Frågan är, håller Wittgensteins rep verkligen att hänga sig i? Det är klart det inte gör! Detta rep är inte ett verkligt rep. Det är en omskrivning för något annat och alla vet vi ju förstås skillnaden mellan vad en metafor uttrycker och vad den söker utsäga. Alltså, om det ”regnar småspik” så regnar det självfallet inte småspik – eller hur?
Men det finns ofta en likhet mellan vad en liknelse säger och vad den söker gestalta – en slags nära relation, process eller struktur – något gemensamt som inte alltid låter sig fångas i exakta termer.
Med just ”Wittgensteins rep” handlade det om att uttrycka något som till sin natur bestod av en rad olika saker – samtidigt. Precis på samma sätt som när ett rep blir till genom att många, många korta trådar sammanflätas till en helhet – till vad som slutligen blir till själva ”repet”.
Och poängen med denna repliknelse är just att visa att det är alla dessa tusentals enskilda trådar som tillsammans bildar själva repet – oavsett hur olika och skilda åt de är sinsemellan.
Ta vilket ord som helst, ”katt”, ”sofistikerad” eller ”spel”. Vad vi vanligtvis gör när vi analyserar något är att börja fråga, precis som Platon och Sokrates också alltid envisades med, vad som utgör dessa begrepps centrala ”betydelser” – deras ”grundidé”.
Detta alltför vanliga sätt att betrakta och tolka tillvaron orsakar, enligt ”Wittgensteins rep”, en delvis felaktigt syn på världen. Något som också gör att vi säkerligen kommer att misstolka den.
Att leta efter en slags slutgiltig essens som resultat av en analys ger oss nämligen ingen närmare förståelse för vad det är vi letar efter – snarare kan det leda in i en återvändsgränd.
Därför att det vi letar efter kanske inte alla gånger har någon kärna, utan mer är att likna vid ett konglomerat av en mängd olika saker.
Det är alltså vad ett förstelnat och icke-dynamiskt förhållande till världen kan göra med våra uppfattningar och förväntningar. Och på grund av dessa missuppfattningar springer vi sedan och kanske ”söker hitta oss själva” eller en nations ”ursprungliga identitet” – som om världen redan låg förklarad någonstans.
Anthrôpos Metron 
Ja precis, ”att försöka hitta sig själv” är verkligen en hopplös ambition som alltid lämnar frågeställaren otillfredställd. En människa är sammansatt av så många olika egenskaper och strävanden. För att inte tala om hur viktig miljön är. I vissa miljöer, med en viss sorts människor kommer man till sin rätt, blir respekterad. I andra miljöer blir man inte sedd alls.
Ja just det, ”att hitta sig själv” kanske snarare handlar om att hitta miljöer där man kommer till sin rätt…
Kommer då att tänka på ett uttryck som jag en gång fascinerades utav, ”Du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv”!
Lite cyniskt kanske, men tämligen adekvat!
Hej.
Hur ska man förhålla sig till detta utan att bli bananas?
Niklas
Ha, ha – ja, det har du alldeles rätt i – det går nog inte (thats the price you have to pay). Nä, men frågan är väl snarare hur mycket ”bananas” man är när man inte fixar det?
Men då är det ingen ide att söka meningen med livet för vi kan aldrig förstå hela bilden, det är bara och acceptera, eller?
Riktigt! Utifrån detta perspektiv är det verkligen ingen idé med att ”söka meningen med livet” – eftersom den inte finns eller i vilket fall som helst – aldrig med visshet kan hittas.
Och givetvis är det därmed också helt uteslutet att någonsin hoppas kunna få kunskap om ”hela bilden”. Vi är helt enkelt för begränsade av våra egna perspektiv och vår egen ”mänsklighet”.
Utifrån detta perspektiv skapar man sig snarare ”en mening med livet” – precis som alla andra har gjort som tror att de har funnit den. Skillnaden är bara att man vet att den är just skapad – vilket också bara är bra, eftersom vi då vid behov även kan justera den om vår erfarenhet skulle innebära att våra övertygelser skulle stöta på problem.
(Istället för att ägna 10 år med att förbereda en attack mot World Trade Center så skulle man istället möjligen kunna komma på tanken att fråga sig huruvida detta verkligen var en lämplig strategi.)
Ja, vi kan nog inte anat än att ”gilla läget” och göra vad vi kan för att inom våra egna möjligheter försöka förstå så mycket som det är möjligt för oss att förstå – och det är faktiskt rätt så mycket vi kan förstå att det både räcker och blir över för de flesta av oss…
Jag såg en amerikansk westernfilm en gång där sheriffen hasplar ur sig ett visdomsord. ”Om man har ekonomin ordnad och är tillsammans med rätt kvinna, då är 95% av livets problem lösta”.
Vad säger ni om det”? Är det inte lite så?
Jag skulle tro att för de allra flesta så stämmer det – sedan finns det givetvis en del kufiskt folk som säger sig vilja ha lite mer. Konstnärer, filosofer och en och annan idealist…
Apropå det du säger: ”Du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv”.
Det var lite hårt.
Jag kommer att tänka på den vernissage jag bevistade i fredags. Jag försökte sätta igång ett samtal, ”öppna språklådan” men möter stumma blickar, avvisande minspel. Det slår mig då hur inbundna, ovilliga, inmariga och oregerliga vanliga människor kan vara. De släpper liksom inte en jävel över bron. De kan inte ens prata om vädret. Här handlar det alltså inte om att jag vill ha min idealbild av mig själv bekräftad. Den här vernissagen var på ett galleri i ett överklassområde. Då tänker jag naivt, att här borde det väl finnas bildat folk.
Att ”överklassen” har visat sig ha en högre bildningsnivå stämmer nog… Det betyder dock inte att alla som kommer från ”överklassen” har en hög bildningsnivå.
På något sätt befriande att vi skapar vår mening och inte behöver förstå allt. eller är det för bekvämt.
Kommer att tänka på bönen som jag inte vet vem som har sagt.” Gud ge mig mod att förändra det jag vill och förståelse för det jag inte behöver förändra och visheten att se skillnaden.”
Det är definitivt bekvämt! Dessutom har vi inte så många alternativ. Vilket givetvis låter för bra för att vara sant. Och så slipper man grubbla så förbannat.
Det där citatet var riktigt bra! Oväntat bra från någon som åkallar en gud.