271. Den tragikomiska identitetspolitiken!

10551520_10202638045976830_2917434083057971766_o

Stina Oscarsson på DN …

Det är som sagt inte längre bara vänstern som står i konflikt med högern, ateisterna mot de troende eller de multisexuella mot de heterosexuella. Nej, det mest dråpliga eller kanske mest tragiska – är att splittringarna nu sker kors och tvärs över hela linjen.

En gemenskap kan förstås alltid splittras. Det är inget konstigt i det. Och det som driver den isär är väl framförallt oenighet – vilket ju nu faktiskt är ett rätt så överflödigt påstående. Jag menar, bristande enighet – oenighet! Wow!

Men vänta! Det finns en underliggande mening även i detta, det mest självklara av påståenden.

Därför om vi skapar en gemenskap som bygger på att vi tar avstånd från allt sådant som bygger på kollektiv samsyn, objektivitet och norm – som identitetspolitiken gör, ja då har vi ju samtidigt tagit bort förutsättningarna för det som just också skapar en mer omfattande gemenskap.

Förlåt, men vad jag tänker på just nu är framförallt den oenighet som uppstått inom det så kallade postmodernistiska projektet. Där man i kamp mot normer och maktetablissemang också just gett upp tron på de rationella principer som för andra just är det som kanske utgör själva sammanhållningen.

Jag menar, en fungerande och rationell kommunikation är förstås en förutsättning för att få en gemenskap att hålla ihop. Tillsammans och genom praktiska generaliseringar upprättar vi sedan normer, vanor och skapar samförstånd.

Ett exempel på vilken slags splittring jag just nu har i åtanke, är de som sker inför öppen ridå inom just den svenska identitetspolitiken och där kanske främst inom hbtq-etablisemanget.

Åsa+Linderborg

… och Åsa Linderborg på aftonbladet – två trogna vänsterkämpar som frågar sig vad som gick snett.

Och jag tänker väl då främst på den debatt  som initierades av Åsa Linderborg i Aftonbladet i höstas[1] och som då gav en del mediesvall[2] och som nu häromdagen även togs upp av DN´s Stina Oscarsson (som också just är en del av nämnda etablissemang)[3].

Och vad diskussionen handlar om är den oresonliga hållning som driver vissa aktivister inom identitetspolitiken och då framförallt inom den svenska hbtq-rörelsen att agera mot minsta avvikelse från vad de uppfattar som den enda rätta vägen.

Dessa konflikter gestaltar nu också med all tydlighet, den logiska återvändsgränd som såväl postmodernismen som identitetspolitiken, i sina mest extrema former, hamnat i. Och fortsättning lär följa!

————————————————————————–

[1] Åsa Linderborg: Det ska fan vara politisk korrekt

[2] Åsa Linderborg: Solidaritet slår identitet

[3] Stina Oscarson: Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata?

2 kommentarer

Filed under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

2 responses to “271. Den tragikomiska identitetspolitiken!

  1. Det här påminner om Babels Torn. Ja, du vet att jag tolkar allt allegoriskt. Så fort vi bygger en tankebyggnad – religiös, politisk, ekonomisk eller kulturell – så raseras den och var och en av oss vägrar förstå vad den andre säger.

    Den babyloniska språkförbistringen tillåter inga gemensamma definitioner av någonting, och allra minst av ord som människa, tro, Gud och socialism. Surfande på betydelseglidningar gör debattens logik till rent spex.

    Och som jag definierar orden, är det bara jag som har rätt! Det gäller för alla. Men vilka bryr sig om att klargöra sina definitioner, innan de babblar? Väldigt få. Och dem lyssnar ingen på. Alla anser sig redan veta.

  2. Jo, men visst handlar det återigen om Babels torn! Det kanske är något som inträffar med jämna mellanrum inom varje kultur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s