”Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.”
På Ivar Kreugers skrivbord i New York fann man strax efter hans självmord i Paris 1932 ett tidningsurklipp föreställande en pojke med en pinne petandes i ett getingbo. Under bilden stod: Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.
Och det finns givetvis mycket man helst bör undvika att peta i eftersom konsekvenserna aldrig kan bli annat än – mer komplicerade.
Något jag grunnat på ett tag är vårt (alltså ditt och mitt) ömsinta förhållande till det vi kallar ”kultur” och varför vi upplever den så viktig? Vad är det i kulturen och då främst inom ”de sköna konsterna” vi värdesätter så högt? Och varför tror vi att dessa även är viktiga för andra? Svara mig gärna på det!
Och hur kommer det sig att konservativt lagda som regel är större kulturkonsumenter än andra samtidigt som de är mindre benägna att låta kulturen finansieras med offentliga medel? Och varför är kulturarbetarna själva i sådan hög grad dragna åt vänster? Och varifrån kommer egentligen själva ordet ”kulturarbetare”?
Vad döljs egentligen bakom kulturens förgyllda masker?
Frågorna ruvar på så många fördolda svar – samtidigt hörs inne från boet ett lätt irriterat surrande.
Men som sagt, vårt förhållande till ”kulturen” är komplext och påminner till ganska stor del om det vi har till ”bildningen” – vilken vi också har en oförlöst och bak-o-framvänd relation till.
Men om detta har jag ju skrivit tidigare, framförallt i det lite längre inlägget, ”Bildning – Var i består själva värdet?” där jag gjorde en klassisk s.k. ”epoche” och vände på gamla invanda föreställningar för att därigenom försöka se ”bildning” i ett nytt ljus.
Jag tror nu även att den kulturella sfären skulle må bra av att det gjordes något liknande. Men som sagt – inte jag inte – hatar nämligen att bli stungen.
Men jag kan nog sträcka pinnen så långt och säga att jag i varje fall hyser en misstanke om att vår syn på kulturen – i betydelsen ”de sköna konsterna” – härrör från en gammal dualistisk och förlegad världsuppfattning med rötterna djupt förborgade i moral och religion. En värld där våra andliga aktiviteter uppfattades som högtstående medan våra kroppar och naturen mest bara betraktades som något lågt och outvecklat.
Anthrôpos Metron 
Således: Att vara ärlig är inte det samma som att tala sant. Ärlig är inter esse och icke det samma som blev gjort och lögnaktigt tillverkat sant i akt och mening
Villfarelsens vilja a = a är lögnen x = y
Till vänster om högra a står metaforen i akt och mening och till höger om vänstra a står metonymin inte i akt och mening den samma metaforens metonymi
Inter esse är redan ännu inte tillverkat = tecken >ochoch< icke
Icke är = naturen, vilken naturligtvis ligger dikt an emot kulturens gränsland på vardera sidan om dess både inre-yttre avgränsning av bakgrunden – givetvis – som det också estetiskt kan uttryckas å beskrivas av Mona Vincent (på)stående (fot) å grafiskt rakt upp och ned berättat:
– Orten mellan tystnad och ord är inte ett mellanrum utan en mellanrymd.
I denna rymd skiljer sig tystnadens musik från ordens endast genom
klangfärgen och mörkret är bara en färdväg för ljuset. Här öppnar tiden ett
horisontlöst hav för blickens oändliga begär och vågorna har för länge
sedan splittrat Narkissosspegelns yta.
I denna rymd saknar skriften murar att klamra sig fast vid och väggar att
låta sig omslutas av – allt är vandrande sanddyner för skrivtecknens
tillfälliga hemort.
Per spekt ivet är Guds och människans samtidigt, våde namnets och
tingets, poetens och uttolkarens eller kanske – de bägge älskandes.
De befinner sig i det imaginäras gränsland, där kärlekens vågrörelse
får sin koreografiska förlängning i ögats djup, där orden bryter igenom
tystnaden och dialogen tar form. Ett Jag och ett Du förnimmer varandra,
berör varandra i tilltalet. Mötet blir verkligt. Den andres ansikte synliggörs
i beröringens ögonblick.
På sin tid skrev Hegel vid det här laget med tanke på sin bakgrund att -"Minnervas uggla lyfter i skymningen" – och han vände därefter på bladet för att åter beskriva bakgrundens motsats till gryningens ljus med tecken för den pågående kulturskymningens omvända natur. På Hegels tid var förutsättningen – som förgivet-tagen bakgrund = papprets tillverkade rum för skrivkonstens utrymme begränsat och – redan ännu inte den rymd för Monas och min signaturs översättning av bakgrundens datoriserade tillverkning av bakgrunden.
Efter kom en Marx och förtrollade kommunikationens kultivering av människornas natur likt de produktiva krafternas inre utveckling mot en yttre våldsam sprängning av kommunikationens produktiva förhållanden. Även det ett tecken på en slags upplysning om att tiden var kommen att genom kap-i-talet vända munnen från bladet. Förtrollade av upplysningen kastade kommunisterna strax efter bort spegeln istället för sina ansikten. Senare…
när Minnervas uggla lyft med Kapitalets skymning av dess avhandlings inre upplysnings… förtrollade Webers upplysning – om upplysningens avförtrollande kultur – hokuspokus – denna till en annan omvänt förtrollad naturskymning av kulturens medvetande
Sedan det från vanligtvis väl underrättat håll framkommit, att konstnärerna i själva verket av deras gemensamma konsts verkan, var och en för sig, skapat sig en identitet, med alla för övrigt speciellt vansinnigt förtrollade fackidioter till arbetare, som blott särskilda kultur-arbetare, sitter numera samtliga som idioter på mentalsjukhus.
Sens moral. När det står klart att kulturens makt över naturens kultur blivit ett enda mentalt omedvetet vansinne är det rätt, som jag(et) ser det, att genom ett aktivt medvetet vansinne konstfärdigt göra självet till ett eget mentalt uppror mot hela den mentalitet som är..
Ja, jo, jag är nog benägen att hålla med dig! Men riktigt säker är jag inte eftersom det nog skulle krävas en ”dykare från Delos” för att riktigt kunna fånga upp det dolt försagda!