Etikettarkiv: Ni-Reform

157. Krångliga turer kring ”du” och ”ni”!

emo

Hur ska jag tolka att bli tilltalad ”ni”?

Var härom dagen och återlämnade en nyinköpt laserskrivare som inte gillade att befinna sig i ett Apple-nätverk. Allt gick smidigt och när jag skulle gå sa personen i kundtjänsten, en Emo-kille, svartfärgat hår, tatueringar, piercad – ja ni vet: – Hoppas ni hittar en skrivare som passar!

Jag blev lite mållös men nyfiken och frågade, vad sa du? Han rodnade och blev märkbart osäker och stammade fram: ja bara menade att hoppas ni hittar en skrivare som funkar.

– Jo, jag hörde vad du sa, svarade jag, men varför kallade du mig för ni?

– Eh, jag vet inte, gjorde det nog för att det kändes mer respektfullt på något sätt.

Men hur är det egentligen? Är bruket av ”ni” mer respektfullt?

Du-reformen infördes kring på 60 – 70-talet och är av samma andas barn som den förändringsdrivna sociala ingenjörskultur som också orsakade rivningarna av Gamla Klara.

Och orsakerna till reformen sägs vara att Ni:andet då i huvudsak användes som semantisk statusmarkör. Och att detta kunde upplevas som kränkande av de som inte hade någon status.[1]

När jag nyligen läste detta blev jag lite ställd – jag hade inte tidigare uppfattat ni:andet som någonting kränkande. Var kom det ifrån?

Men, när jag undersöker saken närmare visar det sig inte riktigt vara så enkelt som jag först trodde.

Och så här ser Ni:andets historia ut, om jag nu har uppfattat turerna rätt:

  1. Före 1800-talet duade man varandra i situationer där det inte fanns något behov av positionering och framförallt bland arbetar- och underklass.
  2. Men där det uppstod en statusrelation skulle den underlägsne alltid tilltala den ”övre” parten med ”ni”.
  3. Men omvänt användes fortfarande ordet ”du” då man tilltalade någon som var under en själv i rang.

    Rivning-i-Klara1

    Rivningarna i kvarteren kring Gamla Klara. Brydde man sig inom den sociala ingengörskonsten överhuvudtaget om s.k. ”kulturvärden”?

  4. Detta asymmetriska bruk av pronomen kom då i början av 1800-talet att upplevas som alltmer föråldrat och det startades därför en ”Ni-reform”.
  5. Och tanken var att alla skulle adressera varandra ”Ni”, oavsett rang.
  6. Vilket dock fick till följd att de som kände sig lite för mer än andra, uppfattade detta utbredda Ni:ande som något nedsättande. Begreppet hade alltså degraderats och därmed förlorat sin funktion som statusmarkör.
  7. Därför börjar man nu inom överklassen i stället att adressera varandra genom omskrivningar och med tjänstetitlar och Ni:andet förbehölls situationer när man talade till underställda.
  8. Och det är alltså därför som vissa under 60-70-talet uppfattade Ni:andet som någonting kränkande och det är därför man då inför den sedan dess fungerande du-reformen.

På så sätt blev ”ni” som en gång avsågs uttrycka ett respektfullt tilltal, med tiden förknippat med något nedsättande. Och det är alltså där vi står i dag. Inte så konstigt att många av oss är lite trevande och inte alltid uppfattar alla dessa historiska vändningar och nyanser.


[1]

Katrin Norrby: ”Kandidat Svensson, du eller ni”
– om utvecklingen av tilltalsskicket i svenskan

5 kommentarer

Under Etymologi, Jämlikhet, Logos – Ord – Språk