Kategoriarkiv: Mysterier

134. I jakten på tomtar och troll!

Fantastiska berättelser om tomtar och troll…

Har länge nu varit inställd på att bara skriva om saker som rent konkret finns runtomkring, jag menar då inte sådana fysiska ting som ”trappsteg” och ”smörknivar” – utan mera om näraliggande förhållanden som bl.a. rör sådant som makten över verkligheten. Vad det är som påverkar oss. Hur det uppstår, hur det får fäste.

Alltså inte några metafysiska betraktelser, inget filosofiskt mummel! Utan mer näraliggande och konkreta saker!

Jag har alltid velat skriva enkelt om rätt så komplicerade saker men nu sent omsider insett att det nog hade varit mer framgångsrikt om jag försökt skriva lite mer dunkelt om enkla ting.

Det ligger, så att säga i sakens natur; att läsaren oftast upplever en större spänning av att få läsa en initierad betraktelse över ”tomtar och troll” än att behöva få ta del utav ett storögt konstaterande av att ”vatten faktiskt är vått”!

Visst är det så?

…har större dragningskraft än triviala verklighetsbeskrivningar

Något även Herakleitos säkert fick erfara, då han förundrat fastslog att, ”Vägen upp är den samma som vägen ned”!

Och detta utgör just nu den gordiska knut jag kommit fram till att jag måste lösa! Hur ska man kunna gestalta något som bara är till synes enkelt utan att göra det alltför komplicerat? Samtidigt som man måste göra det tillräckligt invecklat (mystiskt) för att det överhuvudtaget ska locka till läsning.

Det är det här med att ibland ter sig saker alltså enkla därför att vi inte har förståelse för vad som är underliggande! Och andra gånger ter sig saker komplexa därför att vi snärjs in i underliggande strukturer och antaganden som det egentligen inte finns någon grund för.

På liknande sätt förhåller det sig nu med Herakleitos konstaterande att vägen upp är den samma som vägen ner.

Detta är vid första anblick en rätt så banal iakttagelse, självklart är den fysiska vägen upp, samma som den fysiska vägen ned – men kanske ändå inte riktigt. Varför? Jo därför att ”upp och ned” är begrepp relativa en position och hänvisar därför till något annat än beskrivningen av den faktiska platsen.

Vad Herakleitos belyser med denna tankenöt är bland annat att vi inte ska förledas till att blanda ihop de begrepp vi använder med vad de söker gestalta (deras utsträckning – denotation). Alltså, inte blanda ihop språket med den fysiska verkligheten.

Kan vi bara klara av denna grundläggande rågång så är mycket vunnet.

 –––––

Med detta inlägg ska jag återigen försöka väcka till liv den tänkare i mig som jag vet finns där någonstans.

Och därmed tillåter jag mig också att slå an en annorlunda ton.

Jag kommer inte längre att anstränga mig för att vara tillgänglig. Jag tar mig därför rätten att inte längre snegla på mina läsare.

Ett, två, tre, så kliver jag härmed ut ur mina egna begränsande cirklar.

Dessutom har jag börjat läsa om (alltså en gång till) Nietzsche för att se vad det var som fångade mig så intensivt i hans författarskap för så många år sedan.

Och har nu hunnit ta mig igenom ”Tragedins Födelse”, ”Filosofin under grekernas tragiska tidsålder”, ”Morgonrodnad” och den ”Glada Vetenskapen” och jag måste säga att hitintills har jag inte kunnat upptäcka något som ger mig någon större fascination eller mersmak. Men jag kommer att återkomma med mer om detta senare när jag tagit mig igenom ytterligare några av hans verk.

4 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

72. Min och andras glädje

Vår rätt till glädje upplevs nog av de allra flesta som lika grundläggande som vår rätt till frihet. Ingen av oss vill var ofri och ingen vill leva glädjelös.

Glädjen är vår raison d’être – kanske vår främsta anledning att leva. Något ingen får ta ifrån oss. Det är därför vi ogillar glädjedödarna. De som slår oss på fingrarna och vill få oss att sluta skratta. De som inte förstår att vi bara vill vara glada.

Anledningen till att jag nu skriver om glädje är därför att jag misstänker att den inte alls är så självklart okomplicerad som den gärna framställs.

Den enkla odelade glädjen är egentligen bara enkel och oproblematisk för dem som upplever den. När vi får ”flyt” upplever vi glädje. Det är inte så konstigt.

Vi upplever exempelvis glädje när det går bra för oss, när vi lyckats med något vi föresatt oss. Men frågan är självfallet om det då spelar någon roll vad det är vi har lyckats med? Eller om det snarare är själva uppfyllelsen som skänker glädje? Jag lutar mot det senare – att målet faktiskt inte spelar någon större roll.

Vår upplevelse av glädje vilar då på lager av lager av personliga drifter och drömmar. Drömmar som inte nödvändigtvis behöver vara av, så att säga, ”god” karaktär. Utan som lika gärna kan handla om sådant som dominans, övergrepp och eget välbefinnande skapad på andras bekostnad.

Detta ger också glädje – när man lyckas köra över någon som man ville köra över. Då, när man befinner sig i detta fantastiskt okritiska sinnestillstånd av personligt ”flow”.

Och det är i detta tillstånd, när vi uppfylls av vår egen glädje, som vi också riskerar att bli både oförsiktiga och okänsliga för andras behov. Jag talar nu bara av egen erfarenhet.

Hur många gånger har jag inte själv – uppfylld av just denna glädje – levererat en onödig sarkasm eller en putslustig ironi – som strimlat någon annan stackare i småbitar?

Jimmie Å´s glädje – inte min glädje...

Vår glädje uppstår väl bland annat när vi just får känna oss hämningslöst fria, utan grubblerier eller onödig hänsyn…

Och denna glädje är bland de finaste vi har. Frågan är bara hur vi ska se på andras glädje?

9 kommentarer

Under Kommunikation, Makt och Rädsla, Mysterier

66. En sommarberättelse

Hon ligger där på gräsmattan under en buske – medan livet nu lämnar. Och jag tänker, jag måste nog ändå ta och begränsa hennes lidande. Jag har funderat så sedan i julas, ända sedan hon först började visa vissa tecken på att hon var lite gammal och skamfilad.

Det hela började med att pälsen tappade glansen. Sedan att hon inte riktigt längre ville äta vad som serverades. De sista veckorna har det mest bara varit gräddblandad mjölk och färsk köttfärs som gällt.

Och för bara ett par dagar sedan kom hon dragandes på en åkersork som nästan vägde lika mycket som hon själv – hon orkade dock bara gnaga sig igenom en fjärdedel.

Nu har hon alltså lagt sig i skuggan under en buske – kan inte längre resa sig. När jag närmar mig ger hon ifrån sig ett knappt hörbart mjauu och blinkar lite. Jag stryker henne lätt över den rangliga kroppen och ett lite knackigt spinnande hörs.

Då först bestämmer jag mig. Nä, jag ska inte alls förkorta hennes lidande. Hon ska faktiskt få lov att ligga där i gräset och dö.

Och jag tänker, hur kommer det sig att vi är så inställda på att förkorta våra djurs liv när vi aldrig skulle drömma om att göra det med våra nära och kära. De får minsann både bli gamla, skraltiga och skabbiga utan att vi ens kommer på tanken att vi ska sätta stopp för deras lidande.

Det är nästan som att vi tar människans lidande som något naturligt, något som vi bara har att acceptera. Människor får i princip bli hur dåliga som helst samtidigt som vi alla förväntas vara närvarande och med jämnmod åse deras förfall.

Varför är det på detta viset?

Varför förväntas vi agera när vi ser ett djurs liv gå mot sitt slut men inte när det gäller en människa?

Jag har märkt att det nästan betraktas som inhumant att låta en katt ligga och dö under en buske – samtidigt som det uppfattas som omoraliskt att säga att det inte spelar någon roll om ens åldersdementa mamma trillar av pinn…

Hur hänger det här ihop egentligen?

2 kommentarer

Under Mysterier, Natur & Kultur, Prsonlgt

46. Symbolisk balansgång

Niels Bohrs vapen

Det kan alltid vara på det ena sättet, det vet vi. Och vi är inte dummare än att begripa att det även kan vara på det andra sättet. Men att det samtidigt skulle kunna vara på bägge sätten – den möjligheten överskrider vanligtvis det sunda förnuftet.

Inom den kinesiska kulturen däremot har tanken på balansen mellan motsatser inspirerat allt från matlagning och hälsa till medicin och politik.

Det kinesiska tecknet ”Tai Chi” som visar de bägge krafterna ”Yin & Yang” sammanfattar på många sätt den kinesiska nationens kulturella arv.

Här i väst har tecknet dock mest blivit en symbol för en alternativ och holistisk flumkultur som utvecklades under andra hälften av 1900-talet.

Men denna tolkning av ”Tai Chi” är nu ungefär lika enkelspårigt okunnigt som att ge Hitler upphovsrätten till swastikan – som för övrigt är en ca. 8000 år gammal symbol för rörelse (och som dessutom fortfarande pryder nästan varenda lastbil i Indien).

Intressant att notera är att när den danske fysikern Niels Bohr erhöll Elefantorden 1947 valde han just det kinesiska tecknet i sitt vapen tillsammans med den latinska texten, ”contraria sunt complementa””motsatserna är kompletterande”.

Och tolkat utifrån denna aspekt blir ”Tai Chi” som begrepp riktigt intressant.

Hos den kinesiska tänkaren Konfucius, som levde omkring 500-talet före vår tidräkning kan vi läsa: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kultur uppstår barbari. När kultur utbalanserar natur uppstår pedanteri.” (Samtal… 6:16)

Här sätts själva balansprincipen i ett sociologiskt perspektiv. Och sentensen kan tolkas som så, att om riket enbart styrs av regelverk, tjänstemän & intellektuella (Kultur – Demokrati) så blir resultatet en småskuren pedantisk byråkrati.

Men om staten istället ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer som militär, pengar & makt (Natur – Muskler) – uppstår snart ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick.

Please Horne

Horn Please!

Utifrån en liknande tankegång kan vi också betrakta mer personlig karaktäristika; är man en resonerande person agerar man på ett sätt. Är man en energisk känslomänniska handlar man på ett annat.

Och som Konfucius avslutar den citerade strofen: ”När kultur och natur balanseras uppstår den perfekta människan.”

Kinas förståelse för balans ger ändå ett visst hopp om framtiden.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Mysterier, Natur & Kultur

38. När det är dags att tiga

Det finns ett populärt citat av den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein som lyder, “Om det vi inte kan tala, måste vi tiga”. Och de som kanske bara gjort en flyktig bekantskap med Wittgenstein och hans tankar, har eventuellt gjort det just i samband med detta uttryck.

Men vad betyder det?

Oftast när jag hört citatet, har det varit i kombination med att någon talat om ”mystiken” i tillvaron. Om det ”onämnbara” som vi aldrig kan omfatta med vårt förnuft. Om sådant som vi inte riktigt kan sätta ord på. Och det är ju faktiskt inte så fruktansvärt långsökt – men samtidigt så helt uppåt väggarna fel!

I den stund den unge Wittgenstein skrev sin ”Tractatus Logico-Philosophicus”, mitt under ett brinnande första världskrig, så kunde inget ha varit honom mer främmande än det metafysiska perspektivet.

I Tractatus lägger han nämligen ut linjalen för en strikt positivistisk tolkning av världen. Vilket innebär en hållning där man menar att man inte kan tala förnuftigt om någonting som man inte också samtidigt kan verifiera.

Vilket är en fullständigt diametralt motsatt position i förhållande till det som har med mystik att göra. I denna strikta empiriska hållning kan vi bara tala om svarta katter om det också verkligen finns några konkreta eller verifierbara svarta katter att tala om.

Man kan alltså inte säga något meningsfullt om sådant som inte finns.

Jag skulle därmed inte kunna säga något om exempelvis de ”Osynliga Gremliner”[1] som varje dag får fläktarna i min dator att gå på högvarv – och detta trots att vi alla vet att de finns där! (Att jag sedan blir ombedd att förtydliga att detta tal om ”osynliga gremliner” är tänkt som en ironi är i sig rätt ironiskt – en slags dubbelironi.)

Och om dessa osynliga gremliner kan man alltså inte tala – enligt Wittgenstein.

Vad han menade var att det i språket och framförallt inom filosofin, kryllade av Osynliga Gremliner och Andra Spöken som inte hade några egentliga meningsbärande funktioner. Att tala om dem var bara som att uttrycka meningslösa läten.

Därför drog han också slutsatsen att, ”Om det vi inte kan tala måste vi tiga”!


[1] Invisible Gremlin – Ett engelskt uttryck som ”förklarar” annars oförklarliga fel i exempelvis radioapparater eller i elsystemet hos en bil – uttrycket är ofta kopplat till just elektriska fel.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

21. Det ena föder det andra

Djävul från silverbibelnDet finns ett klipp på youtube där Sarah Palin blir välsignad från häxeri (witchcraft) och annan djävulskap. Det framgår inte om hon verkligen är besatt eller om det mer handlar om en preventiv utdrivning!? Men lite skumt är det nog.

Tron på denne satan uppstod någon gång bland de primitiva ökenreligionerna för omkring två tusen år sedan. Vi talar då i första hand, i tur och ordning, om Judendomen, Kristendomen och Islam.

Och det är ju kanske bara följdriktigt att det främst är bland dessa religioners utövare som traditionen i första hand lever vidare.

I  USA är det givetvis bl.a den kristna högern som upprätthåller denna tro. Expresident George W. Bush sade sig uttryckligen tro på denna djävul.

Och det ironiska är ju att man även inom al Qaida tror på samma djävul.  Och så här i efterhand får man väl säga att det nog var en jädrans tur att de aldrig upptäckte de nära släktdragen.

Mig veterligen är det enbart inom dessa religioner som idén om denna djävul existerar. I ”vår egen” Silverbibel hittar vi bland annat en söt liten knäande jäkel. Och i Storkyrkan i Stockholm finns mängder med snidade demoner som ornament på kyrkbänkarna. Och i den gotiska katedralen Notre Dame i Paris så bokstavligen kryllar det av djävlar.

Ironiskt nog har också religionen som idé troligtvis orsakat mer ont än några andra idéburna rörelser. Kanske följdriktigt med tanke på att ondskan däri så starkt har manifesterats. 

Ett synnerligen skrämmande exempel för detta finner vi i boken ”Malleus Maleficarum”, ”Häxhammaren”, som publicerades första gången 1450 och som blev en av dåtidens mest spridda böcker vid sidan av Bibeln. Här beskrivs hur kvinnor genom sin svagare natur och klena intellekt var mer mottagliga för ondska. Och hur man skulle använda tortyr för att först få dem att erkänna – och hur man sedan skulle döda dem – efter det att de hade erkänt.

Frågan är om inte den mest effektiva formen av exorcism skulle vara att helt enkelt se över vårt språkbruk – där ingen djävul kan tänkas kan han knappast heller finnas.

1 kommentar

Under Logos – Ord – Språk, Mysterier

2. Andlighet = Andningsförmåga!?

Jag hör ofta människor som använder sig av orden ”andlig” och ”andlighet” och jag försöker förtvivlat lägga örat närmare och lyssna till vad de verkligen menar. Begreppet har nämligen ingen direkt relation till min personliga erfarenhet och jag kan inte riktigt förstå vad som sägs. Och det ger ju en viss skrämmande känsla av utanförskap.

Jag har absolut ingen svårighet att förstå andra ord såsom exempelvis ”äggplanta”, ”Ipod” eller ”handled”. Jag har heller inga problem med ord som ”uppskruvad”, ”interaktiv” eller ”dysfunktionell” trots att dessa mer abstrakta uttryck har en något mer luddig begreppskontur. Det är något speciellt med just den här ”andligheten”. Dels är det ett ord som är väldigt ofta förekommande, dels används det just på en mängd olika sätt som inte verkar ha något gemensamt.

Man kan exempelvis höra människor säga: ”Jag tror absolut att det finns en andlig dimension” eller att ”människans sanna natur är andlig” . Man talar om ”andliga krafter” och om ”andlig rekreation”. Och kring detta oklara begrepp har en hel värld av samhörigheter (eller krig och konflikter) också utvecklats. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad det handlar om.

Det här med att försöka förstå sig på själva innehållet i ordet ”andlighet” är nog inget man fixar i en handvändning. Ordets denotation är helt enkelt för oklar. Jag tar därför istället och nystar i en annan tåt.

”Andlighet”, ”ande”… ja någonstans låter det nästan rent ljud-mässigt som om ordet hade med ”andning” att göra. Och går vi över till engelskans motsvarighet till ”andlighet”, alltså ordet ”spiritual” så är det givetvis kommet ur latinets ”spiritus” som också just betyder ”andning” eller ”luft”. Så kopplingen verkar vara solklar. Andligheten har alltså, rent etymologiskt, något med ”luft” och ”andning” att göra. Men varför då? Hur har det gått till? Eftersom latinet med sitt kunskapsinnehåll till stora delar övertogs från grekiskan måste vi närmast gå dit för att söka en möjlig förklaring.

Och till klassisk grekiska översätts latinets ”spiritus” med ”psuche” – alltså samma ord som ligger till grund för vårt moderna begrepp ”psykologi”. Och det grekiska ordet ”psuche” hade ursprungligen betydelsen ”liv” som i sin tur finner sina rötter i morfemet ”bhes” som härrör från gammal sanskrit och betyder just ”liv” och ”andning”. Lite slarvigt skulle man alltså helt enkelt kunna uppfatta grundbetydelsen som ”Livsluft”!

Det är alltså när vi lever och andas som vi ursprungligen hade del av denna ”livsluft” eller ”andlighet”– alltså förmågan att andas.

4 kommentarer

Under Etymologi, Humaniora, Mysterier