Månadsarkiv: februari 2011

februari 24, 2011 · 3:11 e m

97. Kunskap om naturen

De hippokratiska gamla skrifterna diskuterar ofta själva grunderna för hur en rationell vetenskap ska bedrivas. De utgör därmed historiskt sett det första vetenskapsteoretiska anslaget med en rad avgörande frågeställningar som; vad är det vi egentligen ser, hur ser vi och hur hanterar vi sedan de kunskaperna vi inhämtar?

Texterna redogör också för en hållning som både avser vetenskapsmannens karaktär (ethos) samt hans förmåga (techne) att skickligt kunna utläsa och tolka vad det är som visar sig i studiet av naturen.

Dessa och liknande frågor genomsyrar flertalet av de drygt sjuttiotalet skrifter som ingår i samlingarna och som alla har en rad olika upphovsmän. Det är alltså inte läkaren Hippokrates själv som har skrivit dessa utan olika författare som var mer eller mindre verksamma inom den s.k. hippokratiska skolan på den grekiska ön Kos under 300–400-talet före vår tideräkning.

Det har framförts en teori* om att en av dessa skrifter skulle kunna vara skriven av självaste Protagoras. Denna text heter i engelsk översättning, ”On The Art”. Och texten torde –  om det inte vore för att de medicinska kunskaperna tidigt försköts och lades i glömska – ha bildat grunden på vilken de empiriska vetenskaper sedan skulle ha kunnat utvecklas. Så skedde dock inte…

Att det då var just läkarvetenskapen som utvecklade de första stapplande försöken till en metodisk och empirisk forskning var nog också bara följdriktig. Människokroppen med dess utsatthet för sjukdomar och död måste ha varit ett näraliggande och påkallat objekt för studier.

Detta gör också just läkaryrket i sitt ursprung till den första vetenskapen. Läkarna var alltså de första egentliga utforskarna av naturen, de första vetenskapsmännen. Och de förvaltar på sätt och vis fortfarande denna rationella och empiriska metod som då grundlades.

Och betraktar vi det svenska begreppet ”läkare” finner vi att detta hänger samman med betydelsen – den som har kunskap och auktoritet att lära ut –  alltså en lärare. ”Lärare” – ”läkare” kommer också ur samma språkliga rot, nämligen ur ordet ”lerere”. Precis som också är fallet med den nära synonymen ”doktor”.

Men med det engelska begreppet ”physicist” kommer vi dock än närmre själva ursprunget.  ”Physicist” har nämligen sin upprinnelse i latinets ”physica” – “naturvetenskap” och som i sin tur härrör från det gamla grekiska begreppet φυσική επιστήμη som helt enkelt betyder ”kunskap om naturen”.

(Gällande detta ämne se också inläggen ”96. Varde ljus – Så blev det mörkt!” och ”92. Humanism vs. Naturvetenskap”.)

*Theodor Gomperz (1832–1912) —denna idé framställs framförallt i skriften ”Die Apologie der Heilkunst” (1890) och i ”Griechische Denker: Geschichte der antiken Philosophie”.

1 kommentar

Under Etymologi, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

Taggat som , ,

februari 23, 2011 · 2:43 e m

96. Varde ljus! – Så blev det mörkt!

"Earth" av C. Saar

Att läsa de antika hippokratiska textsamlingarna är som att blicka tillbaka ner i det vetenskapliga tänkandets gryning. Vi möter här en trevande men ståndaktig övertygelse i kampen mot gamla traditioner och vidskepelser.

Nya kunskaper som dessvärre också skulle komma att förlora slaget om verkligheten och tystas i flera tusen år.

Om vi säger så här: ca. 400 år före vår tidräkning var läkarkonsten troligen lika utvecklad som den sedan skulle komma att bli under 1700-talet. Detta ger kanske lite perspektiv på historien och även på våra moderna liv och den utveckling vi i dag tar för given.

Tänk om våra läkemedel och höftledsoperationer förbjöds på grund av att de ansågs skadliga för vår andliga tillväxt. Jag tänkte nästan skriva, ”det går nästan inte att tänka tanken” – men det är just det som är problemet. Det går att tänka tanken!

Under närmare två tusen år jagades så de empiriska vetenskaperna ner under jorden. Sjukdomar som gick att diagnosticera och åtgärda existerade officiellt inte. Att försöka ändra på naturliga förlopp betraktades som ett hot mot den ordning och de goda avsikter som Gud förmodades ha haft när han skapade världen.

Sjukdom och olycka betraktades som hans rättmätiga straff. Att bota någon uppfattades som att sätta sig upp mot den gudomliga rättvisan.

"A sad darkness"

Men alla var inte lika övertygade.

Det var många som lockades att använda sig av sitt sunda förnuft, lära av erfarenheter och experimentera med naturen. Så uppstod också under medeltiden maktens svartvita motbilder: häxan, trollpackan i pakt med djävulen som kokade fladdermusvingar blandade med huggormar…

Vetenskap och empiriska studier har alltid varit en riktig vass nagel i ögat på alla som menar att vi ska sträva efter en annan tillvaro än den vi faktiskt har. Så var det förr och så är det faktiskt fortfarande på sina håll.

Att fyrtio procent av USA´s befolkning tror att världen skapades för sextusen år sedan och att människan levde sida vid sida med dinosaurierna talar sitt tydliga språk och visar hur farligt nära vi befinner oss detta mörker.

Upplysningen på 1700-talet är inget som kom och segrade en gång för alla, det är ett tillstånd som vi dagligen måste kämpa för att upprätthålla.

5 kommentarer

Under Kunskap vs. Okunskap, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

Taggat som , ,

februari 21, 2011 · 2:52 e m

95. Vem är du egentligen?

Vad är identitet? Vad är det inom oss som inte förändras? Frågan har stötts och blötts i generationer trots att den redan i sig förutsätter att där skulle finnas ett vettigt svar.

Under en filosofilektion satt vi en gång och diskuterade huruvida en person som fick sitt huvud transplanterat till en annan kropp skulle vara samma person eller inte. [sic!] Och jag minns att jag försökte argumentera för tanken att det är väl så som vi bestämmer oss för att det ska vara. Om vi definierar identiteten med huvudet så följer den självklart med själva huvudet – annars inte!

Detta för mig så självklara resonemang gick dock inte hem så jag prövade då en mer jordnära hållning: ”Men den dag vi lyckas genomföra en sådan transplantation så frågar vi helt sonika personen vem han är?” Det var ingen som log – man ler inte åt viktiga frågeställningar inom den akademiska filosofin.

Frågan om identitet har hanterats lite annorlunda inom den buddhistiska tanketraditionen.

I samlingen Milindapanha frågar exempelvis Buddhas lärjunge Nagasena, konung Milinda;

– Säg, kom du till fots eller till häst konung?

– Jag kom inte till fots, jag kom i vagn.

– Om du kom i vagn, var då snäll och förklara vagnen för mig. Säg, ers majestät, är tistelstången vagnen?

– Förvisso inte.

– Är hjulaxeln vagnen?

– Förvisso inte.

– Är hjulen vagnen?

– Förvisso inte.

Därefter räknas de flesta tänkbara delar av en vagn upp och dialogen fortsätter;

– Finns det då någonting annat förutom tistelstång, hjulaxel, hjul, etcetera.?

– Förvisso inte.

Nagasena frågar då konung Milinda om han ljuger för honom. Finns det då ingen vagn. Och om han i sådana fall kan berätta vad det då var han färdades i.

­– Nagasena, jag ljuger inte, men ordet ”vagn” är bara ett slags räkneord, en term, en etikett eller överenskommelse, ett namn för tistelstång, axel, hjul, vagnsrede…, etcetera.

– Ja men då så, du förstår ju fullkomligt vad en vagn är. På alldeles samma sätt förhåller det sig med mig, Ers majestät!

Nagasena är bara ett slags räkneord, en term, en etikett, och överenskommelse, ett namn för håret på mitt huvud, håret på min kropp, naglar, tänder, hud, kött, nerver, ben, benmärg, njurar…, etcetera.

7 kommentarer

Under Filosofi, Humor, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

februari 18, 2011 · 11:32 f m

94. De sociala mediernas diskreta charm

Hur personlig kan du egentligen tillåta dig att bli i sociala mediekanaler?

Om jag talade till dig personligen på samma sätt som jag nu talar till en mängd olika läsare, skulle du nog ändå tycka att jag var lite nördig? Och ändå är det ju just det där personliga anslaget mellan två personer som jag här försöker efterlikna – som om vi bägge satt uppkrupna i en soffa och talade förtroligt med varandra.

Om ett samtal ska kunna bli personligt – så blir det ju alltid det i förhållande till den andre. Det är ju det som är själva grejen – vi blir så att säga först nära – i ett förhållande med någon.

Vilket innebär att vi ser, lyssnar av och registrerar varandra. För att på så vis kunna komma varandra närmare och känna hur pass förtroliga vi i stunden kan tillåta oss att vara. It takes two to tango!

Och detta inkännande blir ju lite mer komplicerat när vi riktar oss till många. Därför måste man i sådana lägen träna sig i att låta personlig utan att för den skull vara det. Det är en liksom en retorisk konst.

Men att lyssna till oss blir å andra sidan mer som att möta någon som alltid ler på ett och samma sätt mot alla de möter. Som vissa hurtfriska programledare i teve, eller som Cameron Diaz… Hur personligt kan det bli egentligen?

Cameron Diaz möter dig alltid med ett och samma leende...

Alltså, vi som försöker vara så där ”nära” på samma sätt och vid alla tänkbara tillfällen med alla möjliga – vi är givetvis inte ett endaste dugg personliga – vi bara försöker låta som om vi var.

I vår uppriktiga och ”nära” stil är vi ju kanske snarare bara rätt självupptagna. Eftersom vi faktiskt inte har någon att vara så där personlig med – vi intar alltså istället en personlighets-pose. Nej! Bättre! Vi intar en pose av att vara personliga.

Och det här retoriska greppet fungerar för det mesta riktigt bra och används givetvis flitigt av offentliga aktörer och av dem som skickligt förmår använda sig av sociala medier.

Alltså att förmå säga något på ett så öppet och resonerande sätt som möjligt utan att för den skull någonsin bli personlig, om du förstår vad jag menar…

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Retorik, Sociala Medier

Taggat som ,

februari 2, 2011 · 2:44 e m

93. De goda vildarna!

Idéer om demokrati och rättvisa uppstår varken hos ädla vildar...

I Jean-Jacques Rousseaus efterföljd har en romantisk kult vuxit fram som värnar det naturligt ursprungliga. En kultur som ser naturen som moralisk förebild och barnet som den oförstörda människan. Man ogillar teknik, intellektualism och sådant som uppfattas som artificiellt. Och hyllar samtidigt en bild av människan och naturen i nära och jungfruligt tillstånd.

Detta tankegods färgar nu också stora delar av vår nutidskultur. Hos allt från trettiotalets ”blut-und-boden-vurmande” nazister till dagens miljörörelsers mest istadiga språkrör; från blomsterbehängda hippies till den senaste tidens ideologiska förespråkare av global demokrati och mänskliga rättigheter.

Och det de alla har gemensamt är idén om att människan i sitt natur- och urtillstånd är ett oskyldigt men kapabelt djur fördärvad av tillfälliga olyckliga omständigheter.

Jag menar nu inte att alla dessa grupper har ett gemensamt mål eller ens liknande utgångspunkter – vad jag säger är att de gemensamt drivs av en idealistisk önskan om att människan i sitt urtillstånd besitter vissa inneboende kvaliteter.

Långt före Rousseau pekade Thomas Hobbes snarare på att vi i naturtillståndet mest får uppleva att ”The life of man is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Och tvåtusen år tidigare menade Protagoras att det främst var genom kultiveringen av vårt politiska medvetande (politike techne) som vi kunde börja bygga fungerande och rättvisa samhällen.

...eller hos tjurskalliga diktatorer

Idén om det demokratiska samhället uppstår inte i ett land där folket måste slåss om brödkanter på stadens soptippar. Det uppstår inte bland människor som tillber olika gudar eller hyser skilda förhoppningar kring framtiden.

Desperata viljor kan möjligtvis samlas för att de delar en tillfällig och gemensam idé; ett hot som måste undanröjas; en diktator som måste störtas. Men när väl detta mål är uppfyllt kommer ofelbart den tillfälliga gemenskapen att splittras och ”naturtillståndet” att inträda. Vi har sett det förut, både i Bagdad – och i Kabul.

Det finns inga short-cuts till samförstånd, det går inte att trolla fram en gemensam kultur som är själva förutsättningen för att skapa en civilisation grundade på demokrati och mänskliga rättigheter.

Detta måste givetvis vi moderna individer i all vår välvilja begripa; i ett kort och strävsamt liv kan en stunds diktatur vara att föredra framför en lång tid av kaos och blodsspillan.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Natur & Kultur

Taggat som , ,