Kategoriarkiv: Kulturdebatt

243. Den Symbiotiska Hatpolitiken

RakV_nster.1

I varje kamp ger givetvis motståndet bara ytterligare kraft…

Det är inte riktigt min grej att rita upp den politiska  kartan. Men jag har en väldigt stark föraning om att de extrema partiernas framgångar just nu, till stora delar beror på den motsatta sidans krampaktigt hållna retorik & utspel.

Varför? Jo därför att det framförallt är ur den andra sidans oresonliga ensidighet som motsatsen får sin näring.

SD lever och frodas just nu av vänsterns starka hat mot allt och alla som inte delar deras ideologiska förklaringar av världen.

En extrem högerpolitik uppstår inte ur intet – utan slår snarare mynt av att stora delar av befolkningen upplever en obalans och frustration över att deras verklighet inte längre blir synliggjord.

Många dras mot höger när de inte längre känner sig hemma i den beskrivning av världen som den andra sidans mest extrema röster vill göra gällande. Samma sak gäller förstås också i motsatt riktning.

Och just därför har nu massmedias truliga övertro på att det skulle gå att mota SD i grind bara genom att man gav tillräckligt utrymme åt motsatserna, varit fullständigt kontraproduktiv.

Jag ser därför att de som i publika media låtit de mest extrema mot-perspektiven göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, varit en av orsakerna till dagens populära nyfascism.

Var gång vänsterns rop skalla – att allt till höger om mitten är fascism – så sker en rörelse mot höger.

RakH_ger.1944

…åt den andre

Varje gång vi i media tvingats snubbla över ännu ett otympligt inplacerat ”hen” känner jag obehaget – eftersom jag vet att detta obetydliga lilla ord fått ytterligare några att förflytta sig högerut.

Varje gång jag i ett reportage hör om ytterligare en regnbågsförälder som döpt sitt barn till ett könsneutralt namn – i övertygelsen om att könet bara är en social maktkonstruktion – hör jag det där olustiga trampet höger över, mot en mer ”naturlig” människosyn.

Varje gång diskussionen om invandringens problem och kostnader tystas – därför att några välvilliga menar att lidande inte kan mätas i pengar – förflyttas positionerna ytterligare.

Varje gång ni gillar och delar hatisk politisk demagogi på sociala medier så sker dessa förflyttningar. Ni kallar det för kamp – jag kallar det för dumhet.

2 kommentarer

Under Feminism, Kulturdebatt, Politik

241. Peace! Brothers & Sisters!

1104311__sunglasses_p

Glasögon ger färg och konturer åt saker o ting

Jag hörde nyligen någon säga att ”sätter man på sig genusglasögonen blir det ett helvete att bli av med dem”. Och så funkar det nog med de flesta glasögon. Med dem på – blir ens verklighet förstorad och förklarad. Utan dem säckar den liksom ihop!

Glasögon gör världen ljusare och det blir enklare att orientera sig. De ger också skarpare konturer åt detaljerna.

Men det är ju förstås inte bara ”genusglasögonen” som fungerar på det sättet. Sätter vi på oss ”religiösa” glasögon (det finns nu många olika sorter att välja bland) så skyddar de dessutom rejält mot allt slags ljus – mer som solglasögon. Och sedan finns det förstås också ”vänster-” och ”höger-glasögon” för att inte tala om de ”neoliberala” med inbyggda psykedeliska stroboskop effekter.

Men i väntan på att någon ska hitta slipningen till ett par som inbegriper en slags helhetssyn – får vi väl finna oss i att det finns många olika slags par – som alla bryter ljuset på olika sätt.

Och just därför bör vi faktiskt också lära oss att ta på och av dessa glasögon vid behov. Det går nämligen inte att sätta på sig samtliga – och samtidigt se något – för då blir då mest bara becksvart.

Och det är inte heller någon bra idé att vägra ta av sig dem – för det är inte kul att tvingas möta en blick som inte kan eller vill se vad vi andra ser.

peace022

Och vi kan de facto inte se något utan dem – så bär dem med stolthet men glöm inte att de också går att ta av!

Nä, för vad gäller själva blicken – den utgör bara ett slags fragment & perspektiv – men många utblickar bildar ändå tillsammans en slags bild – och den är nog den bästa och mest helgjutna helhet vi kan komma i närheten av. För stunden.

Men jag måste samtidigt förtydliga – Peace, Brothers & Sisters – det är verkligen inte så att jag vill förneka eller förringa bruket av några som helst av alla dessa möjliga glasögon eller utblickar som ni bär omkring på – snarare så att jag bara skulle vilja slå ett litet slag för att det faktiskt går att byta eller helt sonika, ibland ta av sig dem – och denna lilla ljusförskjutning – detta nya spektra – att det överhuvudtaget går – och att det finns variationer – det är stort nog. Det var allt!

2 kommentarer

Under Genus, Kommunikation, Kulturdebatt

233. Kulturkamp & Granatsplitter

ILoveCultureMan får ofta höra att kulturen äger kraft att förena människor – men man skulle lika gärna kunna säga att den snarare är det som håller oss åtskilda.*

Är det inte så?

Vi förenas i våra vanor och traditioner som utgör vår kultur! Och våra olika kulturella egenheter ställs sedan i stark kontrast till andra gemenskaper som samlats kring andra vanor och andra uttrycksformer.

Och vad dessa olika kulturer sedan har gemensamt är väl framförallt att de alla tar avstånd från varandra.

Hipstern ser ned på slipsnisse, lantisen på stadsbon, stadsbon på småstadsbon, F! Och V ser ned på fascisterna – vilket innebär alla till höger om MP – och de borgerliga på vänstern – vilket är alla till vänster om C.

Och judarna anser sig å sin sida vara utvalda, västerlänningen är överlägsen allt, medan muslimerna och araberna snarare känt sig förbisedda och förtryckta av hela världen.

Kulturer uppstår i smått och i stort genom att en grupp individer utvecklar, vårdar och överför vissa vanor och traditioner – som blir en del av deras identitet.

Multi coloured painted handprints arranged in a circle on white

Vi är alla olika! Men de flesta gillar lika! Trots att några säger sig gilla olika!

Det är kulturen som är det sammanhållande kittet inom en grupp och som bidrar till att skapa enighet och samsyn (concord).

Nationalstaterna skulle exempelvis aldrig kunna ha uppstått om någon inte först hade lyckats samla tillräckligt många människor på ett geografiskt område med hjälp av just sådana gemensamma kulturella nämnare som språk, traditioner och vanor!

Och på så vis är det ju alldeles riktigt så som vi ofta får höra – kulturen är en förenande kraft. Samtidigt som den är så splittrande!

Märkligt va? Den är både sammanhållande och skapar motsättningar! Samtidigt!

Och denna begreppsmässiga elasticitet hos själva kulturbegreppet gör det sedan givetvis svårt för oss alla att förstå och hålla ordning på olika kulturella tankar, ställningstaganden och beslut.**

Hur ska vi egentligen förhålla oss till den?

Ska man från politiskt håll uppmuntra olika kulturella yttringar? Trots att vi alla ser att detta är vad som splittrar och håller oss isär. Eller ska man motarbeta dem?

—-

*De begreppsglidningar vi utsätts för när vi börjar diskutera frågor om ”kultur” är att vi framförallt inom det svenska språkområdet inte har lyckats skapa någon bra distinktion mellan kultur i betydelsen ”konstnärliga uttrycksformer” till skillnad från kultur i betydelsen ”sedvänjor och etnicitet”. Detta skapar stor förvirring inte bara för kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke utan för alla som diskuterar och debatterar kulturens betydelse.

**Det andra problemet som skapar förvirring i diskussionerna är kulturbegreppets relativa karaktär: Alltså bara för att kulturuttryck kan vara en enande kraft inom en grupp – innebär det inte samtidigt att samma kulturuttryck är en enande kraft mellan grupper.

 

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

223. Den förlorade självkänslan

 

600px-Sweden-Royal-flag-lesser-coa.svg

Det fanns en gång en särpräglad svensk identitet – kanske finns den fortfarande men uttrycker sig på annat vis.

När jag var sexton ville jag bli kock och arbetade därför som lärling i ett hotell- och restaurangkök i Luxemburg! Det var jag och ett gäng portugiser och vi slet 15 – 16 timmar om dagen – sex dagar i veckan. När mina föräldrar väl beklagade sig över detta fick de höra att: Men dra då för fan hem till er jävla socialiststat…

Det fanns på den tiden ett särpräglat svenskt perspektiv som skilde sig från många andra länders sätt att se på saker-o-ting. Sverige var i många avseenden ett föregångsland. Vilket det kanske fortfarande är.

Men det är inte enbart välfärds-, rättvise-, och jämlikhetssträvanden vi har anledning att yvas över. Det finns även historiska orsaker till att känna stolthet över vårt land och dess intelligentia.

Exempelvis så har Sverige, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen – det är i varje fall vad vi skulle kunna utläsa av det periodiska systemet beskrivet utifrån aktuellt upptäckarland.

Men hur kunde Sverige hamna i topp med hela 20 upptäckter, före länder som Tyskland, Frankrike, Italien? Vilket är en nästan svindlande prestation!

Och var befinner vi oss i dag? Kommer vi även att tillhöra de tre främsta länderna i världen under kommande 100 år av social, industriell och vetenskaplig utveckling?

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Med den senaste PISA-undersökningen* gällande svenska elevers kunskapsnivå i färskt minne kan man väl knappast längre hysa några sådana illusioner om Sveriges framtida storhet.

Men vad beror det på?

Kan det vara så att den starka positiva drift till socialt nytänkande och ständig förnyelse till slut även bidragit till en upplösning av traditionella och historiska värden som vi nu inte längre vill kännas vid?

Och att vi därmed också har kastat ut själva barnet (den nationella identiteten, kunskapen, stoltheten), med badvattnet?

Jag kan ju förvisso bara hänvisa till mig själv där just denna (psyko-) logiska utveckling ägt rum.

Och att jag därmed kanske också bidragit till att riva upp fältet för de tok-nationalistiska idéer och strömningar som nu fritt kan ströva omkring och bara välja och vraka bland de historiska artefakterna som ligger omkullvräkta och bortglömda i vår omedelbara närhet.

* Se Skolverket: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2014/svaga-resultat-i-ny-pisa-rapport-1.217275

1 kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

206. Kulturskymning eller gryning?

Ivan-Kreuger

”Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.”

På Ivar Kreugers skrivbord i New York fann man strax efter hans självmord i Paris 1932 ett tidningsurklipp föreställande en pojke med en pinne petandes i ett getingbo. Under bilden stod: Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.

Och det finns givetvis mycket man helst bör undvika att peta i eftersom konsekvenserna aldrig kan bli annat än – mer komplicerade.

Något jag grunnat på ett tag är vårt (alltså ditt och mitt) ömsinta förhållande till det vi kallar ”kultur” och varför vi upplever den så viktig? Vad är det i kulturen och då främst inom ”de sköna konsterna” vi värdesätter så högt? Och varför tror vi att dessa även är viktiga för andra? Svara mig gärna på det!

Och hur kommer det sig att konservativt lagda som regel är större kulturkonsumenter än andra samtidigt som de är mindre benägna att låta kulturen finansieras med offentliga medel? Och varför är kulturarbetarna själva i sådan hög grad dragna åt vänster? Och varifrån kommer egentligen själva ordet ”kulturarbetare”?

Unknown

Vad döljs egentligen bakom kulturens förgyllda masker?

Frågorna ruvar på så många fördolda svar – samtidigt hörs inne från boet ett lätt irriterat surrande.

Men som sagt, vårt förhållande till ”kulturen” är komplext och påminner till ganska stor del om det vi har till ”bildningen” – vilken vi också har en oförlöst och bak-o-framvänd relation till.

Men om detta har jag ju skrivit tidigare, framförallt i det lite längre inlägget, ”Bildning – Var i består själva värdet?” där jag gjorde en klassisk s.k. ”epoche” och vände på gamla invanda föreställningar för att därigenom försöka se ”bildning” i ett nytt ljus.

Jag tror nu även att den kulturella sfären skulle må bra av att det gjordes något liknande. Men som sagt – inte jag inte – hatar nämligen att bli stungen.

Men jag kan nog sträcka pinnen så långt och säga att jag i varje fall hyser en misstanke om att vår syn på kulturen – i betydelsen ”de sköna konsterna” – härrör från en gammal dualistisk och förlegad världsuppfattning med rötterna djupt förborgade i moral och religion. En värld där våra andliga aktiviteter uppfattades som högtstående medan våra kroppar och naturen mest bara betraktades som något lågt och outvecklat.

2 kommentarer

Under Konst & Kultur, Kulturdebatt, Natur & Kultur

197. Hajar du?

15623239-origpic-6504c1

Hajar du?

Jag uppskattar verkligen personer som bekräftar mig. Sådana som ger mig den där kittlande och lite upplyftande känslan av att det just är jag som är rolig, stringent, vass, smart, snygg, what ever… och jag trivs därför också bäst i sällskap där jag känner att jag förmår komma till ”min rätt”, så att säga.

Det är ju inte så konstigt! Vem skulle någonsin uppskatta att vara bland sådana som uppfattar oss som ointressanta, lite bakom flötet eller rentav osköna?

Precis!

Och därför söker vi oss i bästa fall också till situationer där vi kan framstå som just de vi vill uppfattas som.

Vill jag känna mig någorlunda bildad och smart gäller det förståss att sätta mig i en situation där omgivningen just också förmår uppfatta mig som det. Men de bör inte heller vara för kunniga och begåvade i förhållande till just mig – bara så där lite lagom.

Försätter jag mig i en kontext där människor verkligen är superskärpta finns ju alltid risken att mina egna förmågor inte värdesätts så som jag kanske själv hade hoppats på, risken finns att de rent av finner mig obegåvad – och det vill man ju inte riktigt riskera.

Därför är det klokt att se till att befinna sig på sin egen nivå.
Hajar du?

Writer Jonathan Franzen

Jonathan Franzen

För om jag hamnar i en situation bland totalt obildade och obegåvade personer så ligger det ju å andra sidan nära till hands att de överhuvudtaget inte uppfattar min begåvning överhuvudtaget. Kanske bara finner mig stollig när jag försöker kommentera söndagens långa, snåriga och tillika lite bittra, inlägg av Jonathan Franzen i DN´s kulturdel*.

Haja till då!

Och samma sak gäller troligen i alla möjliga situationer. Vill man uppfattas som rik bör man inte beblanda sig med alltför rika eftersom man där med stor sannolikhet kommer att uppfattas som fattig. Och det samma gäller inom alla slag av hierarkiska system – alltså situationer där vi ingår och uppfattas i förhållande till den andre.

Och frågan är väl om det överhuvudtaget finns några neutrala sådana sociala situationer där denna strukturella lagbundenhet inte skulle spela någon roll?

DN, söndag den 22 september 2013.

4 kommentarer

Under Humaniora, Kulturdebatt

190. Den inre kretsen!

images-1

Inom vissa kretsar är det inte vidare accepterat att bära féz eller…

Visst kan det finnas enstaka enstöringar bland oss – men i huvudsak uppskattar ändå de flesta att samlas i gemenskaper och på så vis bygga olika slag av samhörighet – som ibland kan överlappa varandra – ibland gör de det inte.

En bred samhörighet är ju exempelvis att vara ”europé” eller ”svensk” – en något smalare är att vara ”stockholmare” eller ”norrlänning”. Och råkar man då vara ”göteborgare” delar man ju ändå samtidigt det här med ”att vara svensk” med såväl ”stockholmarna” som ”norrlänningarna” – och överbryggar på så vis en mängd olikheter. Och det kan ju kännas bra.

Alla dessa grupperingar, indelningar och etiketter utgörs självklart bara av en rad tillfälligheter som när som helst kan upplösas.

Och ibland händer det även att en viss samhörighet förlorar sitt sammanhållande värde!

Att exempelvis i dag ståta med att vara ”svensk” – kanske inte alltid är så bra – lättare då att stoltsera med att man är ”skåning” eller ”gotlänning” – som ännu inte fått någon liknande negativ laddning.

Men vi behöver uppenbarligen också göra dessa indelningar för att skapa olika slag av samhörighet, som den att tillhöra en viss nationalitet, klass eller kulturell och religiös tillhörighet – med tillhörande syn på vad man då gemensamt uppfattar som bra, dåligt, passande eller opassande.

412-4-skjorta_clubstar_front

…röd skjorta. Medan det i andra är helt ok!

Det gemensamma är nämligen det som sammanfogar.

Språk, kultur, klass, kunskaper, intressen och moral… är sådant som håller oss samman. Skillnader skapar inga nära vänskapsband – ger snarare upphov till sprickor.

Sprickor som ibland blir så breda att vi inte längre förmår förstå varandra, än mindre vill vidröra varandra – man kan då säga att vi lever i olika världar – trots att vi egentligen inte gör det.

Det är som en person uttryckte det härom dagen då någon i kretsen varit oförsiktig nog att bjuda in en person som inte riktigt uppfattades höra hemma där: ”Men man kan ju helt enkelt bara inte komma på drink i röd skjorta och vita gymnastikskor – det går ju bara inte”.

Och så enkelt skapar vi alltså gränser för samhörighet alternativt, uteslutande.

Och sådana kotterier pågår självfallet i olika utsträckning inom de flesta kretsar, såväl de konservativa som de mer öppet socialt liberala.

Lämna en kommentar

Under Estetik, Etik, Kulturdebatt

186. Cerutter och vindlande sommarvägar

barn

Inte undra på att man blev åksjuk!

Jag minns att jag och mina syskon satt där grönlila och illamående i baksätet på den där tvåfärgade Amazonen medan mamma och pappa satt och pratade och rökte cigarett efter cigarett när vi färdades genom Sörmland på vindlande sommarvägar. Värst var det förstås när farbror Jørn från Danmark var på besök för då skulle det rökas cerutter – vilket var en slags danska minicigarrer.

Och ingen av oss sa någonting? Ingen opponerade sig? I dag kan man tycka att någon borde ha sagt något, typ: nä, nu får ni ju ändå ta och ge er – ni kan ju bara inte sitta där och förpesta luften för alla oss andra! Det hade väl varit det mest självklara.

Men det sa vi inte – för det var inte självklart.

Och varför inte? kan man nu fråga sig innan minnena helt runnit ut i sanden? Jo, troligen för att vi varken hade kunskap, makt eller position att göra det. Skulle vi ha sagt något hade de vuxna garvat på sig – eller så hade man helt enkelt fått sig en jäkla hurring.

Ett barns känslor och åsikter fanns liksom inte riktigt med på den tidens moraliska kartor. Knappast kvinnornas heller för den delen, men det är en annan och parallell story.

Volvo_Amazon.

Tvåfärgad Volvo Amazon

Så vad har hänt sedan dess? Och det är här det börjar bli intressant. Varför har vi börjat värna de svaga? Och vad tycker vi egentligen om styrka?

Jag kan bara till en början konstatera att den kulturkrets jag befunnit mig i överlag utvecklat ett synsätt där alltför flagranta maktövergrepp inte längre låter sig göras. Vilket självfallet är bra! Inte tu tal om det! Men det intressanta är att det kunnat ske, själva övergången – den relativt snabba förändringen av vad som kollektivt uppfattas som ett lämpligt eller olämpligt beteende.

Och i dag skulle en sådan chauvinistiskt nonchalans, som den att sitta och röka i en bil med barn i baksätet, helt enkelt inte accepteras. Omgivningen skulle genast reagera, vi skulle förlora vänner, riskera våra positioner, bli betraktade som rent av slummiga.

För att uppfattas som ok måste vi alla, mer eller mindre, ta hänsyn till den moraliska kultur vi befinner oss i och som också styr våra mellanmänskliga förehavanden. Vare sig vi vill det eller inte!

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Kulturdebatt

183. Sluta! Jag orkar inte!

180px-Gray1212

Visa lite intolerans! Men vänd mig inte ryggen!

Det finns nog inget värre än att inte få vara sig själv! Och att bli hindrad från att göra det man vill! Att inte få tycka och tro som man gör! Det finns så mycket intolerant kärvhet och bristande förståelse!

Och jag som bara älskar att köra jäkligt snabbt – men det får jag inte! Och när jag säger vad jag tycker, så vänder många mig ryggen. Samtidigt finns det så mycket som jag verkligen skulle vilja säga men som jag bara inte kan – så mycket jag skulle vilja göra – men inte får.

Mycket riktigt! Jag balanserar på en svår och vansklig gräns här och raljerar kring hur man ofta i dag talar om ”intolerans” som om det vore något absolut ont! Som om intoleransen i sig var något fruktansvärt inskränkt – allt medan dess finare motsats ”tolerans” blivit alltmer skinande och änglalik! Och jag säger bara: Sluta nu för guds skull!

rose-svart-vit-och-röd

Världen är inte så svart-vit som den ofta framställs som.

Våga istället lägga ut linjalen och visa lite vanlig och hederlig intolerans! Den finns ju där hos oss alla och är dessutom säkert även nödvändig för vår samexistens och överlevnad.

I en tid när så många dumheter begås måste vi helt enkelt kunna sätta ned foten och dra gränser för vad vi finner vara oacceptabelt.

Jag tolererar exempelvis inte att bli störd av telefonförsäljare kl 21 en fredagkväll! Jag tolererar heller inte att företag som H&M inte tar ansvar för hur deras produkter produceras i tredje land! Och jag tolererar inte att Ryanair behandlar så väl oss resande, som sin egen personal, som boskap! Jag ogillar helt enkelt den moderna samvetslösa och ansiktslösa kapitalismen! Och jag tolererar därför inte heller när hantverkare försöker blåsa mig genom att fuska med arbetet! Jag tolererar faktiskt inte heller lytes-komik som gör sig lustig på utsatta människors bekostnad.

Är ni med? Det finns en mängd saker som vi faktiskt kan och bör vara intoleranta mot – och därför kan aldrig intoleransen i sig vara något dåligt – utan beror helt enkelt på, mot vad, när och hur den uttrycks. Och att vara tolerant mot sådant som inte är ok – är faktiskt inte alls ok.

Världen är inte så enkel och svart-vit som den ofta framställs.

2 kommentarer

Under Etik, Kulturdebatt, Sofistik

182. Eloge Till Klyftig, Stark Kvinna!

450px-Hanne_Kjöller

Hanne Kjöller är definitivt en av dem…

Det var ju precis det jag menade när jag skrev det där om att våra olika världar ibland kolliderar. Och vad som händer när vi, var och en, går och bär på motstridiga tankar och idéer?

Jo, att om vi tänker, säger och tycker, ja även kanske, gud förbjude, känner saker – som inte går att förena – då kan vi lätt hamna i en slags inre konflikt. Som om vi exempelvis tvingas flytta till Svalbard – men hatar vinter och kyla; eller om vi sitter fängslade och drömmer om frihet; eller om någon tvingar oss att plugga och vi bara helt enkelt inte klarar av det, men låtsas. Det! Ungefär så!

Och vad händer? Jo, många av oss är förstås hårdhudade och det händer just ingenting medan andra fullständigt trasas sönder av sådana inre och tilltrasslade konflikter. Därför det är faktiskt ingen lätt sak att, så att säga, påstå att man gillar fisk samtidigt som man inte gör det. Det tar emot och kan skapa besvärliga dissonanser.

Och om vi då lyfter resonemanget ett snäpp – vad händer inom en kulturkrets eller en intressegemenskap – om man där lyckats internalisera en rad motsatta värderingar och ståndpunkter? Jo, skulle jag vilja påstå, dessa gemenskaper kommer så småningom att trasas sönder av inre oro och ovisshet eftersom en tvingande valhänthet kommer att sprida sig i olika hanteringar och beslut.

zaremba220_81683s

– Maciej Zaremba en annan.

Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter, är en de få som oförtrutet förmår krypa under ytan på det offentliga livets olika diskrepanser. Alltså just sådana motstridigheter och inre motsägelser som jag här försöker beskriva.

I gårdagens tidning skrev hon också just om en sådan inre splittring som synliggjordes i ett fall av exorcism som behandlats av vårt rättsväsende och som resulterat i två skilda domar – en friande och en fällande.

Och anledningen till att jag här nu väljer att kommentera detta är därför att Hanne Kjöller är en av de få skribenter* i Sverige som verkligen har en vaken blick för just dessa slags inkonsekvenser. Och jag uppmuntrar alla att läsa hennes inlägg.

——-

*Det är få i dag som utan skygglappar (ideologisk kantring) kan berätta för oss om tillståndet i nationen – Hanne Kjöller är definitivt en av dem – Maciej Zaremba en annan – sen finns det tyvärr inte så värst många fler.

2 kommentarer

Under Kulturdebatt, Politik, Pragmatik