
En eller annan form av normalitet finns alltid – sedan kan innehållet för vad som ingår – förändras över tid
Jag har aldrig ens lyckats komma i närheten av den – normaliteten! Nog också känt mig rätt obekväm i den. Varför? Tja, det är inte alltid så lätt att veta. Kanske för att jag upplevde att det var något kvävande där – något som gav skav.
Men nu är det faktiskt inte min känsla av utanförskap som är av intresse – utan snarare vad som vanligtvis uppfattas som normalt och hur vi som inte omfattas av denna normalitet kan förhålla oss till den.
Vi som aldrig lyckas göra oss riktigt hemmastadda i ett visst slag av normalitet – upplever ibland denna som en begränsning av den egna friheten. Tyngden från normen som inte kan räkna med oss – kan ibland bli outhärdlig. Jag vet!
Men denna ordning kan vi ju heller aldrig undkomma. Majoriteten är alltid den mest tongivande – de starkaste rösterna överröstar alltid de svagare. Det är inget konstigt med det – snarare något följdriktigt – bara ett sätt på vilken världen organiserar sig. En är alltid mindre än två och två alltid mindre än hundra – hur orättvist detta än må uppfattas för den som blir stående ensam kvar.
Vilket innebär att jag faktiskt aldrig kan hävda min upplevelse – mot världens. Jag kan inte kräva att omvärlden tar hänsyn till min – för det skulle den heller aldrig göra.

Normalitet är en statistisk realitet, vare sig vi vill det eller inte! Och de som befinner sig i dess utkanter är också alltid utanför.
Vad jag snarare måste kämpa för är en ordning där det finns en förståelse och en acceptans för att det finns avvikelser och där det är fullständigt i sin ordning att få vara annorlunda – utan att för den skull bli utestängd eller hängd. Det är stort nog!
För vi som står utanför kan aldrig förvänta oss att våra upplevelser av världen ska bli styrande eller vägledande för andra. För detta skulle nämligen av flertalet upplevas som något onaturligt!
Våra respektive egenheter eller annorlundaskap kan aldrig sätta dagordningen för majoritetssamhället.
För om våra respektive särintressen skulle tillåtas vara vägledande – skulle majoriteten snart nog sparka bakut – det skulle helt enkelt inte gå. Den skulle göra uppror, den skulle med kraft hävda sin rätt, använda sin övermakt. Skita i den goda viljan och med styrka förpassa oss dit den ansåg oss höra hemma.
Försåvitt vist och sanno-likt så normalt man kan förmå sig tala i gränslandet någonstans i periferin. Några få likt Sokrates och tar steget över med giftbägaren tömd i sin hand. Andra låter mer å mer som Big Bang med buller å bong.
Men varför ägna resten av sitt liv som martyr när snart, nära nog alla, likt var och varannan, kan utrusta sig på marknaden med fjärrstyrda drönare som dess ”osynliga hand”.
För övrigt kan man statistiskt bevisa vad som helst statiskt.
Det är bara att med blicken på normalkurvan projicera in ett Konstantinskt kors och låta den vertikala axeln metaforiskt symbolisera handlingen; att identifiera och metonymiskt tillskriva den horisontala axeln intentionen; att urskilja.
Med en sådan tankefigur mitt i normalitetens figuration ser jag en galge att hänga retorikens små blommor, flosklerna, i lövverkets klädsel på den majstång vi dansar runt, var och en, på sitt sätt å vis
Får jag lov?