When in Rome…
Vad jag skrev i förra inlägget ”om att krypa till korset” var (mellan raderna) att jag finner det allt svårare att förstå den aggressiva polarisering som sker mellan synen på integration och assimilering av nyinflyttade till Sverige.
I dag är den s.k. integrationstanken den politiskt rådande i Sverige. Alltmedan ett udda fåtal (främst då inom SD) förespråkar vad som betecknas som assimileringskrav. Och så har det varit alltsedan S i början av sjuttiotalet lade ut färdriktningen för Sveriges invandringspolitik.
Det jag nu ställer mig frågande till är dels vad dessa två ställningstaganden egentligen handlar om och dels om dessa två verkligen utesluter varandra. Låt mig förklara.
Att integrera något innebär som vi vet att införliva något utan att detta för den skull behöver sugas upp eller gå förlorat i helheten. Medan att assimilera innebär att något tas emot och ingår och blir en del av denna helhet.
Och i vulgärdebatten om invandringen så får då motståndarna till assimileringstanken det hela att framstå som att det främst handlade om att alla skulle tvingas lära sig älska bruna bönor med fläsk och fira advent. Och visst, när man hör vissa Sverigedemokrater tala så bekräftas ju också denna absurda bild.
Men låt oss slippa dessa ideologiska låsningar för en stund.
En lyckad kombination av såväl assimilering som integration
Det jag berörde i förra inlägget var det socialpsykologiska faktum att den som kommer till en plats alltid förväntas inordna sig i den platsens regelsystem. Take it or leave it!
Och vi behöver alltså som besökare alltid vara mer tillmötesgående än dem vi besöker. Dels för att göra oss förstådda men också för att förstå dem och kunna träda in i deras gemenskap.
Man skulle kunna säga att ingen integration ens är möjlig om man inte först förmår inordna sig.
Och detta innebär inte att ”de” förväntas bära svenska kläder, äta svensk mat eller fira svenska högtider. Utan det handlar främst om att de som kommer hit, förutom att lära sig språket, fullt och fast förväntas ingå i en förtroendefull och demokratisk värdegemenskap.
Då först kommer vi också att införliva dem och ge dem den plats och det utrymme de så väl behöver.
Anthrôpos Metron 
Ibland har jag känslan, att om vi skulle gå tillbaka i Sveriges historia, så skulle vi ganska snart komma fram till en tid, då kristendomen tolkades på ett för dagens svenska kyrka helt oacceptabelt sätt.
Jag tänker inte på häxbränningar, utan på konungen av Guds nåde. Demokrati är ogudaktigt, kätterskt och ett förnekande av Guds Ord!
Det dröjde länge innan det blev kamp för demokrati. Först var det kamp, om vem som Gud hade gett makten, prästen eller kungen. Medeltidens stora exempel är kampen mellan Påven Gregorius VII och kejsaren Henrik IV (Canossa).
I Sverige var det Gustav Wasa som definitivt satte sig över kyrkan och dess präster. Det var han, som hade fått den världsliga makten av Gud, inte prästerna! Därmed blev det möjligt diskutera om någon annan profan människa skulle kunna ha den makten.
Ju lägre ned den världsliga makten flyttades, ju lägre hamnade kyrkan. På Gustavs Wasas tid var biskopen snäppet under kungen. Idag är det ingen med sjukligt auktoritetsbegär, som väljer en klerikal karriär inom Svenska Kyrkan. För sådana rekommenderar jag scientologerna eller dylikt.
Nu kommer det hit folk med en uppfostran liknande gammal hederlig svensk sådan. Gudfruktiga! De är helt främmande för tanken, att sätta sig över Gud och det av Honom tillsatta prästerskapet (vilket kyrkofadern Clemens I skrev att de är). Denna gamla kristna lära har Islam lagt sig helt platt för. Det hade varit bättre, om muslimerna i stället låtit döpa sig.
Flyktingarna är dessutom ofta i sitt krigiska hemland lika militariserade som vi var under Karl XII, då kvinnor utgav sig för att var män, för att kunna ta värvning och kämpa för Gud och fosterland (sin konung). I Wikipedia-länken nedan om artilleristen Ulrika Eleonora Stålhammar nämns, att
”under ett åtal för manlig homosexualitet uppgav till exempel dragonen Jürgen Wiess år 1715 att han hade besvarat korpral Roos närmanden enbart för att han trodde att denne var en förklädd kvinna, eftersom han hade hört att det skulle finnas två förklädda kvinnor bland soldaterna, varav en som var gift med en dragon vid regementet och hade tjänstgjort i fyra års tid.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulrika_Eleonora_Stålhammar
Hur skall vi kunna integrera sådana ”storsvenska” människor i vårt moderna, demokratiska samhälle?
Ja du, hur ska man göra det… Detta är nog en viktig följfråga här! Det är ju självfallet inte alla slags uråldriga vanor, attityder, fobier, fördomar och traditioner som man vill ha integrerade i vårt moderna samhälle!