Man får ofta höra att kulturen äger kraft att förena människor – men man skulle lika gärna kunna säga att den snarare är det som håller oss åtskilda.*
Är det inte så?
Vi förenas i våra vanor och traditioner som utgör vår kultur! Och våra olika kulturella egenheter ställs sedan i stark kontrast till andra gemenskaper som samlats kring andra vanor och andra uttrycksformer.
Och vad dessa olika kulturer sedan har gemensamt är väl framförallt att de alla tar avstånd från varandra.
Hipstern ser ned på slipsnisse, lantisen på stadsbon, stadsbon på småstadsbon, F! Och V ser ned på fascisterna – vilket innebär alla till höger om MP – och de borgerliga på vänstern – vilket är alla till vänster om C.
Och judarna anser sig å sin sida vara utvalda, västerlänningen är överlägsen allt, medan muslimerna och araberna snarare känt sig förbisedda och förtryckta av hela världen.
Kulturer uppstår i smått och i stort genom att en grupp individer utvecklar, vårdar och överför vissa vanor och traditioner – som blir en del av deras identitet.
Vi är alla olika! Men de flesta gillar lika! Trots att några säger sig gilla olika!
Det är kulturen som är det sammanhållande kittet inom en grupp och som bidrar till att skapa enighet och samsyn (concord).
Nationalstaterna skulle exempelvis aldrig kunna ha uppstått om någon inte först hade lyckats samla tillräckligt många människor på ett geografiskt område med hjälp av just sådana gemensamma kulturella nämnare som språk, traditioner och vanor!
Och på så vis är det ju alldeles riktigt så som vi ofta får höra – kulturen är en förenande kraft. Samtidigt som den är så splittrande!
Märkligt va? Den är både sammanhållande och skapar motsättningar! Samtidigt!
Och denna begreppsmässiga elasticitet hos själva kulturbegreppet gör det sedan givetvis svårt för oss alla att förstå och hålla ordning på olika kulturella tankar, ställningstaganden och beslut.**
Hur ska vi egentligen förhålla oss till den?
Ska man från politiskt håll uppmuntra olika kulturella yttringar? Trots att vi alla ser att detta är vad som splittrar och håller oss isär. Eller ska man motarbeta dem?
—-
*De begreppsglidningar vi utsätts för när vi börjar diskutera frågor om ”kultur” är att vi framförallt inom det svenska språkområdet inte har lyckats skapa någon bra distinktion mellan kultur i betydelsen ”konstnärliga uttrycksformer” till skillnad från kultur i betydelsen ”sedvänjor och etnicitet”. Detta skapar stor förvirring inte bara för kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke utan för alla som diskuterar och debatterar kulturens betydelse.
**Det andra problemet som skapar förvirring i diskussionerna är kulturbegreppets relativa karaktär: Alltså bara för att kulturuttryck kan vara en enande kraft inom en grupp – innebär det inte samtidigt att samma kulturuttryck är en enande kraft mellan grupper.
Anthrôpos Metron 