Etikettarkiv: Okunskap

52. Vem äger kunskapen?

Mandelbrotekvation

Någon med omfattande kunskap i något ämne kan vanligtvis förstå det som sägs av någon som bara har ett litet mått av kunskap i samma ämne. Alltså, den som kan lösa en differentialekvation förstår oftast också aritmetikens mest grundläggande talförhållanden (1+1=2).

Och det är väl i princip detta som varje utbildningssituation egentligen handlar om. Någon som är behörig lär ut kunskaper och kan därefter också testa av var på kunskapsskalan en elev befinner sig.

Det är ju nu inte vem som helst som kan lära ut kunskaper. Det kan ju följdriktigt endast den göra som har tillgång till själva kunskaperna. Det säger ju sig självt! Eller hur?!

För att nu effektivt kunna skilja mellan de som har och de som inte har kunskaper brukar vi vanligtvis förlita oss på någon form av legitimitet. Alltså något slags ”papper” på att just den kan det den talar om.

På så sätt ”auktoriseras” den som tidigare bara var elev.

På så sätt har vi i vår kultur fört över kunskaper från generation till generation i flera tusen år samtidigt som vi har tillåtit dessa kunskaper att utvecklas. Det är egentligen helt otroligt! Den högre utbildningens hårda regelsystem och successionstänkandet har borgat för ett lärsystem som faktiskt fungerat hyfsat bra!

Man kan ju bara fundera över hur det hela skulle ha gått till utan detta benhårda överföringssystem. Hur skulle man då kunna veta vem som var kunnig och behörig att lära ut det den sade sig kunna lära ut?

Ingen skulle ju vilja offra tre år av sitt liv på att lära sig matematik av någon som inte var behörig i matematik! Eller filosofi, sociologi, ekonomi…

Summa summarum! Hur mycket vi än i ren välvilja och solidaritet väljer att motsätta oss olika former av auktoritetstänkande, hierarkiska strukturer och utvecklar en acceptans för såväl okunskap som de okunniga – så får detta aldrig ske på bekostnad av själva kunskaperna.

Utan en utbredd och folklig respekt för kunskaper och de hierarkier som där naturligt måste få lov existera kommer våra demokratiska ideal inte att ha en chans att överleva.

I totalitära stater är nämligen kunskaperna och dess banerförare de första som får stryka på foten.

1 kommentar

Under Demokrati, Kunskap vs. Okunskap

48. Mellan två stolar, del II

Om man drar fram något i ljuset som andra inte ens visste existerade – så får man snart problem med att förklara nyttan med det hela.

När Wittgensteins exempelvis ville få oss att inse, ”att om vissa saker måste man tiga” – menade han att vi ofta begagnade oss av ord som inte hade någon vidare täckning – främst  då kanske inom filosofin – men även lite varstans.

Och om nu någon inte kan se hur ett sådant ”skenbegrepp” överhuvudtaget kan ställa till problem – kan ju denne självfallet inte heller förstå poängen med att få det hela belyst – eller hur?

Det är lite som att förklara för den som inte vet vad ett spöke är – att man jagar dem just för att kunna visa att de i själva verket inte finns.

En liknande problematik möter oss i diskussioner om kvalitet. Om vi aldrig tänkt igenom hur något skulle kunna vara ”bättre” eller ”sämre” – då förstår vi inte heller det intrikata problemet med just ”kvaliteten”.

Och känner man inte till att det pågått diskussioner om etik i några tusen år, så ser man ju inte heller poängen med att exempelvis avslöja ett gammalt resonemang som falskt. Det finns då – följdriktigt för den okunnige – ingenting att belysa.

Saken är den att ju mer vi lär oss om något desto mer kommer olika skenproblem att väckas till liv.

Och det är viktigt att förstå att effekterna av ett skenproblem faktiskt kan påverka oss, även om vi inte äger kunskap om själva upphovet. På samma sätt som ett problem i den matematiska överbyggnaden skulle komma att påverka de mest vardagsnära uträkningarna. Precis som varje fel kalkylerad takvinkel i ett hus kommer att påverka alla som bor i det.

Och för dem som aldrig insett vad ett skenproblem är – innebär det att först möta det – sedan avslöja det, för att därefter upplösa det. För den okunnige blir det just en förbannat lång väg att gå – till synes utan varken mening eller konkret nytta.

Metasymbolik: Att sätta sig mellan två stolar kan vara just att tala om komplexa saker på ett enkelt sätt så att även den okunnige förstår själva orden – men aldrig innebörden av det sagda.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Prsonlgt

1. Månen är gjord av ost!

Om du skulle höra mig säga att månen var gjord av ost – skulle du tro mig?

Knappast! Och varför inte? Jo, troligtvis därför att det skulle strida mot allt det du tidigare hört, lärt och trott.

Och om du var det minsta osäker skulle du kanske fundera så här; men ost finns ju inte i naturligt tillstånd och det är därför inte rimligt att något som inte var skapat av människan skulle kunna bestå av ost.

Du har ju säkert också hört att människan upprepade gånger landstigit på månen utan att det kommit några rapporteringar om att den skulle vara gjord av ost. För så mycket vet du ju, att om människan varit på månen och om månen verkligen var gjord av ost, då skulle du ha fått reda på det på något sätt.

Så skulle du kanske reagera (på ett ungefär) om du hörde någon säga att månen var gjord av ost.

Att ta till sig kunskaper är lite som att lägga ett pussel. Man prövar en pusselbit, ibland passar den – oftast inte.

Så… nästan ingen av er skulle tro mig om jag sa att månen var gjord av ost.  Och orsaken är att er rationella förmåga omedelbart och efter bästa förmåga, skulle börja syna påståendet: Vem är det som påstår? Varför? Vad är det som påstås? Hur står det i förhållande till erfarenheten? I förhållandet till vår kunskapsmassa? Och så vidare…

Att de flesta av oss kritiskt prövar nya berättelser och nya påståenden är inte alls vidare märkvärdigt. En god orienteringsförmåga har varit nyttig ur överlevnadssynpunkt. Och de som inte äger den har säkert fått förlita sig på andras goda förmågor.

…att ha varit eller inte varit – det är frågan?

Det konstiga är att det trots allt ändå sipprar igenom en mängd berättelser som är minst lika fantasifulla som den om att månen skulle vara gjord av ost.

Hur passerar exempelvis berättelsen som säger att om vi dör under vissa speciella omständigheter, så skulle vi få återuppstå i en slags himmelsk tillvaro med 72 jungfrur???

…eller en berättelse som säger att det en gång levde en person som tog på sig alla våra synder???

…eller en tro på att det som händer oss har en mening???

…eller en tro på att vi bör hysa respekt för något som vi varken kan ta på, uppfatta eller se???

…eller att CIA låg bakom attacken på World Trade Center 2001???

Hur tar sig sådana idéer genom våra kritiska prövningsprocedurer och hur lyckas de, mot alla odds, med att slå rot? Detta är verkligen ett riktigt mysterium…

 

4 kommentarer

Under Mysterier