Alla är vi väl eniga om att vi gemensamt måste hitta lösningar för att utrota den extrema fattigdomen i världen – frågan är väl bara vilken väg man ska ta. (bild: Barn från ett vägbygge i Rishikesh i Indien)
En amerikansk studie visar att förmögenheten hos de rikaste i USA* nu värderas lika mycket som samtliga tillgångar för resterande del av befolkningen.
Och vi kan se liknande tendenser i övriga delar av världen.
Så vad säger oss då detta? att de rika bara blir rikare – och de fattiga fattigare?
Och att statsmakterna därför måste arbeta mer för att minska förmögenhetskoncentrationer och utjämna inkomstklyftor?
Detta är ju vad bland andra den franske ekonomen Thomas Piketty hävdar.
Men frågan är om vi verkligen befinner oss i ett sådant ekonomiskt nollsummespel där ingen av oss kan få det bättre – utan att någon annan får det sämre?
Därför att samtidigt som vi kan se att de rika bara blir rikare ser vi ju också att de som lever i extrem fattigdom faktiskt får det allt bättre**.
Så hur hänger då detta ihop? Ja, jag vet faktiskt inte!
Jag kan bara konstatera att det inte verkar vara så att vissa med automatik får det sämre bara för att någon annan får det bättre.
Enligt världsbankens sätt att se så har fattigdomsnivån i världen halverats sedan 1980
Visst, det kan fortfarande finnas skäl att uppröras över att den relativa fattigdomen ökar i världen. Men de som upprörs mest är nog ändå inte de resurssvaga själva – som alltså i absoluta termer fått det bättre – snarare kanske vi andra – därför att vi är invaggade i tron på att vårt välstånd sker på någon annans bekostnad.
För det är väl ändå detta som de flesta av oss tror?
Men om välstånd inte längre handlar om en ändlig resurs om hundra enheter som ska fördelas på bästa sätt – utan snarare är resultatet av en dynamisk och aggregerad ekonomi som kommer allt fler till del ju mer den tillåts växa – då faller ju denna gamla 1800-talslogik tämligen platt!
Jag måste dock här bara inflika att jag inte har en aning om hur det verkligen förhåller sig och kan därför inte heller veta vilken fördelningspolitik som är mest rimlig. Men det går säkert att få reda på!
—
*The Economist: Some are more equal than others. 1% av befolkningen äger lika mycket som övriga 99%.
**Som Hans Rosling skickligt demonstrerar i Framtidens statistik
Anthrôpos Metron 
Intressant inlägg. Ja…man undrar ju hur det förhåller sig. Var det inte Marx som hävdade att marknaden inte går att mätta? Det finns enligt honom (Das Kapital) inte någon gräns för hur stor marknaden kan bli.
Ja det kan mycket väl vara så att för varje nytillkommen miljardär – så lyfts de olika ekonomiska segmenten uppåt – även den som befinner sig på botten – men det skulle då vara precis motsatt till de moraliska principer som utformades av Rawls och som mer eller mindre kommit att inspirera de flesta vänsterekonomer.
Men Rawls var ju förstås i första hand också moralteoretiker – och som sådan kan man ju knappast komma och påstå något annat än vad han gjorde! (Rawls menade ju att om man i första hand fördelade resurser till de sämst lottade – så kommer alla ”ovanför” att kunna dra nytta av detta.)
Lätt är det inte! Och det är väl det som är min främsta poäng – lättast är dock att tycka och tro som man alltid har gjort!
Men Jordens resurser är väl ett nollsummespel, om än med möjligheter att utnyttja delar bättre. Men det finns givetvis en gräns för hur mycket som går att odla. Och om konsumtion innebär förorening, finns det också gränser. Fast med rätt teknik går det att tänja gränser, men till slut blir det antagligen stopp. Sedan är det ju så, att viss konsumtion tycks besinningslös. Vad är egentligen meningen med att allt. Det liknar en förgylld variant av det vi ser i TV om maniska samlare, med hus fyllda med tonvis av ägodelar, så att ägaren måste sova i bilen. I så fall är det inte en fråga om moral, utan om psykisk hälsa.
Visst! Jordens resurser är ett nollsummespel – men det är ju inte längre bristen på mat som är fattigdomens största problem utan bristen på kapital, kunskap, utbildning, dvs resurser.
Världen har i dag också skapat andra slags värden än de rent fysiska – speciellt med tjänste- och internetutvecklingen (Smartphones, Spotify, Google, Wikipedia, design, Piratebay, callcenters…) vilket då skapar ett tjänstebehov, vilket skapar fler arbetstillfällen och därmed bättre levnadsstandard för många (Kina och Indien är bara början – snart kommer förhoppningsvis även den afrikanska kontinenten att kunna börja arbeta med tjänsteproduktion (Som ex. Färdtjänstcentralen i Senegal).
Sedan håller jag med om att det är absurt att höra att varje svensk kommer att spendera i snitt 7000:- på julklappar i år. Och jag håller med om att all produktion/konsumtion tär på jordens resurser – men jag vet samtidigt att den fattige inte känner några moraliska förpliktelser gentemot planeten så länge magen är tom.
Jag tror Piketty missuppfattas. Det är ju ett välkänt argument att marknadsekonomin producerar just en absolut nyttoökning, vilket är ett av de grundantaganden som normativt tillåter relativa skillnader (pareto-principen). Pikettys forskning, och även Joseph Stiglitz, har ju dock visat att de rikaste som blir rikare idag, främst efter finanskrisen, inte blir rikare genom en absolut förmögenhetsökning utan genom just en relativ. ”De gör inte kakan större, utan tar från den befintliga” som Stiglitz uttryckte det. Detta kan ju, om man vill, givetvis förklaras med deterministisk marxism. För en marknadsaktör kan det vara rationellt att förskaffa sig andelar av den befintliga nyttan, än att själv tillföra ett värde. Därför har det vuxit fram en marknad med finansiella produkter som möjliggör just detta. Dock strider det ju mot de mer liberala principerna att ägandet är en extension av individen – produkten av en individs arbete är en extension av individens autonomi. Detta samband har ju då brutits.
Tack för intressant kommentar, jag får titta lite närmare på det du beskriver.