52. Vem äger kunskapen?

Mandelbrotekvation

Någon med omfattande kunskap i något ämne kan vanligtvis förstå det som sägs av någon som bara har ett litet mått av kunskap i samma ämne. Alltså, den som kan lösa en differentialekvation förstår oftast också aritmetikens mest grundläggande talförhållanden (1+1=2).

Och det är väl i princip detta som varje utbildningssituation egentligen handlar om. Någon som är behörig lär ut kunskaper och kan därefter också testa av var på kunskapsskalan en elev befinner sig.

Det är ju nu inte vem som helst som kan lära ut kunskaper. Det kan ju följdriktigt endast den göra som har tillgång till själva kunskaperna. Det säger ju sig självt! Eller hur?!

För att nu effektivt kunna skilja mellan de som har och de som inte har kunskaper brukar vi vanligtvis förlita oss på någon form av legitimitet. Alltså något slags ”papper” på att just den kan det den talar om.

På så sätt ”auktoriseras” den som tidigare bara var elev.

På så sätt har vi i vår kultur fört över kunskaper från generation till generation i flera tusen år samtidigt som vi har tillåtit dessa kunskaper att utvecklas. Det är egentligen helt otroligt! Den högre utbildningens hårda regelsystem och successionstänkandet har borgat för ett lärsystem som faktiskt fungerat hyfsat bra!

Man kan ju bara fundera över hur det hela skulle ha gått till utan detta benhårda överföringssystem. Hur skulle man då kunna veta vem som var kunnig och behörig att lära ut det den sade sig kunna lära ut?

Ingen skulle ju vilja offra tre år av sitt liv på att lära sig matematik av någon som inte var behörig i matematik! Eller filosofi, sociologi, ekonomi…

Summa summarum! Hur mycket vi än i ren välvilja och solidaritet väljer att motsätta oss olika former av auktoritetstänkande, hierarkiska strukturer och utvecklar en acceptans för såväl okunskap som de okunniga – så får detta aldrig ske på bekostnad av själva kunskaperna.

Utan en utbredd och folklig respekt för kunskaper och de hierarkier som där naturligt måste få lov existera kommer våra demokratiska ideal inte att ha en chans att överleva.

I totalitära stater är nämligen kunskaperna och dess banerförare de första som får stryka på foten.

1 kommentar

Filed under Demokrati, Kunskap vs. Okunskap

One response to “52. Vem äger kunskapen?

  1. Rådmansson

    Ni talar om ”kunskap” som ett substantivt, som benämningen av något som står fast någonstans. Böcken innehåller inga ”kunskaper” de inehåller bara bokstäver som är systematiskt organisrade och som vissa läsare kan tolka och låta dem väcka, aktivera och utveckla egna erfarenheter.
    När vi säger ”lära ut” på svenska pratar i nattmössan. Mankan inte ”lära ut” något och det finns inges sådant verb i andra språk. Det finns teacher på engelska och maestro på spanska, inte ”lärare”. Man ”lär sig”, men man ”lär inte ut”. En lärare är bara en undervisare: någon som försöker
    väcka uppmärksamhet på något hos den lärande åhöraren. Om lärjungen känner igen i sin egeg erfarenhet det som undervisaren talar om eller om han kan testa i nya erfarenheter vad han undervisare har sagt, då lär an sig. Den s k lärarens uppgift är inte att lära ut utan att förklara. Om han gör det bra, då bkir han förstådd av lärjungen och denna kan själv lära sig d något. Vi har en dålig vana att blanda ihop ”lärnade” med in-formation, med inplanteringen av fraser. Man lär sig aldrig någonting helt inom ett klassrum, med undantag av matematik. Ordet ”matematik” betyder just lärande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s