Etikettarkiv: Postmodernism

261. Post-post-modernistiskt anslag!

cykel-535x299

Att det var något lurt det här med designen på herrcyklar det förstod man ju tidigt!

Visst har dom rätt dom som säger att vi alla är intryckta i någon slags maktstruktur! Jag menar, jag har aldrig valt att kalla en cykel för en ”cykel” och dessutom, bara för att jag råkar vara kille, så har jag då i hela mitt liv behövt cykla omkring på en sådan där med stång.

Det ni! kan ni föreställa er den smärta det innebär att som barn slinta med bägge fötterna samtidigt och falla skoningslöst. Att man fortfarande är hel och vid liv är mest bara tur.

Så, vad jag säger är bara att redan som liten började man ju förstå och ifrågasätta logiken i en mängd saker som då ansågs vara normalt. Morgonbönen i skolan exempelvis, vem hade bestämt den? och att det bara skulle serveras kött i matbespisningen! eller att vi tvingades vara med på gympan trots att vi inte stod ut med lukten i omklädningsrummen! och att det alltid förväntades av mig att jag skulle bjuda upp till dans – när det var jag som var den lille osäkre svage.

I barn- och tonåren var man så fullständigt inpyrd av dessa ifrågasättanden och det var ändå långt innan jag ens hade börjat plugga och fått lära mig att det bara var bra att tänka kritiskt, konstruktivistiskt och i termer av just gömda och glömda maktstrukturer.

Pilen_Lyxliten

Men det tog ju ett tag innan man med rebellisk uppsyn vågade trampa omkring på en damcykel.

Så nog var det någonting man hade lagt i maten alltid – jag menar detta ifrågasättande av auktoriteter och normalitet var då något som bara låg och pyrde i luften.

Och denna kritiska hållning, som nu i dag alla som genomgått  högre utbildning fått lära sig, det kan vi ju nu givetvis inte göra ogjort.

Den strukturella orättvisan är därmed för alltid avslöjad och alla maktspelare har befunnits vara nakna, men vad blir då nästa drag?

Vi kan inte gå tillbaka till det gamla när vi neg vackert och stod med mössan i hand, för det funkar ju bara inte! Vi kan inte heller tråckla oss utanför historien och de befintliga strukturerna och vi kan inte heller stiga in i några slags frizoner, även om det nu är somliga som verkligen försöker sig på också detta. So whats next?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

258. Med vilken rätt tar vi oss då rätten att ha rätt?

frihetsgudinnan2

Så med vilken rätt…

I förra inlägget ”Om berättarens perspektiv” lyfte jag frågeställningen kring betydelsen av olika berättarperspektiv och hur vi inom det postmoderna samhället numer ser på ursprung och legitimitet.

För att gestalta detta valde jag då att lyfta fram den ensidiga bild av världen som bland andra organisationen World Values Survey[1] utgår från i sina kartläggningar.

Men om detta nu var allt jag hade haft att säga om saken – skulle jag nog hellre valt att vara tyst. Dels därför att denna relativiserande invändning är så självklart trivial men framförallt därför att den bara utsäger hälften av vad som behöver sägas. Den utgör så att säga bara halva sanningen! Det finns även en andra halva som är precis lika viktig för vår förståelse av världen.

Jag ska försöka förklara. Men vill samtidigt bara inflika att detta korta inlägg endast utgör ett fragment av ett perspektiv och därför bara är en inledning till ett lite längre essäförsök att reda ut vad som egentligen är på tapeten här.[2]

Vad jag framförallt vill belysa är med vilken rätt vi tar oss rätten att ha rätt – och det säger jag nu inte utifrån ett uppgivet tvivel – utan snarare med en innerlig önskan om att alla som föredrar öppenhet framför slutenhet, jämlikhet framför ojämlikhet, frihet framför ofrihet också förmår försvara dessa ledstjärnor med samma kraftfullhet som andra försvarar sina höga ideal.

Isfahan_Mosque-1370775655

…tar vi oss då rätten att ha rätt?

Men medan andra ofta stödjer sig på gamla traditioner och nektarsdoftande berättelser står vi oss i den sekulariserade världen ofta tämligen slätt.

Så hur får vi tillgång till vår rätt utan att för den skull knyta den till ett allsmäktigt väsen? Filosofer har i långa tider rådbråkat varje djupt veck i sina pannor i hopp om att finna den upphöjda principen, men de har ändå bara hamnat i ändlösa meningsskiljaktigheter.

Så vad gör vi? Kastar in handduken och erkänner oss besegrade? eller sätter tänderna i en av upplysningens och demokratins kanske mest betydelsefulla ödesfrågor?

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

[1] World Values Survey är en forskningorganisation med säte i Stockholm som arbetar med att samla in information som berättar något om olika kulturers attityder till religion och frihet. Generalsekreterare är Bi Puranen.

[2] Anledningen till att jag inte har publicerat något under en längre tid är för att jag arbetar med detta essäförsök som jag hoppas kan vara klart inom kort. Det har dock visat sig vara mer komplext än jag först föreställt mig!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etik, Filosofi

224. Från naiv tillit och barnatro

När jag var liten uppfattade jag landet jag bodde i som något nästan fysiskt verkligt. Det hette Sverige och såg ut så här:     sverigeOch hade då en kung som hette Gustav den VI Adolf. Himlen var blå och gräset alltid grönt! I dag skulle jag nog beskriva den där barnsliga uppfattningen i termer av ”naiv realism” – som då filosofiskt innebär att man faktiskt tror att världen är precis så som den i första hand utger sig för att vara.

I tonåren fick dock denna naiva realism sina första törnar, för att till slut fullständigt rasa samman. Den ersattes då av vad man i dag kanske skulle beteckna en ”postmodern konstruktivism” – vilken då hellre förklarade sådant som länder och nationsgränser som arbiträra skapelser utifrån historiska maktperspektiv. Och kunskaper om världen betraktades nu ur detta nya perspektiv mer som kulturella artefakter som tvingats på oss av en maktelit. Jag och många med mig i min generation antog då en attityd av universalism – en slags gräns- och regellöshet. Och blev följdriktigt då även vapenvägrare (för vad fanns egentligen att försvara). Detta sätt att se på världen är vad filosofin skulle kalla ett ”idealistiskt” eller ”anti-realistiskt” synsätt – världen uppfattas då i första hand som ett resultat av våra eller andras föreställningar.

SK.166.106302.Gustaf.VI.Adolf

Gustav den VI Adolf

När dessa idéer om ”världen”, ”verkligheten” och därmed även ”Sverige” väl fått mogna ett tag (ja, i ärlighetens namn måste sägas att de nog med tiden blev rätt övermogna) – inträdde en ny fas i mitt förhållande till världen. Och med denna fullbordades också en slags första dialektisk vändpunkt. Världen blev nu alltmer av en slags blandning, vi skulle kunna kalla det för en syntes, av något objektivt och faktiskt existerande och den mänskliga naturens förmåga att tolka och skapa denna existens. Och mitt förhållande till så väl träd, gräs och stenar samt till olika slags kulturella skapelser och konceptuella storheter, som exempelvis lagar, regler, nationer och skapade landsgränser blev mer realistisk – men inte längre så naiv som den först hade varit. Filosofiskt sett kallas denna hållning för ”kritisk realism”.

Jag säger ingenting om fortsättningen, för den har ännu inte inträffat. Kanske ett nytt sätt att se, en dag hinner infinna sig, kanske inte!

2 kommentarer

Under Filosofi, Prsonlgt