Category Archives: Etymologi

159. Tripp, Trapp, Trull

lexia_tripp-trapp-trull

Tripp, Trapp, Trull…

Vad Tripp, Trapp, Trull betyder – det vet ju alla! Det betyder liten, lite större och stor! Eller hur var det nu? Att Trapp är den mellersta är ju givet. Men var tusan befinner sig Tripp och Trull?

Är Tripp den som är minst eller är det Trull? Tripp låter onekligen mindre än Trull.

Men tack o lov finns det nu en fortsättning på ramsan som lyder, ”och mammas lilla hjärtegull”. Som då ger oss full klarhet i att det trots allt måste vara Trull som är minst! Eller hur?

Det som är så fantastiskt är att vi kan samtala utan att ha en aning om vad vi säger. Eller rättare sagt, vi vet alltid (njaa) vad vi själva säger – men har mindre koll på vad den andre uppfattar.

Vi förutsätter som regel bara att den andre delar en ungefärligt likadan värld som den vi själva befinner oss i. Och så länge vi bägge tror lika starkt på att vi delar en och samma verklighet – så fungerar det ju utomordentligt bra. Vi kallar alla rött för rött och vackert för vackert oavsett vad vi menar och hur mycket vi än skiljer oss åt. Det är praktiskt!

Och detta gör givetvis också att vi kan fungera så bra tillsammans, att vi inte hela tiden träter eller fastnar i meningsskillnader. Språket är på så vis snällt och överslätande så länge vi använder det lite löst och utan större precision. Som i ”small talk”!

DSCN2140

…mammas lilla hjärtegull!

Och det är ju först när vi går in och vill ha precision, som det riktigt börjar strula till sig. Till exempel när jag hävdar att Tripp är störst och du att det är Trull. Och vad är det slutligen som avgör vem som ska få rätt?

Du går och slår upp det i NE och triumferande får det bekräftat att Tripp är minst – medan jag vänder mig till SAOL där det uttryckligen framgår att det är Trull!

Och vem som slutligen får rätt beror som regel på vem som kan underbygga sin uppfattning starkast; med argument; med envishet; med styrka eller med någon annan form av makt eller känslomässig utpressning.

5 kommentarer

Filed under Etymologi, Logos – Ord – Språk, Pragmatik

158. Den stjärna som lyser klarast

Michelle-Obama-Forbes-Most-Powerful-Women

Michelle Obamas naturliga och prestigelösa sätt är något vi verkligen kan beundra.

Sitter i solen med en nybryggd espresso och ser ut över ett snötäcke som nu äntligen börjar visa tecken på att släppa taget. De här första varma vårsolstrålarna mot kinden. Och jag tänker, vilka av er är det som gillar prestigelöshet? Och varför?

Vad betyder det egentligen?

Enligt ordboken kommer ordet ”prestige” från franskan och användes ursprungligen nedsättande i betydelserna, ”trolleritrick”, ”gyckelspel” eller ”att fördunkla”.

Och först under 1800-talet kom betydelsen att glida över mot den nu mer positiva bemärkelsen, ”någonting fint”, ”högt anseende” eller ”position”, vilket ju i sig är en ganska lustig vändning.

Och där står vi i dag – någonstans, nästan. Att någonting är prestigefyllt innebär ju uteslutande att det äger högt anseende och är något väldigt, väldigt fint.

Men hur kommer det sig då att man för att vara anställningsbar i dagens Sverige bör vara prestigelös? Det är nämligen så som många jobbannonser är formulerade; ex. ”du är prestigelös och har lätt för samarbete”.

Jag kan förstå det här med att man som arbetsgivare inte vill ha in lurendrejare, gycklare eller människor som agerar i det fördolda, såsom den ursprungliga franska betydelsen av ordet pekade mot. Däri skulle finnas en viss logik.

Men nu avser vi ju med ordet ”prestigelös” någonting helt annat och mer som en slags motsats till att vara prestigefylld – vilket då närmare skulle innebär en person som inte markerade genom att ständigt hävda sin position. Eller hur? Det är väl så vi använder oss av begreppet.

hqdefault

Är ”prestigelös” möjligtvis en snyggare omskrivning av Jantelagen?

Och det är utifrån denna grund jag nu ställer mig frågan (och jag sitter fortfarande i den värmande vårsolen), varför uppskattar vi prestigelösa personer och i vilka sammanhang gör vi det?

Jag kan tänka mig att många uppskattar prestigelöshet hos högt uppsatta personer, sådana som Barack och Michelle. Alltså hos människor som intagit en maktposition men inte alltid agerar utifrån denna. Och det är väl kanske just sådana ledare man vill ha – som överställda.

Men jag kan även tänka mig att vi också uppskattar detta servila och ödmjuka karaktärsdrag när vi inte vill bli motsagda. Alltså när vi själva vill vara den stjärna som lyser klarast. Då passar det nog väldigt bra  att omge sig med just prestigelösa personer.

För det låter ju samtidigt så himla fint – prestigelös!

Lämna en kommentar

Filed under Etymologi, Kommunikation

157. Krångliga turer kring ”du” och ”ni”!

emo

Hur ska jag tolka att bli tilltalad ”ni”?

Var härom dagen och återlämnade en nyinköpt laserskrivare som inte gillade att befinna sig i ett Apple-nätverk. Allt gick smidigt och när jag skulle gå sa personen i kundtjänsten, en Emo-kille, svartfärgat hår, tatueringar, piercad – ja ni vet: – Hoppas ni hittar en skrivare som passar!

Jag blev lite mållös men nyfiken och frågade, vad sa du? Han rodnade och blev märkbart osäker och stammade fram: ja bara menade att hoppas ni hittar en skrivare som funkar.

– Jo, jag hörde vad du sa, svarade jag, men varför kallade du mig för ni?

– Eh, jag vet inte, gjorde det nog för att det kändes mer respektfullt på något sätt.

Men hur är det egentligen? Är bruket av ”ni” mer respektfullt?

Du-reformen infördes kring på 60 – 70-talet och är av samma andas barn som den förändringsdrivna sociala ingenjörskultur som också orsakade rivningarna av Gamla Klara.

Och orsakerna till reformen sägs vara att Ni:andet då i huvudsak användes som semantisk statusmarkör. Och att detta kunde upplevas som kränkande av de som inte hade någon status.[1]

När jag nyligen läste detta blev jag lite ställd – jag hade inte tidigare uppfattat ni:andet som någonting kränkande. Var kom det ifrån?

Men, när jag undersöker saken närmare visar det sig inte riktigt vara så enkelt som jag först trodde.

Och så här ser Ni:andets historia ut, om jag nu har uppfattat turerna rätt:

  1. Före 1800-talet duade man varandra i situationer där det inte fanns något behov av positionering och framförallt bland arbetar- och underklass.
  2. Men där det uppstod en statusrelation skulle den underlägsne alltid tilltala den ”övre” parten med ”ni”.
  3. Men omvänt användes fortfarande ordet ”du” då man tilltalade någon som var under en själv i rang.

    Rivning-i-Klara1

    Rivningarna i kvarteren kring Gamla Klara. Brydde man sig inom den sociala ingengörskonsten överhuvudtaget om s.k. ”kulturvärden”?

  4. Detta asymmetriska bruk av pronomen kom då i början av 1800-talet att upplevas som alltmer föråldrat och det startades därför en ”Ni-reform”.
  5. Och tanken var att alla skulle adressera varandra ”Ni”, oavsett rang.
  6. Vilket dock fick till följd att de som kände sig lite för mer än andra, uppfattade detta utbredda Ni:ande som något nedsättande. Begreppet hade alltså degraderats och därmed förlorat sin funktion som statusmarkör.
  7. Därför börjar man nu inom överklassen i stället att adressera varandra genom omskrivningar och med tjänstetitlar och Ni:andet förbehölls situationer när man talade till underställda.
  8. Och det är alltså därför som vissa under 60-70-talet uppfattade Ni:andet som någonting kränkande och det är därför man då inför den sedan dess fungerande du-reformen.

På så sätt blev ”ni” som en gång avsågs uttrycka ett respektfullt tilltal, med tiden förknippat med något nedsättande. Och det är alltså där vi står i dag. Inte så konstigt att många av oss är lite trevande och inte alltid uppfattar alla dessa historiska vändningar och nyanser.


[1]

Katrin Norrby: ”Kandidat Svensson, du eller ni”
– om utvecklingen av tilltalsskicket i svenskan

5 kommentarer

Filed under Etymologi, Jämlikhet, Logos – Ord – Språk

151. Lady Gaga & Angela Merkel

Lady-Gaga

Lady Gaga…

A person may be said to have power to the extent that he influences the behavior of others in accordance with his own intentions.”[1]

Den som har makt och därmed är mäktig, är den som enligt definitionen har möjligheter att genomdriva sin egen vilja; sätta sin agenda; anlägga sitt perspektiv och påverka andra; samt även ge sig själv rätten att göra allt detta.

Och dessa positioner kan vi då få tillgång till på en rad olika sätt. Vi kan ta dem genom hot och terror eller få tillgång till dem genom att vara överlägsna i styrka – rent fysiskt, språkligt, militärt eller ekonomiskt.

Men vi kan givetvis också nå dessa maktpositioner genom att bara vara älskade, åtrådda och beundrade.

100126_angela_merkel_ap_392_regular

…och Angela Merkel har något gemensamt – Makt!

Artisten och sångerskan Lady Gaga räknas exempelvis i dag som den 14:e mäktigaste kvinnan i världen. Medan Angela Merkel toppar listan tillsammans med en rad andra kvinnor från the corporate world.[2]

Makt är alltså inte bara något man tar – makt är även något man får eller blir sig tilldelad. Detta brukar dock inte de olika definitionerna och tolkningarna riktigt ta fasta på har jag märkt.

Ordet ”makt” härrör för övrigt från det fornsvenska ”maeghin”, ”mäkta” som är samma ord som ligger till grund för engelskans ”might”[3] – alltså ”styrka”. Betydelserna kring begreppen makt och styrka är i språkbruket väldigt sammanflätade.

I vår familj har vi exempelvis alltid kallat fjärrkontrollen till TV:n för ”makten”. Dels därför att det är den som i stunden håller i denna som också är den som har kontroll över situationen. Dels därför att det är med denna du stänger av eltillförseln (eng. power) och därmed också TV:n.

Anledningen till att jag nu skriver så mycket om makt, vanmakt och många variationer på detta ämne här på min blog, är inte för att jag vet vad makt är – snarare tvärtom.

Jag vill veta, jag vill förstå vad det hela handlar om. Jag vill förstå varför det finns så många ideologiska låsningar kring detta i grunden enkla relationsbegrepp – och dessa skriverier är nu bara olika försök att söka reda och få ordning på alla sådana fragment, perspektiv och svar.


[1] Denna version erbjöds av den amerikanske sociologen Herbert Goldhamer på 1930-talet

5 kommentarer

Filed under Etymologi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

133. As Cool As Cool Can Be!

Vem avgör vad som är coolt eller inte?

Uppenbarligen uppstod begreppet ”cool” någon gång under tidigt 1930-tal då uttrycket först började förekomma inom den svarta ”coola” jazzkulturen. Var det härstammar från går för övrigt inte att få någon vidare klarhet i men troligen har det fått sin nuvarande tvetydiga form genom att det som tidigare beskrevs som ”hot” gjorde en rockad och istället blev ”cool”. Vi menar egentligen ”hot” men säger alltså ”cool”.

Och hur lätt är det inte att tycka att något är ”coolt”*. Men vad tusan betyder ordet egentligen?

Dum fråga?  Alla vet vad ”cool” betyder och det är faktiskt inte vidare cool, att som jag nu, försöka förstå mig på detta.

En sak är dock säkert – det är att man klarar sig ganska långt med detta lilla ord. Därför att det har så otroligt många användningsområden.

Det kan exempelvis betyda så skilda saker som ”det spelar ingen roll”, ”bra”, ”häftigt”, ”avslappnad”, ”självkontroll”, ”utan känslor”, ”våghalsig”, ”tuff”, ”kyligt” (mottagande), ”läcker”, ”det är lugnt”, ”kyla ned”, ”kyla”, ”kall”, ”sluta”, ”beräknande”, ”lugn”, ”fantastiskt”, etc.

Vilket innebär att det egentligen nästan aldrig kan vara fel att använda ordet cool – annat än i sammanhang där det är o-cool, vill säga.

”Cool” kan ibland utgöra ett adjektiv, ibland ett adverbial, ett neutrum eller ett verb – allt efter situation.

Framförallt används det som ett adjektiv med avsikten att förklara att detta (det som är cool) är något som jag (avsändaren) anser vara övergripande bra, snyggt, häftigt, intressant, påhittigt, avundsvärt, otroligt, etc.

Mamma? eller?

Och till detta så kommer så givetvis då också denna önskan att det vi menar vara coolt verkligen också ska vara coolt (i objektiv bemärkelse).

På så vis för begreppet oss in i en social dimension, vi vill inte vara ensamma om att tycka något är coolt. Inte heller vill vi vara ovetande om vad som verkligen är coolt. Det handlar om att ha koll!

Coolheten blir så ett socialt kitt som håller oss samman i alldeles speciella värde- och smak-gemenskaper där de mäktigaste bland oss är de som får lov att lägga ut linjalen och bestämma vad som verkligen är COOLT!

____

*Märkligt dock att detta coola amerikanska ord fått sådana helsvenska ordformer som i coolt, coolare, coolast?

10 kommentarer

Filed under Etymologi, Humor, Makt och Rädsla

112. Allt kommunicerar – inte – eller?

Jag säger ingenting – mitt leende är och förblir min hemlighet.

Det är ganska vanligt att stöta på påståenden som lite svepande hävdar att ”allt kommunicerar”. Jag brukar då tänka på den där gamla stubben i skogen som ännu ingen lagt märke till, än mindre suttit på, kan vi verkligen säga att den kommunicerar?

Nja, inte om vi utgår från ordets betydelse och etymologi. ”Kommunikation” kommer från latinets communis – gemensam, via communicare – göra gemensamt. Och avser alltså i första hand en förståelse mellan två aktiva parter.

Och går vi då tillbaka till stubben i skogen så står den ju förvisso ensam kvar där och interagerar på olika sätt med sin omgivning – den bryts ned, blir till föda och bostad åt en massa småkryp – men den kommunicerar faktiskt inte.

Men då är frågan följande: när jag glatt kommer gående där med svängande svampkorg och plötsligt ser den stubben och märker att stubben är väldigt speciell med sin mjuka lav som täcker ena sidan likt ett ansikte… Kommunicerar den då något?

Vad säger du? Vad är det första svaret som rullar ut på tungan?

Det är klart den inte gör! Den säger mig förvisso en massa saker, men det är ju mest ett talesätt, det den utsäger kommer ju snarare från mig själv. Det är jag som ser, tolkar och läser in budskap. Precis på samma sätt som jag gör med ett konstverk eller med ett modeplagg.

Men, ett konstverk kommunicerar väl ändå något… och ett varumärke… på samma sätt som ett rödljus faktiskt säger ”stopp”?

Nä!

Det är faktiskt varken konstverket eller produkterna som kommunicerar något. De kommunicerar lika lite som en bortglömd och stängd bok gör det. Men att de kan förmedla olika budskap om förutsättningarna finns – det är givet – men det är en helt annan sak.

Det är ju troligt att skaparna vill förmedla något via sina uttryck. Men det gör de i avsikt att du ska förstå. De väljer ett visst uttryckssätt och hoppas sedan att detta förmedlas enligt plan. Och i den mån det gör det och du visar dem att du har förstått – då först uppstår det vi vanligtvis kallar kommunikation.

Kommunicerar då denna text något (vilket är en kuggfråga)?

23 kommentarer

Filed under Estetik, Etymologi, Kommunikation

97. Kunskap om naturen

De hippokratiska gamla skrifterna diskuterar ofta själva grunderna för hur en rationell vetenskap ska bedrivas. De utgör därmed historiskt sett det första vetenskapsteoretiska anslaget med en rad avgörande frågeställningar som; vad är det vi egentligen ser, hur ser vi och hur hanterar vi sedan de kunskaperna vi inhämtar?

Texterna redogör också för en hållning som både avser vetenskapsmannens karaktär (ethos) samt hans förmåga (techne) att skickligt kunna utläsa och tolka vad det är som visar sig i studiet av naturen.

Dessa och liknande frågor genomsyrar flertalet av de drygt sjuttiotalet skrifter som ingår i samlingarna och som alla har en rad olika upphovsmän. Det är alltså inte läkaren Hippokrates själv som har skrivit dessa utan olika författare som var mer eller mindre verksamma inom den s.k. hippokratiska skolan på den grekiska ön Kos under 300–400-talet före vår tideräkning.

Det har framförts en teori* om att en av dessa skrifter skulle kunna vara skriven av självaste Protagoras. Denna text heter i engelsk översättning, ”On The Art”. Och texten torde –  om det inte vore för att de medicinska kunskaperna tidigt försköts och lades i glömska – ha bildat grunden på vilken de empiriska vetenskaper sedan skulle ha kunnat utvecklas. Så skedde dock inte…

Att det då var just läkarvetenskapen som utvecklade de första stapplande försöken till en metodisk och empirisk forskning var nog också bara följdriktig. Människokroppen med dess utsatthet för sjukdomar och död måste ha varit ett näraliggande och påkallat objekt för studier.

Detta gör också just läkaryrket i sitt ursprung till den första vetenskapen. Läkarna var alltså de första egentliga utforskarna av naturen, de första vetenskapsmännen. Och de förvaltar på sätt och vis fortfarande denna rationella och empiriska metod som då grundlades.

Och betraktar vi det svenska begreppet ”läkare” finner vi att detta hänger samman med betydelsen – den som har kunskap och auktoritet att lära ut –  alltså en lärare. ”Lärare””läkare” kommer också ur samma språkliga rot, nämligen ur ordet ”lerere”. Precis som också är fallet med den nära synonymen ”doktor”.

Men med det engelska begreppet ”physicist” kommer vi dock än närmre själva ursprunget.  ”Physicist” har nämligen sin upprinnelse i latinets ”physica” – “naturvetenskap” och som i sin tur härrör från det gamla grekiska begreppet φυσική επιστήμη som helt enkelt betyder ”kunskap om naturen”.

(Gällande detta ämne se också inläggen ”96. Varde ljus – Så blev det mörkt!” och ”92. Humanism vs. Naturvetenskap”.)

*Theodor Gomperz (1832–1912) —denna idé framställs framförallt i skriften ”Die Apologie der Heilkunst” (1890) och i ”Griechische Denker: Geschichte der antiken Philosophie”.

1 kommentar

Filed under Etymologi, Naturvetenskap, Vetenskapsteori