Kategoriarkiv: Ekonomi

327. Värdelösa människor

Att få vara en kugge i ett maskineri …

När klassen av värdelösa individer växer, dvs. när gruppen av människor som inte längre behövs ökar, tilltar samtidigt deras styrka – i varje fall i en demokrati.*

Nej, det är inget jag säger – gubevars! – snarare en logisk slutsats av vad den israeliske författaren Yuval Noa Harari skriver i boken, 21 tankar om det 21:a århundradet.** Och Harari om någon kanske kan komma undan med sådana hisnande tankar.

Han beskriver bl.a. hur automatisering och AI nu på allvar förändrar arbetsmarknaden. Och att framförallt låg- och mellankvalificerade arbeten inte längre efterfrågas i samma utsträckning. Smarta algoritmer har redan tagit bort mängder av uppgifter inom såväl tillverkningsindustrin som tjänstesektorn. När vi ansöker om banklån eller krediter eller beställer varor på nätet är det numera sällan vi behöver interagera med fysiska personer.

Även sådana vardagliga uppgifter som att köra taxi och lastbil kommer med tiden att försvinna. Vilket inte bara kommer att vara mer miljöeffektivt och ekonomiskt utan också med stor sannolikhet säkrare. Transporterna på våra vägar behöver inte längre vara underkastade mänskliga faktorer som att förarna är nyktra, utsövda och håller bägge händerna på ratten.

Det här är alltså inget framtidscenario utan en begynnande realitet. Och den har redan på sina håll börjat skapa oro och famlande utanförskap.

… innebär också att ens resurser efterfrågas.

När några inte längre behövs blir dessa i princip överflödiga – detta är inte bara en känsla utan en fysisk realitet. När ingen längre efterfrågar ens tjänster så står man i princip utanför näringskedjan och därmed även utanför gemenskapen.

Och det riktigt stora problemet är att det kanske inte, som vid tidigare teknikskiften, kommer att dyka upp några enkla alternativ för lågutbildad under- och medelklass. Steget från att vara kassör på Walmart och börja programmera algoritmer för självkörande bilar är, som Harari skriver, helt enkelt för stort.

Och ju fler som hamnar utanför – desto större blir den grogrund som populister sedan brukar för att så split och skörda makt.

Utmaningen för våra beslutsfattare är därmed stor. Vi kanske kommer att hitta bra framtida lösningar. Kanske inte. Men framförallt: Döda inte budbärarna! Det är inte dessa som utgör det främsta hotet.


 

 *Detta utgör demokratins själva grundformel. En människa – en röst. Och är både dess styrka och svaghet.

 ** Yuval Noa Harari använder sig av det engelska uttrycket ”useless” som i svensk översättning blir: värdelös, oanvändbar, oduglig, onyttig, obrukbar. Bra artikel om detta: The rise of the useless class!

 

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Jämlikhet, Politik

301. Men tänk om…

Det är många som upprörs av att möta tiggare

Tiggeriet har blivit en av de stora tvistefrågorna. En majoritet av befolkningen vill ha ett förbud medan en fjärdedel vill se en mer humanitär lösning, kan vi läsa i Dagens Nyheter i dag.

Det är förvisso många som upprörs av deras närvaro. De flesta vill helst se att de problem de levandegör försvinner genom ett förbud. Andra upprörs över att tvingas inse att vi minst sagt har olika förutsättningar här i livet och att tiggarna tvingas tillgripa det absolut sista halmstrået i kampen för sin överlevnad.

De bägge vägvalen ser kanske samma sak men reagerar olika.

Men tänk om hela utgångspunkten för diskussionen är skev och att bägge dessa åsiktslinjer utgår från falska premisser. Jag menar tänk om de som tigger aldrig varit i närheten av vårt lutherska kulturarv där arbete och flit utgjort själva kungsvägen till himmelriket. Tänk om det nu snarare är vi som projicerar vår smärta och våra fördömanden över tiggarnas belägenhet.

Det kanske är så att det är vår moraliska kompass som säger att vi aldrig själva skulle sätta oss i en situation där vi måste förlita oss på allmosor. Det kanske främst är vår egen syn på hederligt arbete som utmanas här. Därav all denna moralpanik och krav på förbud.

I Indien är det endast vissa som kan väcka den empati som gör det möjligt att be om allmosor.

Tänk om det är så att tiggare tigger för att det är ett mer lönsamt sätt att försörja sig på än alla andra till hands stående alternativ. Tänk om de är rationella spelare på en marknad som följer minsta motståndets lag. Vilket då i denna kontext skulle innebära: där det finns tillräckligt många som uppfattar tiggeri som den sista utvägen – där uppstår också tillräckligt stor empati och därför en större motivation att skänka pengar.

Med andra ord, i ett annat slags samhälle där det inte på samma sätt skulle uppfattas som moraliskt förkastligt att tigga skulle det också bli svårare att få det hela att gå ihop.

Vi kan exempelvis konstatera att i fattigare länder, som exempelvis Indien, är det till synes endast kroppsligt oförmögna personer som kan väcka den empati som gör det möjligt att tigga. Andra får klara sig bäst dom kan – precis som alla andra.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Moral

246. Vinstlott i livets tombola

28o=Lisa-Magnusson-UB3

Den aktuella artikelförfattaren Lisa Magnusson

I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.” 

Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?

För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.” 

2014-08-25_2046

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!

Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.

Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.

 

Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro. 

12 kommentarer

Under Demokrati, Ekonomi, Etik, Feminism, Genus, Humaniora, Jämlikhet, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

238. Tänk om Piketty har fel!

1024px-Kids_in_Rishikesh,_India

Alla är vi väl eniga om att vi  gemensamt måste hitta lösningar för att utrota den extrema fattigdomen i världen – frågan är väl bara vilken väg man ska ta. (bild: Barn från ett vägbygge i Rishikesh i Indien)

En amerikansk studie visar att förmögenheten hos de rikaste i USA* nu värderas lika mycket som samtliga tillgångar för resterande del av befolkningen.

Och vi kan se liknande tendenser i övriga delar av världen.

Så vad säger oss då detta? att de rika bara blir rikare – och de fattiga fattigare?

Och att statsmakterna därför måste arbeta mer för att minska förmögenhetskoncentrationer och utjämna inkomstklyftor?

Detta är ju vad bland andra den franske ekonomen Thomas Piketty hävdar.

Men frågan är om vi verkligen befinner oss i ett sådant ekonomiskt nollsummespel där ingen av oss kan få det bättre – utan att någon annan får det sämre?

Därför att samtidigt som vi kan se att de rika bara blir rikare ser vi ju också att de som lever i extrem fattigdom faktiskt får det allt bättre**.

Så hur hänger då detta ihop? Ja, jag vet faktiskt inte!

Jag kan bara konstatera att det inte verkar vara så att vissa med automatik får det sämre bara för att någon annan får det bättre.

Extreme_poverty_1981–2008

Enligt världsbankens sätt att se så har fattigdomsnivån i världen halverats sedan 1980

Visst, det kan fortfarande finnas skäl att uppröras över att den relativa fattigdomen ökar i världen. Men de som upprörs mest är nog ändå inte de resurssvaga själva – som alltså i absoluta termer fått det bättre – snarare kanske vi andra – därför att vi är invaggade i tron på att vårt välstånd sker på någon annans bekostnad.

För det är väl ändå detta som de flesta av oss tror?

Men om välstånd inte längre handlar om en ändlig resurs om hundra enheter som ska fördelas på bästa sätt – utan snarare är resultatet av en dynamisk och aggregerad ekonomi som kommer allt fler till del ju mer den tillåts växa – då faller ju denna gamla 1800-talslogik tämligen platt!

Jag måste dock här bara inflika att jag inte har en aning om hur det verkligen förhåller sig och kan därför inte heller veta vilken fördelningspolitik som är mest rimlig. Men det går säkert att få reda på!

*The Economist: Some are more equal than others. 1% av befolkningen äger lika mycket som övriga 99%.

**Som Hans Rosling skickligt demonstrerar i Framtidens statistik

6 kommentarer

Under Ekonomi, Empiri, Jämlikhet

235. Annars funkar det ju inte!

38e4f680-fad0-012c-9ff8-0050569428b1

Är pengar, på samma sätt som potatis, rödbetor och ris, en begränsad resurs?

Jag förstår inte. Jag har funderat på det här med fattiga och rika. Är det så att färre rika ger ett större välstånd för flertalet – så som vänstern ser det. Eller är det snarare som högern uppfattar det, att fler rika ger större möjligheter till välstånd?

Inom den marxistiska logiken är ju svaret givet: Har vi en begränsad mängd förnödenheter och en liten del av befolkningen lägger beslag på huvuddelen av dessa – så blir det ju givetvis mindre över för andra – självfallet! Det är inte så mycket att tjafsa om – förutsatt att premisserna stämmer.

Och de stämmer väl – i varje fall i ett samhälle där vi lever av jorden, marken och skogen. Alltså i ett jordbrukssamhälle där vi alla mer eller mindre lever ur hand i mun. Under sådana förutsättningar finns det just bara en begränsad areal mark att odla på och därmed bara en viss mängd potatis att skörda och dela på. Så om någon i ett sådant samhälle äter mer potatis än andra – så får självfallet någon annan mindre.

Men frågan är om samma enkla fördelningsproblematik även gäller i det postindustriella digitala överflödssamhälle som många av oss nu lever i? Problemen är ju nu inte längre primärt tillgång på föda (vilket nationalekonomen och etikern Amartya Sen visat) utan snarare bristen på ekonomiska resurser och administrativa rutiner. Alltså bristen på kapital och demokrati!

Karl-Marx-300x300

Vad skulle Karl Marx ha sagt om saken i dag?

Och då är ju frågan om inte en större kapitalmängd i rörelse ändå skulle ge större möjligheter för fler att faktiskt få ta del av ett relativt välstånd. Men detta är ju då självfallet ett marknadsliberalt och kapitalistiskt synsätt.

Så hur är det egentligen – om vi nu inte tar politisk ställning? Finns det några beskrivningar av den ekonomiska verkligheten som inte nödvändigtvis är bundna till ett visst höger-vänster perspektiv?

Allt jag kan se är dock att om jag vill sälja min hemkokta lingonsylt, min blogg, utveckla smarta appar, sitta och tigga eller sälja RUT-tjänster – så förutsätter det att det finns andra som är intresserade av vad jag har eller kan göra och samtidigt har pengar att betala för just detta. Annars funkar det ju inte!

4 kommentarer

Under Ekonomi, Liberalism, Politik

222. Jag gillar dig!

Varför lyssnar jag lite extra till vissa av er och inte till andra? Och varför föredrar jag att befinna mig i en del sociala sammanhang och inte i andra?

holding_hands21230739878

Alltså, vad är det i mig som hittar vad den söker i dig?

Det alldeles för enkla svaret är förstås: jo, därför att jag gillar vissa av er bättre än andra och trivs därför bäst bland dem jag uppskattar! Så klart!

Ok! Det är väl både riktigt och rimligt. Men precis som med allt annat så kan man nog alltid ge den där enkla bilden lite skarpare konturer om man bara ger den lite mer fokus.

Och jag ställer mig därför själv frågan, vad det är som avgör vilka av er jag känner mig lite extra mycket attraherade av?

Alltså, vad är det i mig som hittar vad den söker i dig?

Bland humanforskare brukar man tala om olika personliga kapital som vi i bästa fall besitter och som gör oss mer eller mindre intressanta i den andres ögon. Man talar här om ekonomiskt kapital, socialt kapital, kulturellt kapital och inte minst erotiskt kapital.

Och anledningen till att man kallar det för ”kapital” är för att de är såsom tillgångar som när de har ett värde för andra – kan utväxlas.

Det vi uppfattar som något värdefullt är självfallet också sådant som vi vill ha! Medan det vi inte vill ha, inte heller har något värde för oss. Enkelt!

Och det vi vill ha är vanligtvis sådant vi upplever kommer att ”berika” våra liv. Något som gör oss mindre sårbara, mer framgångsrika och därmed kanske också lite mer socialt attraktiva.

På så vis blir också vårt eget personliga kapital alltid ett resultat av andras önskningar. Vi befinner oss alltså alla på en slags marknad som väger och mäter våra tillkortakommanden och styrkor som avgör hur pass attraktiva vi är – i andras ögon.

water_572238684

Jag gillar dig därför att du förmår släcka min törst; därför att du är rolig? rik? ung? vacker? kunnig? smart? populär? bildad? sexig? eller en salig blandning av allt detta samt att du ser vem jag är…

Hos den som håller på att törsta ihjäl i ökenhettan blir jag tämligen värdelös om jag inte har lite vatten att komma med. Vårt eventuella värde är med andra ord ingenting vi själva bestämmer över.

Trodde, ville du att det skulle vara annorlunda? Sorry, jag styr inte heller över varken liv eller död!

—-

Teorier om kulturellt kapital har främst diskuterats av den franske filosofen, sociologen Pierre Bourdieu. Teorin om erotiskt kapital lanserades för några år sedan av den engelska sociologen Catherine Hakim i boken Honey Money.

 

6 kommentarer

Under Ekonomi, Feminism, Makt och Rädsla

173. Den döda iskalla handen

kapitalist_01[1]

Marknaden låter vissa gå under – gör andra till potentater.

Det är nog alldeles riktigt som många säger – att marknaden både är blind och döv.

Precis som vilken torghandel som helst.

Låter vissa gå under – gör andra till potentater. Och skapar nationella tragedier när helst den finner det lämpligt.

Den kallas också för ”den osynliga handen”. Därför att den styr utan att egentligen synas.

Och tillåts härska över liv och död. Osynlig, iskall och obönhörlig.

Uppskattas av vissa – ogillas av andra. Delar på så vis upp oss i skilda läger.

Som ibland får oss att önska livet ur varandra.

Men ingen har någonsin lyckats tämja den.  Hålls den fri löper den amok – begränsas den slingrar den sig ur sitt grepp.

Hal och kall som en död ål.

Men vad är det jag egentligen talar om här? En hand, en marknad, en död ål? Nej knappast något av detta.

Snarare en slags lag, en naturlag om man så vill, som säger att vi inte i onödan går över ån efter vatten och att vi inte heller tar några omvägar för skaffa oss det vi behöver.

Växer det morötter i min trädgård – går jag inte till torget och köper dem. Och kan vi ta något utan risk för upptäckt – gör vi det gärna.

800px-Jönköping_marknad,_förra_sekelskiftet

Precis som vilken torghandel som helst.

Finns det vi behöver någonstans – så söker vi oss dit.

Detta gäller såväl placeringarna av våra framtida pensioner som flyktingströmmar och tiggande Romer som nu sägs ha hittat till Sverige i ett sista desperat försök att försörja sina nära och kära där hemma.

Allt och alla söker sig till den källa där vi bäst tror att vi kan släcka vår törst.

Detta är marknadens krafter i sin mest konkreta skepnad. En sociopsykologisk realitet! Så gör djur! Så gör människor!

Och frågan är – kan man verkligen tycka illa om denna marknad? Dessa rörelser?

Visst, man kan ogilla många av dess konsekvenser. Men man kan ju knappast ha något att invända mot att människan och naturen följer sina egna rörelser.

Varken lovprisa eller fördöma.

Det är ju som att förbanna eller välsigna vattnet för att det söker sig till de lägsta punkterna efter ett regn istället för att i förväg bygga lämpliga fördämningar och gräva tillräckligt djupa brunnar.

5 kommentarer

Under Ekonomi, Jämlikhet, Liberalism