerats otaliga gånger. Betydligt svårare har det visat sig vara att omsätta den i praktiken.

För hur öppen kan en öppen ordning vara innan den upphör att existera? Hur mycket individualisering, fragmentering och konflikt kan ett samhälle absorbera innan dess sammanhållande principer bryter samman?

Dessa frågor är inte längre teoretiska. Vi ser dem utspela sig framför våra ögon.

Och det som gör problemet särskilt svårhanterligt är att hoten inte enbart kommer utifrån. De uppstår också ur de idéer och principer som gör det öppna samhället möjligt.

Men kanske är problemet mindre paradoxalt än vad vi ofta föreställer oss. Det handlar snarare om vad som sker när ett system börjar behandla sina egna förutsättningar som objekt inom sig självt.

Föreställ er ett barn som i vredesmod utropar:

”Alla är dumma!”

Tror någon att barnet då räknar in sig själv bland dessa ”alla”? Nej, självfallet inte. Ingen – inte ens ett barn – gör en sådan tankevurpa. Vi förstår omedelbart att barnet talar om världen från en position som inte själv omfattas av utsagan. Barnet står, åtminstone för ögonblicket, utanför den grupp som påståendet avser.

Det märkliga är att vi utan problem accepterar denna logiska struktur i vardagen, men ofta misslyckas med att känna igen den när den uppträder i mer komplexa sammanhang.

Filosofen Bertrand Russell ägnade en stor del av sitt liv åt problem som uppstår när olika nivåer blandas samman. Hans berömda paradoxer handlade om vad som sker när vi glömmer skillnaden mellan en regel och det som regeln beskriver, mellan ett mått och det som mäts.

Russell upptäckte att vissa problem inte uppstår därför att reglerna är felaktiga, utan därför att vi förlorar förmågan att skilja mellan måttstocken och det som mäts. När de två nivåerna kollapsar in i varandra uppstår förvirring, motsägelser och till slut handlingsförlamning. Kanske är det just en sådan sammanblandning som länge har präglat den liberala demokratins syn på sig själv.

För demokratins grundläggande principer har nämligen en liknande ställning.

Vi betraktar ofta demokratin som ännu en aktör bland andra aktörer, som ännu en åsikt bland andra åsikter i det politiska rummet. Men det är inte riktigt sant. Den liberala demokratins grundprinciper är inte i första hand politiska ståndpunkter. De utgör snarare de regler som gör det möjligt för olika ståndpunkter att samexistera och konkurrera med varandra.

På samma sätt som barnet står utanför gruppen ”alla dumma”, står demokratins grundläggande spelregler utanför det politiska spel som de själva möjliggör.

Det är därför analogin med en linjal är användbar. Linjalen kan mäta allt annat, men den kan inte själv mätas med hjälp av sin egen skala. Inte därför att den står över verkligheten, utan därför att den utgör själva måttet.

På samma sätt kan spelreglerna i ett schackparti inte själva behandlas som schackpjäser. De är inte deltagare i spelet. De är villkoren för att spelet överhuvudtaget ska kunna spelas.

Och här når vi kanske kärnan i problemet. Schackreglerna är inte absoluta därför att de skulle vara evigt sanna eller moraliskt överlägsna andra regler. De måste behandlas som absoluta därför att spelet annars inte kan spelas. Om varje regel ständigt kunde omförhandlas skulle inget schackparti längre existera. Kvar skulle endast finnas en samling spelare som grälade om vilka regler som borde gälla.

På samma sätt vilar även den liberala demokratin på vissa principer som inte kan reduceras till vanliga politiska preferenser utan att själva ordningen börjar upplösas.

Detsamma gäller den liberala demokratins fundament: rättsstat, fria val, yttrandefrihet, maktdelning och individens grundläggande fri- och rättigheter. Dessa principer är inte bara ytterligare politiska preferenser som kan ställas bredvid andra preferenser. De utgör den ordning inom vilken politiska konflikter överhuvudtaget kan utkämpas fredligt.

Här ligger också den tankevurpa som enligt min mening länge har präglat den liberala demokratins självförståelse. Man har behandlat de principer som möjliggör demokratin som om de själva vore underställda samma regler som de skapar. Som om spelreglerna vore ännu en spelare på planen. Som om linjalen vore ännu ett föremål att mäta.

Men ett system kan inte utan motsägelse behandla sina egna existensvillkor som vanliga objekt inom systemet. Ett schackparti kan innehålla nästan vilka drag som helst, men inte drag som avskaffar själva reglerna för spelet. På samma sätt kan en demokrati rymma nästan vilken politisk konflikt som helst, men den kan inte behandla sina egna grundläggande förutsättningar som om de vore vanliga frågor bland andra.

Problemet är alltså kanske inte i första hand toleransens paradox. Problemet är att vi alltför länge har glömt skillnaden mellan spelreglerna och spelarna, mellan måttstocken och det som mäts, mellan den ordning som möjliggör friheten och de aktörer som verkar inom den.

Den som lägger ut spelplanen kan inte själv vara en spelpjäs. Den som fastställer måttet kan inte själv mätas med samma måttstock. Och den demokratiska princip som garanterar medborgarnas fri- och rättigheter kan inte utan självmotsägelse behandlas som ännu en politisk preferens bland andra.

Demokratins grundprinciper behöver inte vara absoluta i någon metafysisk mening. De behöver inte vara eviga sanningar inskrivna i universums struktur. Men de måste fungera som absoluta inom det demokratiska systemet självt. Inte därför att de är heliga, utan därför att spelet annars inte längre kan spelas.

Det är därför den liberala demokratins största problem kanske inte är dess motståndare. Det är dess återkommande oförmåga att förstå skillnaden mellan de regler som möjliggör spelet och de spelare som verkar inom det.

Demokratins uppgift är inte att vinna varje politisk strid. Dess uppgift är att säkerställa att det även i morgon finns en spelplan kvar där sådana strider kan utkämpas.