Visst kan det väl bli så att den vi uppfattar vara i underläge ändå kan ta hem matchen. Detta är också den tes som författaren Malcolm Gladwell nu vrider och vänder på i sin senaste bok, ”David and Goliath”. Men han vrider också ur denna idé till de absolut sista dropparna.
Om jag hade publicerat boken ”David and Goliath” hade jag nog blivit utskrattad. Nej, värre, den hade aldrig gått i tryck.
Och det är ju också det som är så åtråvärt i styrkepositioner – man kommer undan med så mycket mer. Och det gäller ju inte bara populära författare utan även framgångsrika affärsmän, presidenter och medlemmar av de europeiska kungahusen – befinner man sig bara ovanför en viss kritisk makt-nivå, så verkar saker och ting mest bara kunna utveckla sig till det bättre.
Det handlar om att nå den ”kritiska massa” som krävs för att saker o ting ska rulla på av sig självt. Vilket då enkelt uttryckt innefattar att det är onödigt att ha exempelvis en telefon eller Facebook om ingen annan har det. Och det är först när tillräckligt många andra i min omedelbara närhet börjar använda sig av det, som det även blir intressant för mig.
Samma sak med böcker och med celebriteter – det är inte mycket mening att läsa om någon som ingen annan vet vem den är – eller läsa en bok som ingen annan har läst.
Därför om jag inte kan referera till en viss bok eller författare och diskutera innehållet med någon annan – blir ju det hela lite meningslöst. Man blir s.a.s. utan cred.
Därför krävs det också så mycket mer av en bok eller text, som inte nått någon kultstatus. Den måste helt enkelt vara bättre och ge mer. Varje författare, varje bok måste först nå en kritisk massa för att kunna bli riktigt omtyckt.
Men hur var det nu med Malcom Gladwells tes? Om David nu verkligen slår Goliat, är det väl knappast därför att han agerar utifrån ett underläge – snarare då för att vi inte är redo att igenkänna hans styrka och därmed se vad som utgör hans verkliga övertag.