Hur ska jag tolka att bli tilltalad ”ni”?
Var härom dagen och återlämnade en nyinköpt laserskrivare som inte gillade att befinna sig i ett Apple-nätverk. Allt gick smidigt och när jag skulle gå sa personen i kundtjänsten, en Emo-kille, svartfärgat hår, tatueringar, piercad – ja ni vet: – Hoppas ni hittar en skrivare som passar!
Jag blev lite mållös men nyfiken och frågade, vad sa du? Han rodnade och blev märkbart osäker och stammade fram: ja bara menade att hoppas ni hittar en skrivare som funkar.
– Jo, jag hörde vad du sa, svarade jag, men varför kallade du mig för ni?
– Eh, jag vet inte, gjorde det nog för att det kändes mer respektfullt på något sätt.
Men hur är det egentligen? Är bruket av ”ni” mer respektfullt?
Du-reformen infördes kring på 60 – 70-talet och är av samma andas barn som den förändringsdrivna sociala ingenjörskultur som också orsakade rivningarna av Gamla Klara.
Och orsakerna till reformen sägs vara att Ni:andet då i huvudsak användes som semantisk statusmarkör. Och att detta kunde upplevas som kränkande av de som inte hade någon status.[1]
När jag nyligen läste detta blev jag lite ställd – jag hade inte tidigare uppfattat ni:andet som någonting kränkande. Var kom det ifrån?
Men, när jag undersöker saken närmare visar det sig inte riktigt vara så enkelt som jag först trodde.
Och så här ser Ni:andets historia ut, om jag nu har uppfattat turerna rätt:
- Före 1800-talet duade man varandra i situationer där det inte fanns något behov av positionering och framförallt bland arbetar- och underklass.
- Men där det uppstod en statusrelation skulle den underlägsne alltid tilltala den ”övre” parten med ”ni”.
- Men omvänt användes fortfarande ordet ”du” då man tilltalade någon som var under en själv i rang.
Rivningarna i kvarteren kring Gamla Klara. Brydde man sig inom den sociala ingengörskonsten överhuvudtaget om s.k. ”kulturvärden”?
- Detta asymmetriska bruk av pronomen kom då i början av 1800-talet att upplevas som alltmer föråldrat och det startades därför en ”Ni-reform”.
- Och tanken var att alla skulle adressera varandra ”Ni”, oavsett rang.
- Vilket dock fick till följd att de som kände sig lite för mer än andra, uppfattade detta utbredda Ni:ande som något nedsättande. Begreppet hade alltså degraderats och därmed förlorat sin funktion som statusmarkör.
- Därför börjar man nu inom överklassen i stället att adressera varandra genom omskrivningar och med tjänstetitlar och Ni:andet förbehölls situationer när man talade till underställda.
- Och det är alltså därför som vissa under 60-70-talet uppfattade Ni:andet som någonting kränkande och det är därför man då inför den sedan dess fungerande du-reformen.
På så sätt blev ”ni” som en gång avsågs uttrycka ett respektfullt tilltal, med tiden förknippat med något nedsättande. Och det är alltså där vi står i dag. Inte så konstigt att många av oss är lite trevande och inte alltid uppfattar alla dessa historiska vändningar och nyanser.
| Katrin Norrby: ”Kandidat Svensson, du eller ni” – om utvecklingen av tilltalsskicket i svenskan |
Anthrôpos Metron 
Jag delar inte helt denna förklaring av Du och Ni användning i svenskan. Även om man inte är född i Sverige kan man förstå ibland svenska fenomen bättre än de infödda. Yngre svenskar saknar ofta kunskaper om sin egen historia.
Skiljandet av andra persons singularpronomen mellan en mer distanserande (s a s respektfull) användning och en mer familjär förekommer i flera språk. Den naturliga ”Du” kompletteras då i flera fall med pluralisformen, som i svenska är ”Ni”. Den enda skillnaden var att den distansierande formen skildes från den vanliga pluralis genom att skriva den med stor bokstav (”Ni” är inte ”ni”). Jämte ”ni” och ”Ni” uppstår också ”er” och ”Er” (”Ihr” på tyska).
I svenskan fanns på 1600-talet en (numera föråldrad) föregångare till ”Ni”, nämligen ” I ”. I franskan används ”Vous”, i stället för ”Tu”, när man inte har en mycket nära relation till den tilltalade. Till och med inom familjen används fortfarande ibland ”Vous” (mellan åldrarna). Spanjorer går inte lika långt som fransmännen. De använder ”Tu” oftare och brukar det distanserande pronomen ”Usted” för okända, äldre eller respektkrävande personer. ”Usted” är en gammal förkortning av ”Vuestra merced” (Ers nåd). Duandet utvecklas dock allt mer i spanskan.
Engelsmännen avskaffade helt motsvarigheten till vår ”du” form. ”Thou” finns bara kvar vid tilltal till Gud. De slipper alla problem med andrapersonspronomen.
Svenskar har länge haft svårt att använda ”Ni” som singularis för den distanserande varianten. Man använde tredjeperson genom en efternamn eller en titel. ”Kan fru Andersson…?” ”Kan professorn…?”. (Kungens ”Hans majestät” hänger fortfarande kvar, när man nämner honom, oavsett tilltal eller i andra eller tredje person). Denna känsla satt kvar fortfarande på 60-talet bland den äldre generationen. Jag minns hur min svenska svärfar började leta med blicken efter ”de andra”, när man sade ”Ni” till honom. ”Kan pappa laga pannkaka?” eller ”Kan morfar hjälpa mig?”, Man skojade med att kalla herr Prostens Fru för ”fru Prostata”. En underordnad förtjänade sällan benämningar och tilltalades ofta i tredje person (han) eller med ”Ni”, vilket förstärkte ”niandets” dåliga anseende. Distanseringen motsade jämställdhetssträvan.
Inforandet av ”Ni” på bredden drevs hårt inom arbetarrörelsen, för att avskaffa det klassmarkerande bruket av tredje personen. Det fanns på Arbetarrörelsens arkiv en affisch om detta som löd: ”Säg NI till varandra”. Reformen lyckades successivt, men jag tycktes mig märka att den aldrig kändes helt invand. Bror Rexets förslag – på 70-talet – om avskaffandet av Niandet, skulle skapa bättre umgängesförhållanden.
—–
Sedan drygt tio år tillbaka har en annan, väldigt problematisk vana, trätt in. Man ska tilltalas med förnamnet och allt fler har slutat att nämna sin efternamn. Man kan numera sällan veta vad en handläggare eller en ärendeansvarig, som kontaktas via telefon eller brev, har för efternamn. Vilket gör omöjligt ibland att följa offentliga ärenden. Man kan förbli anonym trots att man anger sitt riktiga förnamn. Inte heller vanliga namn och efternamn (typ Peter Andersson) hjälper identifieringen, förstås. Bara den som har ett väldigt speciellt namn kan identifieras. Kunder tvingas allt oftare att ange sitt personnummer, men handläggare behöver inte göra det. Användningen av bara förnamn är en etablerad vana från telefonsäljare och debattörer. Att vara anonym eller ”pluronym” gor då ingen skillnad.
I den isländska kulturen har man alltid utgått från förnamnet och låtit faderns namn med suffix bli det identifierade elementet: ”-son” eller ”dottir”. Man ”heter” det som anges i förnamnet (t ex Snorre) men man ”är” det som anges i efternamnet (Gunnarsson eller Gunnarsdottir). Svenskar har nu infört den isländska sedvänjan, men ofullständigt.
José L Ramírez
Tack José för ett inträngande och intressant svar. Det är bra att veta att du kan din historia;-)
Tack för reaktionen. Jag var helt medveten om att jag ”trampade på tårna”. Jag övervägde om jag skulle vara så fräck. Men då får man också större uppmärksamhet. Ja, jag har försökt att kunna min egen historia, just därför att jag levt längre i främmande miljöer än i min ursprungliga.
”Alla” känner till :) vad hemmablindhet är.
Fransmannen Francois Jullien flyttade till Kina och fullbordade sina studier där. Han hade sysslat med grekisk filosofi och tänkte att man skulle förstå den bättre om man säg den utifrån, från en kulturmiljo som i flera århundraden inte hade haft någon kontakt med Medelhavets kultur. Han upptäckte bl a att kineserna saknade ordet ”teori”. Man kan läsa hans bok om ”La propension des choses” (The propensity od things). Jag kan inte engelska men svenskar tror sig göra det. Det är sällen jag möter någon som vet vad ”propensity” betyder. De handlar om ”benägenhet”.
Det finns en bok av Jullien i svensk översättning: ”En vis är utan idé”.
Användningen av ordet ”alla” är problematisk / intressant. ”Alla” kan användas för ”samtliga” eller för ”var och en”. Aristoteles varnar i Politiken om att detta ord är en ”paralogism”, när kan kritiserar Platons ”Republiken”, då denne talar om ”allas barn”.
Nej, José, här finns inga tår att trampa! Så trampa på bara. Det viktiga är att kunskaper luftas och inte samlar damm – och i bästa fall att nya insikter kan ges och tas.
Och ursäkta stavfelen. ”The propensity of things” – ”Det är sällan jag möter…” Jag gör också ibland stavfel som inte beror på fingrarna utan på huvudet.