Etikettarkiv: Kultur

april 9, 2014 · 1:40 e m

223. Den förlorade självkänslan

Det fanns en gång en särpräglad svensk identitet – kanske finns den fortfarande men uttrycker sig på annat vis.

När jag var sexton ville jag bli kock och arbetade därför som lärling i ett hotell- och restaurangkök i Luxemburg! Det var jag och ett gäng portugiser och vi slet 15 – 16 timmar om dagen – sex dagar i veckan. När mina föräldrar väl beklagade sig över detta fick de höra att: Men dra då för fan hem till er jävla socialiststat…

Det fanns på den tiden ett särpräglat svenskt perspektiv som skilde sig från många andra länders sätt att se på saker-o-ting. Sverige var i många avseenden ett föregångsland. Vilket det kanske fortfarande är.

Men det är inte enbart välfärds-, rättvise-, och jämlikhetssträvanden vi har anledning att yvas över. Det finns även historiska orsaker till att känna stolthet över vårt land och dess intelligentia.

Exempelvis så har Sverige, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen – det är i varje fall vad vi skulle kunna utläsa av det periodiska systemet beskrivet utifrån aktuellt upptäckarland.

Men hur kunde Sverige hamna i topp med hela 20 upptäckter, före länder som Tyskland, Frankrike, Italien? Vilket är en nästan svindlande prestation!

Och var befinner vi oss i dag? Kommer vi även att tillhöra de tre främsta länderna i världen under kommande 100 år av social, industriell och vetenskaplig utveckling?

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Med den senaste PISA-undersökningen* gällande svenska elevers kunskapsnivå i färskt minne kan man väl knappast längre hysa några sådana illusioner om Sveriges framtida storhet.

Men vad beror det på?

Kan det vara så att den starka positiva drift till socialt nytänkande och ständig förnyelse till slut även bidragit till en upplösning av traditionella och historiska värden som vi nu inte längre vill kännas vid?

Och att vi därmed också har kastat ut själva barnet (den nationella identiteten, kunskapen, stoltheten), med badvattnet?

Jag kan ju förvisso bara hänvisa till mig själv där just denna (psyko-) logiska utveckling ägt rum.

Och att jag därmed kanske också bidragit till att riva upp fältet för de tok-nationalistiska idéer och strömningar som nu fritt kan ströva omkring och bara välja och vraka bland de historiska artefakterna som ligger omkullvräkta och bortglömda i vår omedelbara närhet.

—

* Se Skolverket: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2014/svaga-resultat-i-ny-pisa-rapport-1.217275

1 kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

Taggat som Kultur, PISA-Rapport, Sverige

januari 13, 2014 · 4:51 e m

209. Vad tusan menas med ”Kultur”?

Van Gogh – en tvättäkta ”kulturarbetare”? eller?

Kultur? – Va? Ja, vad är det vi pratar om? Vad menar vi? Ett är dock säkert – när vi talar om kultur – talar vi om en mängd olika saker. Men kanske framförallt om skilda aspekter av människan.

Många som hör ordet ”kultur” kanske mest tänker på hur olika vi människor lever våra liv; hur vi klär oss, dansar eller sjunger. Alltså allt sådant som har med våra traditioner att göra. Det är väl kanske den mest utbredda förståelsen av kulturbegreppet.

Sedan i en något smalare betydelse avses sådant som mer har att göra med litteratur, konst, skådespeleri, dans och så vidare. Alltså sådant som faller under det konstnärliga området med dess olika skapande uttryck.

Men i grunden är ordet ”kultur” ett agrart uttryck som hänger samman med att kultivera – d.v.s. göra jorden lucker och mer anpassad för växtlighet. Och det var först med denna förbättringsanalogi som ordet steg in i det allmänna språkbruket. Så vitt man vet återfinns begreppet först hos Cicero då han skriver om människans andliga utveckling via främst tänkandet. Men då hade det knappast något med de sköna konsterna att göra.

Begreppet ”kultur” har med tiden blivit bärare av en stor mängd innehåll.

Konst och kultur? Teater? Musik? Dans? Hantverk? Matlagning? Kransbindning?

Och för att vara ett kulturellt uttryck i den ena eller andra betydelsen, räcker det ju inte med att två grässtrån råkar korsa varandra. Men om däremot en konstnär lägger två grässtrån i kors är det ett uttryck för en önskan att gestalta något och blir därmed till kultur. Samma sak om en fotograf ser och avbildar två korsande grässtrån eller om någon flätar dem samman till en ring.

Och som säkert någon nu anar så är det här bara en upptakt till en något mer djuplodande neddykning i kulturbegreppet.

Och denna fördjupning har sin grund i att jag inte längre förstod vad som diskuterades i de offentliga kulturdebatterna. Jag kunde inte hänga med när ”kulturvännerna” slog ett slag för kulturen.

Jag förstod inte heller meningen med att den nuvarande borgerliga regeringen efterfrågade ett större samarbete mellan kultur och näringsliv. Vad är det egentligen man talar om här? Vad är kultur?[1]

[1] Därför har jag gjort en klassisk epoche gällande kulturbegreppet – alltså börjat med att strippa det på varje förutfattad mening för att sedan se vad som blir kvar och vad som går att återanvända och bygga upp igen. Om det låter intressant? läs då: ”Ars longa, vida brevis” – eller var finns det eviga i kulturen?

4 kommentarer

Under Estetik, Humaniora, Konst & Kultur

Taggat som Kultur, Kulturarbetare, Kulturdebatt

november 15, 2013 · 10:12 f m

206. Kulturskymning eller gryning?

”Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.”

På Ivar Kreugers skrivbord i New York fann man strax efter hans självmord i Paris 1932 ett tidningsurklipp föreställande en pojke med en pinne petandes i ett getingbo. Under bilden stod: Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.

Och det finns givetvis mycket man helst bör undvika att peta i eftersom konsekvenserna aldrig kan bli annat än – mer komplicerade.

Något jag grunnat på ett tag är vårt (alltså ditt och mitt) ömsinta förhållande till det vi kallar ”kultur” och varför vi upplever den så viktig? Vad är det i kulturen och då främst inom ”de sköna konsterna” vi värdesätter så högt? Och varför tror vi att dessa även är viktiga för andra? Svara mig gärna på det!

Och hur kommer det sig att konservativt lagda som regel är större kulturkonsumenter än andra samtidigt som de är mindre benägna att låta kulturen finansieras med offentliga medel? Och varför är kulturarbetarna själva i sådan hög grad dragna åt vänster? Och varifrån kommer egentligen själva ordet ”kulturarbetare”?

Vad döljs egentligen bakom kulturens förgyllda masker?

Frågorna ruvar på så många fördolda svar – samtidigt hörs inne från boet ett lätt irriterat surrande.

Men som sagt, vårt förhållande till ”kulturen” är komplext och påminner till ganska stor del om det vi har till ”bildningen” – vilken vi också har en oförlöst och bak-o-framvänd relation till.

Men om detta har jag ju skrivit tidigare, framförallt i det lite längre inlägget, ”Bildning – Var i består själva värdet?” där jag gjorde en klassisk s.k. ”epoche” och vände på gamla invanda föreställningar för att därigenom försöka se ”bildning” i ett nytt ljus.

Jag tror nu även att den kulturella sfären skulle må bra av att det gjordes något liknande. Men som sagt – inte jag inte – hatar nämligen att bli stungen.

Men jag kan nog sträcka pinnen så långt och säga att jag i varje fall hyser en misstanke om att vår syn på kulturen – i betydelsen ”de sköna konsterna” – härrör från en gammal dualistisk och förlegad världsuppfattning med rötterna djupt förborgade i moral och religion. En värld där våra andliga aktiviteter uppfattades som högtstående medan våra kroppar och naturen mest bara betraktades som något lågt och outvecklat.

2 kommentarer

Under Konst & Kultur, Kulturdebatt, Natur & Kultur

Taggat som Kultur, Kulturarbetare, Kulturpolitik