69. Allt är inte relativt!

De som hävdar att allt är relativt har givetvis rätt – alla kunskaper, alla uppfattningar, alla omdömen är givetvis alltid våra egna.  På så vis blir det ett fullständigt trivialt påstående att hävda att något ”är relativt”. Klart det är! Relativt till var och en av oss – eller relativt till oss alla gemensamt.

Så kan man tolka betydelsen av att allt skulle vara relativt. Men det finns också de som menar att innebörden av ”allt är relativt” är en fullständig anomali. De uppfattar det då snarare som att själva föremålet för våra uppfattningar och våra kunskaper inte kan vara relativa eftersom detta skulle innebära att ett faktum både skulle kunna vara sant och falskt samtidigt – och det kan det ju inte!

Antingen ligger det en svart katt och spinner i mitt knä eller så gör det inte det! Detta är lagen om det uteslutna tredje. Det kan inte vara så att det både ligger och samtidigt inte ligger en svart katt och spinner i mitt knä. Och detta är ju tämligen självklart – eller hur?

På så vis kan de bägge ståndpunkterna kring huruvida allt är relativt eller inte skapa en rad taggiga motsättningar som blir helt oöverstigliga. Egentligen två helt motsägande självklarheter.

Motsättningen är dock skenbar! Precis som i de flesta paradoxer!

Den som hävdar att allt verkligen är relativt menar som regel att det är våra uppfattningar som är relativa därför att det alltid är våra egna. Det är vi som mäter, väger och skapar lämpliga klassificeringar. Och att alla våra försöka att greppa verkligheten till syvende og sidst handlar om dessa våra tolkningar.

Det är den enkla och mest vanliga relativistiska uppfattningen.

De som å andra sidan menar att relativismen är en oxymoron menar, att verkligheten är vad den är oavsett hur vi bedömer den.

De bägge ståndpunkterna talar således om två vitt skilda ting!

Den ena parten säger att ”allt är relativt” pågrund av att ”allt” då syftar på våra uppfattningar. Den andra sidan avser med ”allt” själva föremålet för våra uppfattningar.

Vilket utgör en viss skillnad! Och något som tillhör en helt annan diskussion.

12 kommentarer

Filed under Filosofi, Pragmatism, Relativism

12 responses to “69. Allt är inte relativt!

  1. Pm

    Bra inlägg som blir för snårigt. Oxymoron? Varför inte skriva så enkelt som det kan vara: Det finns faktum som inte är relativa, men våra föreställningar, tolkningar av detta faktum är relativa till den som har dem.

  2. csaar

    Jag är mest upprörd över trenden som säger att etik och moral är och alltid måste vara något relativt. (För att detta är så svårt att bena ut) Robert H. Kane visar tydligt med sin ”moraliska sfär” att det inte alls behöver vara så relativt, eller så svårt.

    • Visst, jag är med i det resonemanget. Och jag känner mig själv som uttalad ”relativist” också frustrerad över denna trend (så som den har vuxit fram och dominerat den intellektuella debatten sedan mitten på 1900-talet). Speciellt eftersom den, vad jag skulle vilja kalla, konsekvent genomförda relativismen, inte alls skulle komma fram till sådana tokiga slutsatser som att ”alla åsikter är lika bra”. Och Protagoras var själv säkert medveten om problemet eftersom han för att förklara skillnaderna, utvecklade sin teori om Hetton vs. Kreitton. (om du är intresserad av att läsa vad jag skrivit härom så kan du få ett lösenord till texten.)

  3. Jaaa!

    Ge mig lösenord, tack!

    Begreppet ”alla åsikter är lika bra” är en tillflykt för den som har hamnat i en situation där han eller hon inte vet vilken åsikt som är bäst. Då är det mycket bättre att faktiskt erkänna detta istället. Det är långt mer utvecklande eftersom det leder till sökandet efter svar frågan.

  4. ”på frågan” heter det…

  5. Som svar på vad du säger här om att ”alla åsikter är lika bra” så har jag skrivit om detta felslut i bl.a. ”Riktiga Åsnor föredrar halm”: https://maxexhact.wordpress.com/2010/02/25/riktiga-asnor-foredrar-halm/

    Och hur en övertygad och urbota relativist som jag kan uttrycka mig på detta sätt framgår av inlägget ”Vi som håller måttet”:
    https://maxexhact.wordpress.com/2010/03/09/vi-som-haller-mattet/

    Och jag skickar lösen via mail…

  6. JLRamírez

    Jag brukar skoja med
    ”Allting är relativt”
    Svar: ”Absolut!”

  7. JLRamírez

    Frågan om det uteslutna tredje är kneppig. Att säga ”Den som inte är min vän är min fiende” skapar en dogmatisk motsättning som vi känner igen från många mänskliga konflikter. Man behöver inte bara hålla med båda (”både och”) utan man kan strunta i båda (”varken eller”). Jag var en gång opponent till en avhandling där respondenten ville hävda att ”antingen-eller” var oacceptabel, hon ville ha ”både-och” i stället. Jag påpekade då att detta bekräftar ”antingen-eller”: Medan ”antingen-eller” och ”både-och” väljer du den ena och förnekar den andra. Det är just vad ”antingen-eller” innebär.
    Motsägelseprincipen (”antingen eller”) gäller bara i formella resonemang som inte ställer två konkreta saker mot varandra, utan en viss sak mot allt annat som inte är det. Det handlar egentligen om en uppfattning av vad negationen innebär, något som filosoferna ofta tar för givet men knappast behandlar. Förmågan att säga ”nej” (att göra en s k ”distinktion”) är en mänsklig förmåga som ingår i vår LOGOS, i vår rationella och språkliga förmåga. Det har inte med verkligheten att göra. Det är en gräns som vi sätter för att kunna förstå, de-finiera eller sär-skilja. Ur-skillningsförmågan är en LOGOS-egenskap. Därför är problematiskt när man skapar en sanningsvärdeteori: ”allt som inte är sant är falskt”. von Wright försökte övervinna detta genom en modallogik: en logik som inför ett ”möjligt” mellan satt och falskt. Men även där kunde man ställa ”möjligt” mot ”inte möjligt” och då har vi ånyo fått ett ”antingen eller”. Formell logik hamnar lätt i en tvåvärdes logik, eftersom en formell logik inte behöver fästa sig vid något konkret definierat annat än, i värsta fall, på den ena sidan.
    Att definiera (från ”finis”) innebär att avgränsa, dvs. att markera att något slutar att gälla där. När man smeker en katt reser denne svansen. Det betyder: ”här slutar katten”. Om man utgår från något sär-skilt, de-finierat, konkret, så kan man veta att det som ligger bortom denna gräns inte är det som vi fokuserar på. Men vi bestämmer inte därmed vad detta bågot är. Det kan vara vad som helst. Att tala om ”icke-A” är att tala om B, om C, om D … eller vad som helst. Man kan naturligtvis säga att ”B är icke A”, men inte att ”B är ickeA”. (Notera skillnaden). A är den konkreta saken man definierar, IckeA finns inte som konkret referens. ”IckeA” är odefinierad. Vilket inte hindrar oss från att skilja mellan två konkreta saker A är inte B och B är inte A. Nu har jag emellertid försökt att tala om konkreta saker med hjälp av en formell betecknare, variablerna A och B. Men en variabel är just en formell betecknare av något som är bestämt i varje situation. Det pekar på paradoxen att vi inte kan tänka abstrakt utan att formulera det konkret. En närmare granskning visar också att varje skillnad är en mental produkt som fokuserar på det som skiljer och blundar för det som förenar. Man kan säga att ”män är inte kvinnor”, men då lämnar man därhän att båda är människor. Två skilda arter ingår i samma genre eller släkt. Återigen: att säga ”nej” och att skilja är en mental konstruktion som hjälper oss att sortera och behandla världen på ett avancerat sätt, något som andra djurarter inte förmår. De sknar LOGOS: diskursiv urskillningsförmåga. De kan skilja rent instinktivt och undvika eller foga sig i, men de kan aldrig övergå från natur till kultur. Kulturen är dock på gott och ont. En god urskillningsförmåga (också kallad ”omdöme”) hjälper oss att leva bättre, men när vi inte kan se vissa aspekter som utgör skillnader och är avgörande för resultatet av våra handlingar, då lever vi verkligen farligt.

  8. Pingback: 122. Jakten på upplysningen | Anthrôpos Metron

  9. Christer

    Är den där katten verkligen svart? Den kanske bara är mycket mörkt grå. Och är det en katt eller ett exemplar av en närbesläktad djurart? Och ligger den i mitt knä eller på mina lår? Eller är jag så tillbakalutad, att den ligger på min mage?

    Kan du vara så exakt, att jag inte kan jävlas med dig? Förlåt uttrycket, men det är ju ofta det som debatter handlar om: Jag skall ha rätt, även om jag måste ”sparka i skrevet”. Eller: Medge att du har fel, annars är jag inte med!

    • Du ställer de retoriska frågorna: ”Är den där katten verkligen svart? Den kanske bara är mycket mörkt grå. Och är det en katt eller ett exemplar av en närbesläktad djurart? Och ligger den i mitt knä eller på mina lår? Eller är jag så tillbakalutad, att den ligger på min mage?”

      Alla frågor är relevanta och svaren här kan nog bara bli ”relativa” – allt beroende på var vi står, våra sinnesförnimmelsers kvalitet, etc. Men bortom alla dessa subjektiva uppfattningar – kan vi dock oftast enas om att oavsett tolkningen finns något där som tolkas… kanske inte helt svart, men nästan, kanske inte just en katt, men något liknande… Våra egna kategoriseringar som ”katt”, ”svart”, ”knä” o.s.v. är ju ändå rätt bra och fungerar. Men det är till syvende og sidst alltid våra egna kategoriseringar.

      Oavsett våra kategoriseringar så verkar det ju finnas något som vi valt att kategorisera.

      Alternativet till detta synsätt skulle vara att yttervärlden var helt mental och inte ägde någon substans och att vi alla upplevde olika slags verkligheter och levde i våra egna privata världar – men det förefaller inte vara så. Därför att likheterna i hur vi väljer att se världen är flerfaldigt större än olikheterna.

      Dock är allting flytande och vi kan aldrig uppnå en absolut exakthet – men det är väl bara att gilla läget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s