”Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.”
På Ivar Kreugers skrivbord i New York fann man strax efter hans självmord i Paris 1932 ett tidningsurklipp föreställande en pojke med en pinne petandes i ett getingbo. Under bilden stod: Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.
Och det finns givetvis mycket man helst bör undvika att peta i eftersom konsekvenserna aldrig kan bli annat än – mer komplicerade.
Något jag grunnat på ett tag är vårt (alltså ditt och mitt) ömsinta förhållande till det vi kallar ”kultur” och varför vi upplever den så viktig? Vad är det i kulturen och då främst inom ”de sköna konsterna” vi värdesätter så högt? Och varför tror vi att dessa även är viktiga för andra? Svara mig gärna på det!
Och hur kommer det sig att konservativt lagda som regel är större kulturkonsumenter än andra samtidigt som de är mindre benägna att låta kulturen finansieras med offentliga medel? Och varför är kulturarbetarna själva i sådan hög grad dragna åt vänster? Och varifrån kommer egentligen själva ordet ”kulturarbetare”?
Vad döljs egentligen bakom kulturens förgyllda masker?
Frågorna ruvar på så många fördolda svar – samtidigt hörs inne från boet ett lätt irriterat surrande.
Men som sagt, vårt förhållande till ”kulturen” är komplext och påminner till ganska stor del om det vi har till ”bildningen” – vilken vi också har en oförlöst och bak-o-framvänd relation till.
Men om detta har jag ju skrivit tidigare, framförallt i det lite längre inlägget, ”Bildning – Var i består själva värdet?” där jag gjorde en klassisk s.k. ”epoche” och vände på gamla invanda föreställningar för att därigenom försöka se ”bildning” i ett nytt ljus.
Jag tror nu även att den kulturella sfären skulle må bra av att det gjordes något liknande. Men som sagt – inte jag inte – hatar nämligen att bli stungen.
Men jag kan nog sträcka pinnen så långt och säga att jag i varje fall hyser en misstanke om att vår syn på kulturen – i betydelsen ”de sköna konsterna” – härrör från en gammal dualistisk och förlegad världsuppfattning med rötterna djupt förborgade i moral och religion. En värld där våra andliga aktiviteter uppfattades som högtstående medan våra kroppar och naturen mest bara betraktades som något lågt och outvecklat.
Anthrôpos Metron 