Monthly Archives: juli 2010

68. Håller Wittgensteins rep?

Frågan är, håller Wittgensteins rep verkligen att hänga sig i? Det är klart det inte gör! Detta rep är inte ett verkligt rep. Det är en omskrivning för något annat och alla vet vi ju förstås skillnaden mellan vad en metafor uttrycker och vad den söker utsäga. Alltså, om det ”regnar småspik” så regnar det självfallet inte småspik – eller hur?

Men det finns ofta en likhet mellan vad en liknelse säger och vad den söker gestalta – en slags nära relation, process eller struktur – något gemensamt som inte alltid låter sig fångas i exakta termer.

Med just ”Wittgensteins rep” handlade det om att uttrycka något som till sin natur bestod av en rad olika saker – samtidigt. Precis på samma sätt som när ett rep blir till genom att många, många korta trådar sammanflätas till en helhet – till vad som slutligen blir till själva ”repet”.

Och poängen med denna repliknelse är just att visa att det är alla dessa tusentals enskilda trådar som tillsammans bildar själva repet – oavsett hur olika och skilda åt de är sinsemellan.

Ta vilket ord som helst, ”katt”, ”sofistikerad” eller ”spel”. Vad vi vanligtvis gör när vi analyserar något är att börja fråga, precis som Platon och Sokrates också alltid envisades med, vad som utgör dessa begrepps centrala ”betydelser” – deras ”grundidé”.

Detta alltför vanliga sätt att betrakta och tolka tillvaron orsakar, enligt ”Wittgensteins rep”, en delvis felaktigt syn på världen. Något som också gör att vi säkerligen kommer att misstolka den.

Att leta efter en slags slutgiltig essens som resultat av en analys ger oss nämligen ingen närmare förståelse för vad det är vi letar efter – snarare kan det leda in i en återvändsgränd.

Därför att det vi letar efter kanske inte alla gånger har någon kärna, utan mer är att likna vid ett konglomerat av en mängd olika saker.

Det är alltså vad ett förstelnat och icke-dynamiskt förhållande till världen kan göra med våra uppfattningar och förväntningar. Och på grund av dessa missuppfattningar springer vi sedan och kanske ”söker hitta oss själva” eller en nations ”ursprungliga identitet” – som om världen redan låg förklarad någonstans.

12 kommentarer

Filed under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

67. Lägg ner, lägg om, tänk nytt!

När någon utpekas som skeptiker menas vanligtvis att denne är besvärlig, ifrågasättande eller misstroende. Begreppet används oftast i nedsättande och bara undantagsvis i positiv bemärkelse.

Att vara skeptiker är att motsätta sig den allmänna uppfattningen – att gå emot konsensus. Inte undra på att begreppet haft en dålig klang för alla utom för skeptikerna själva – som satt en ära i att vara just – skeptiska.

Begreppet härrör från antiken och utvecklades inom den dåtida intellektuella debatten om vilka som hade rätten att ha rätt. Skeptikerna var de som inte köpte hela den filosofiska begreppsvärld som började utmejslas av bland andra Platon och Aristoteles. De kallades sig därför för ”de som fortsätter att undersöka”– ”skeptikoi”. Alltså de som inte hade en förutfattad eller dogmatisk inställning till verkligheten utan en mer prövande och empirisk.

Skeptikerna tillhörde alltså i första hand den grupp av ”fria intellektuella” som valde att inte godta den rationalistiska och gudomligt inspirerade sanningsiver som för övrigt dominerade den tidens intellektuella debatt. Och de övertog på så vis också den humanism som grundades med Protagoras och de äldre sofisterna.

Skeptikerna utvecklade också ett förhållningssätt som innebar att utföra en ”epoché” – vilket är att uppfatta som en metod för att i stunden temporärt lägga ned sitt omdöme. Man införde denna epoché, ungefär som när man gör en rockad i ett schackspel, när det var dags att ifrågasätta vad som tidigare betraktades som säkerställt.

I grunden uppfattade de det som att vi levde i en värld av idel föreställningar och att dessa ibland kunde hindra oss från att pröva och komma fram till mer sunda omdömen. Alltså en helt motsatt kunskapssyn i förhållande till Platons.

Så närhelst vi känner oss bergsäkra på något, kan vi testa med att införa denna epoché. Att ställa oss frågan, är det verkligen på detta viset? Och på så vis leda tanken eller debatten vidare.

Pröva själv!

”Alla människor är i grunden jämlika!” Är vi?
”Staten innebär alltid ett förtryck!” Gör den?
”Vi äger alla rätten till en värdig ålderdom!” Jasså?
”Den rike lever på den fattiges möda.” Hmmm?
”Det finns en inneboende godhet i alla människor!” Who says?

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik