72. Min och andras glädje

Vår rätt till glädje upplevs nog av de allra flesta som lika grundläggande som vår rätt till frihet. Ingen av oss vill var ofri och ingen vill leva glädjelös.

Glädjen är vår raison d’être – kanske vår främsta anledning att leva. Något ingen får ta ifrån oss. Det är därför vi ogillar glädjedödarna. De som slår oss på fingrarna och vill få oss att sluta skratta. De som inte förstår att vi bara vill vara glada.

Anledningen till att jag nu skriver om glädje är därför att jag misstänker att den inte alls är så självklart okomplicerad som den gärna framställs.

Den enkla odelade glädjen är egentligen bara enkel och oproblematisk för dem som upplever den. När vi får ”flyt” upplever vi glädje. Det är inte så konstigt.

Vi upplever exempelvis glädje när det går bra för oss, när vi lyckats med något vi föresatt oss. Men frågan är självfallet om det då spelar någon roll vad det är vi har lyckats med? Eller om det snarare är själva uppfyllelsen som skänker glädje? Jag lutar mot det senare – att målet faktiskt inte spelar någon större roll.

Vår upplevelse av glädje vilar då på lager av lager av personliga drifter och drömmar. Drömmar som inte nödvändigtvis behöver vara av, så att säga, ”god” karaktär. Utan som lika gärna kan handla om sådant som dominans, övergrepp och eget välbefinnande skapad på andras bekostnad.

Detta ger också glädje – när man lyckas köra över någon som man ville köra över. Då, när man befinner sig i detta fantastiskt okritiska sinnestillstånd av personligt ”flow”.

Och det är i detta tillstånd, när vi uppfylls av vår egen glädje, som vi också riskerar att bli både oförsiktiga och okänsliga för andras behov. Jag talar nu bara av egen erfarenhet.

Hur många gånger har jag inte själv – uppfylld av just denna glädje – levererat en onödig sarkasm eller en putslustig ironi – som strimlat någon annan stackare i småbitar?

Jimmie Å´s glädje – inte min glädje...

Vår glädje uppstår väl bland annat när vi just får känna oss hämningslöst fria, utan grubblerier eller onödig hänsyn…

Och denna glädje är bland de finaste vi har. Frågan är bara hur vi ska se på andras glädje?

9 kommentarer

Filed under Kommunikation, Makt och Rädsla, Mysterier

9 responses to “72. Min och andras glädje

  1. Niklas Ehnberg

    Det verkar som förmågan att förstå en annan människa, på flera plan, är väldigt spridd bland oss.
    Men just den förmågan kan ta död på egen glädje, för att det värderas högre att ”ta in” andra .

  2. Ja, så kan man också se det! En och samma förmåga, ena stunden bra och eftersträvansvärd – andra stunden – ett ok om halsen (alltså ett ok – inte ett O.K.)

  3. Mandarva

    glädje för mig är nära sammankopplat med omtänksamhet och värme för andra. Ensam är sällan glad.

    ”Happines is only real when shared” – var det någon som sa.

    • ”Happines is only real when shared”, sa du! Ja, så kan det nog vara!

      Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna delar ju just nu på en gemensamma glädje…

      Och det där att glädje skulle vara, som du säger, ”nära sammankopplat med omtänksamhet och värme för andra”. Det har jag ingen erfarenhet av.

      Alltså, läs mig rätt! Det är inte så att glädjen inte skulle kunna vara sammankopplad med ”omtänksamhet och värme”.

      Det är bara så att den inte med nödvändighet är det…

  4. Pm

    Glädje är sällan att vara fri och hämninglös – det skulle jag vilja kalla något annat. Glädje sker oftast i gemenskap utan att för den skull vara symbiotisk. Men det är klart, en ond person kan känna glädje efter uträttad gärning. Jag tycker ändå du är onödigt negativt vinklad här.

    • Du säger, ”Glädje sker oftast i gemenskap utan att för den skull vara symbiotisk”.

      Jag svarar: Jasså! Och får en känsla av att du har en uppfattning av att du kan styra, ställa och bestämma över vad glädje ska vara och inte vara för andra.

      Vilket jag nog uppfattar vara mer av ett idealistiskt önsketänkande (flum) än en sund och realistisk tolkning av världen.

      • Mandarva

        Vad pratar du om egentligen? Fattar inte…
        Glädje i sig själv är ju en positiv laddad känslostämmning. Sen om man gör andra illa eller startar världskrig för att man råkar vara glad har väll inget med saken att göra….eller?
        Hitler var nog både glad, ledsen, arg, irriterad, uppspelt, bekymmrad, peppad, rädd osv osv när han tog sina beslut. På vilket sätt skulle just glädjen bidra till oförsiktiga och okänsliga för andras behov? Det kan ju lika väl hända i ett annat känslotillstånd.

        Och självklart är inte Jimmy Åkessons glädje din glädje, men vad har det med saken att göra?

  5. Vad jag talar om är följande. Titta på ditt första svar. Där skrev du: ”glädje för mig är nära sammankopplat med omtänksamhet och värme för andra. Ensam är sällan glad.”

    Som ett uttryck för när du själv känner glädje så är väl uttalandet helt oproblematiskt. Personligen känner jag bland annat glädje när jag ser valpar leka. Men i en meta-diskussion om glädje uttrycker jag då inte, ””glädje” är för mig att se valpar leka” – vilket då får en helt annan innebörd och skulle bli ett ganska absurt påstående

    Men det fokus jag har lagt i mitt inlägg ovan handlar alltså inte om hur och när vi upplever ett eller annat inslag av personlig glädje – utan vad ”glädjen” står för. Vad den betyder kulturellt. När den inträffar. Hur vi avläser den. Hur vi ser på glädjen rent generellt.

    Och om jag då ska tolka vad du först uttryckte utifrån ett sådant mer övergripande perspektiv, alltså: ”glädje för mig är nära sammankopplat med omtänksamhet och värme för andra. Ensam är sällan glad.” Då kan jag inte annat än att tycka att detta är ett uttryck för en naiv och orealistisk hållning visavi ”glädjen” – därför att världen uppvisar med absolut evidens att ”glädjen” är långt mer komplicerad och mångfacetterad än så. Vilket exempelvis Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas glädje är ett väldigt bra uttryck för.

    Sen håller jag med dig om att ”Glädjen” bara är ett av många känslouttryck och som troligtvis finns hos alla. Men att det därmed också skulle vara trivialt att börja försöka väga och mäta den, det håller jag inte med om. Och anledningen är att jag ser att vi har en mängd ”automatiserade” uppfattningar gällande detta fenomen (vilket ditt svar ovan även är ett tydligt exempel på).

    Men, visst kan man förhålla sig till världen med en axelryckning där allt oproblematiskt uppfattas vara precis så som vi vanligtvis ser det vara. I mina ögon skulle dock en sådan förminskning av världen och perspektivet bli ett alltför farligt alternativ. Det är inte genom ett förenklat förhållningssätt som vi utvecklar vår förståelse och förmår upprätthålla en civilisation.

  6. Niklas Ehnberg

    Att känna glädje blir en egoistisk känsla, ingen kan ju känna det åt mig. Men att vara egoist är inte högt värderat bland oss. Men något mått av egoism måste vi ha för att inte upplösas. Vad är då ett bra mått på egoism?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s