Om det var så att ordet var ditt och hela världen lyssnade, vad skulle du då säga?
Vissa av oss får ju ibland denna nästan obeskrivliga möjlighet. De amerikanska presidenterna får sådana tillfällen, numera även den kinesiska presidenten och premiärministern.
Och för att inte glömma Adolf Hitler och Osama Bin Laden – de lyckades nog bättre än de flesta att få större delen av världen att haja till – sedan kanske de inte hade så värst mycket mer att komma med.
Men även en del stora artister har haft sådana stunder. John Lennon hade några på sextiotalet, Michael Jackson på åttiotalet. Sen vet jag inte så noga…
Men det var inte dit jag ville komma. Vad som fångade min nyfikenhet var just tanken på vad man skulle ha sagt om man hade fått möjligheten att verkligen tala till världen?
Vissa av oss skulle säkert talat om fred, andra om vikten av att vi på allvar måste börja bekämpa fattigdom och svält. En del skulle talat om miljön.
Jag vet inte jag! Vad skulle jag säga? Jag skulle i varje fall inte tala om filosofi eller något som helst om makt och status. Alltså allt sådant som jag annars för det mesta surrar om.
Nä, jag skulle nog snarare säga något som kanske ingav en strimma hopp.
Jag menar, det måste ju ändå vara något som alla ska kunna förstå och ta till sig utifrån allas olika förhoppningar och drömmar.
Och om det är något positivt man skulle vilja säga – vilket jag också utgår från att de flesta skulle vilja att det var – då måste man ju även säga något som väcker trevliga och glada känslor, något som inger kraft och hopp.
Så vad skulle man då säga?
Man skulle ju inte vilja säga något som ingav falska förhoppningar eller behöva ljuga om någonting. Inte heller vilja framstå som en okänslig person genom att ignorera de verkliga lidanden och orosmoln som ändå faktiskt hänger över många människors huvuden.
Hmm, det kan inte vara helt lätt att behöva ställas på världens scen och förväntas säga några bra, starka och förlösande ord.
Och som tur är så står jag ju inte heller där.