Det är inte mensblodet i sig som stör – snarare dess massmediala inramning.
Ja, vad ska man säga? Jag har liksom svårt att finna ord. Och det brukar jag inte ha. Men just i dag är det som om någonting stockar sig i halsen.
Nej, det är inte det där med mensblodet i sig som stör – snarare då mer den här massmediala inramningen som denna kroppsspecifika vätska fått den senaste tiden.
Jag vet inte hur många gånger jag nu hört det droppa och rinna nedför benen på ännu en kulturarbetare*.
Men nu hör det ju också till saken att jag är en sådan där trogen P1-lyssnare som just också gärna lyssnar på sådant som Kulturnytt och Tendens och dessutom läser tidningarnas kultursidor – och det är väl kanske därför jag blivit så exponerad.
För om jag swischlat över till RiksFM eller Lugna Favoriter hade jag ju säkert sluppit höra det mesta.
Men nu hör det till saken att jag faktiskt också vill höra vad som rör sig i kulturmänniskornas hjärnor – för det är just rösterna som har makt och medieutrymme vi måste lyssna lite extra noga på.
Och min slutsats är ändå som jag också skrev härom dagen i inlägget ”Den symbiotiska hatpolitiken” – att de som låter de mest extrema åsikterna göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, definitivt är ansvariga för de alltmer utbredda sympatierna för den extrema högern.
Det är inget konstigt! Logiken är rätt så påfallande.
Vissa kanske finner att några ibland tar sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.
Därför om vi nu bara ser till det här med mensblodet – de flesta av oss ryggar faktiskt vid åsynen av olika kroppsvätskor, sen må det vara avföring, mensblod, snor, kräks eller något annat som kroppen kan stöta ifrån sig.
Och rent fysiskt känner i varje fall jag nu när jag skriver – att jag nog blir lite avtänd! Och detta är jag definitivt inte ensam om. Och det är det som betyder någonting här.
Därför de flesta av oss befinner oss någonstans inom normalkurvan – och kanske är lite extra känsliga för det här med kroppsvätskor! Och kanske inte heller nödvändigtvis vill höra om det samtidigt som vi borstar tänderna och ska göra oss redo att möta ännu en ny besvärlig dag.
Och då finns risken att några faktiskt tycker att extremvänsterns provokationer har gått lite för långt – och att några inom Public Service tagit sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.
—-
Anthrôpos Metron 
Du nämnde inte modersmjölken, (kanske inte för att du fick nöja dig med välling på flaska ?) eller sädesvätskan, (kanske inte för att därom råder mer delad mening om vad som räknas till kroppens avföring ?)
Om det ligger något i definitionen av demos-krati som lika med pöbelvälde, vilket jag tycker det gör, som mest tydligt, när man lyssnar på SRs och SVTs journalistiska underhållning av myten om public service’ samhällsuppdrag. Måste jag, så förtydligar jag mig metonymiskt genom en metaforisk översättning av pöbelväldet = dagens fascistoida tekno-krati, dvs den substantivsjuka mängden i mitten av normalkurvan, du vet.
Å andra sidan, kan demokratins väsen mer förstås som en handlings-intention än ett givet parlamentariskt tillstånd, en strävan mot ett aktivt ovälde; där de som inte kan ständigt övertygar dem som kan, att de kunniga inte behövs som lärare.
Ingen kan lära andra men alla kan lära sig.
Hatet mot demokratin bottnar i ångesten inför tanken, att de okunniga blir den minoritet som vinner en parlamentarisk majoritet att styra och ställa mot kärlekens röda ovald.
Som sagt, man kan alltid klicka off pablik sörvis…
Just det, modersmjölk, sädesvätska – så! men jag blir ju inte mindre avtänd för det!
Nu har jag inte lyssnat på radioprogrammet i fråga, så det kan jag inte kommentera. Jag vill ändå göra min röst hörd eftersom jag menar att det är ett stort problem att mens är tabubelagt och förenat med skuld och skam.
Det finns än i dag flickor som inte vågar berätta för sina föräldrar att de har fått mens utan smusslar med papper och ”stjäl” mensskydd av familjemedlemmar tills det hela blir allt för uppenbart. Det finns flickor som får höra att de är äckliga när de har råkat blöda igenom, vilket inte är helt ovanligt de första åren, lika äckliga som om de hade bajsat på sig… Utanför Sveriges gränser finns flickor som får stanna hemma från skolan ungefär en vecka i månaden för att de saknas mensskydd och tillgång till toaletter. Det finns mensrelaterade problem (endometrios, grav pms) som låser inne flickor och kvinnor men som det i princip saknas någon som helst förståelse för i samhället i stort.
Vi är säkert överens om att ovanstående är ett problem. Och jag är helt övertygad om att vi också är överens om att lösningen inte är att radikala feminister går ut på stan och kastar blodiga tamponger på patriarkatet.
Jag tycker däremot inte att mensblod är särskilt äckligt. För mig är det ungefär som blod från ett skrapsår på knät, helt ärligt. Jag skulle inte vilja kladda in mig i en främlings blod, oavsett var på kroppen det kom ifrån, men jag tycker inte att det är motbjudande.
Jag är helt överens med dig gällande det du skriver om tabubeläggningen av allt som rör menstruation – dock tror jag inte att alla typer av mens-aktioner, likt lucköppningen i morgons kulturkvart, tjänar syftet att vi får ett mer avslappnat förhållande till det. Och anledningen till att jag inte tror det är för att man just, som du beskriver det, använder blodet för att kasta i ansiktet på patriarkatet – och det är ju inte riktigt det det handlar om. Dock är jag tämligen säker på att många finner andras kroppsvätskor vara en aningens läskiga – och det har troligtvis också varit en god överlevnadsinstinkt för oss som varelser!
OK Linn! Jag har ändrat mitt ordval till ”avtänd” i inlägget! Det känns bättre!
Jag har inte lyssnat på radioprogrammet i fråga men väl råkat halka in på en artikel som gör ett ställningstagande kring begreppet för denna diskussion. Artikeln avslutas med följande:
”Mensaktivist i SAOL
Macarena Dusant hoppas att mensdiskussionen fortsätter och att menstrenden är här för att stanna.
– Förhoppningsvis kommer ordet mensaktivist in i Svenska Akademiens ordlista, säger hon.”
Den som vill läsa hela artikeln kan göra det här:
http://www.svt.se/kultur/mensaret-2014