311. Columbi Ägg!

Den där besynnerliga känslan. När pusselbitarna plötsligt faller på plats. Det är som om det snöar änglar från himlen. Det är något alldeles speciellt. Och ju längre man letat – desto större blir euforin. När det blir ordning och reda i det inre systemet. När allt får sin förklaring.

När det hände mig senast skulle jag kunnat ha utropat det där klassiska ”Heureka” – jag har funnit det! Men valde av någon anledning istället ”Columbi ägg!” – som mer säger att man fått något på plats. För det var precis vad jag hade fått. Fått något på plats.

Det var en dag nu i höstas. Stod vid diskbänken och sköljde en kopp i rinnande vatten då jag plötsligt insåg att jag brottats med något från fel håll. Tagit i fel tåt helt enkelt. Aldrig fått till det. Och omskakad mumlade jag för mig själv ”Columbi ägg” – men tillräckligt högt för att de i min närhet skulle fråga mig hur det var fatt.

När man då skall börja förklara att man plötsligt, som en blixt från klar himmel, löst ett problem som gäckat en i en livstid … och man sedan försöker förklara poängen … och ser att den andre inte riktigt ser lika övertygad ut … därför att logiken och upplevelsen – bara finns inom en själv. Då …

I vilket fall, jag har alltför länge nu brottats med ett problem som jag aldrig riktigt fått fason på. Aldrig fått tag i den där rätta svingen.

Har skrivit om det, talat om det och försökt förklara problematiken och dess logiska inkonsekvenser minst tusen gånger – men aldrig riktigt nått fram. Och det kommer jag heller inte att göra denna gång – trots att det nyligen snöat änglar från himlen.

Men vad handlar det då om?

Jo, det handlar om den humanistiska demokratins oförmåga att värna sin egen plats, roll och auktoritet i en värld som just därför nu vänder den ryggen. Och denna oförmåga handlar i grunden om en språklig låsning som med tiden fått ödesdigra konsekvenser för det moderna projektet. Och mer om detta har jag nu alltså skrivit i essän ”Om demokratins oförmåga & ödesdigra låsningar”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

310. Om konsten att nästan vara tyst

Tänkt på att det där med att hyscha, shhh…

Efter det senaste inlägget ”I gränslandet mellan skuld och oskuld” har jag varit rätt tystlåten av mig.

Eller lite avvaktande kanske man hellre skulle säga. Vilket säkert varit bra. Det finns stunder i livet man inte riktigt kan överblicka och då är det bättre att ligga lågt.

Eftertänksamhet kallades det förr. Att göra en epokhê skulle antikens skeptiker ha sagt – vilket är ungefär samma sak. Typ.

Å andra sidan! Jag har knappt skrivit något alls här under det gångna året. Men istället ägnat mig åt att skriva några debattartiklar.

Artiklar som främst rört sådana högtravande grejer som populismens framfart, om medias roll, om rättstatens vankelmod, om integration, om liberalt högmod, om demokratins skörhet… sånt!

Mest sådant som berör stora svepande saker – som egentligen aldrig rör vid något i tid och rum. Trots att det i allra högsta grad påverkar vad som sker i tid och rum. Det kan förstås låta lite märkligt – men är det inte. Inte om man tänker efter.

Nu väntar jag på att nästa debattinlägg ska publiceras i den fysiska papperstidningen. Den handlar om att demokratin någonstans förutsätter att vi är hyfsat lika – i varje fall tillräckligt lika för att godta att våra politiska motståndare ska få styra och ställa med våra liv under några år.

Det var en tanke jag tidigare inte reflekterat över. Men som jag plockade upp i Yuval Noah Hararis bok, Homo Deus. En bok som för övrigt öppnar för ett skrämmande framtidsperspektiv – men som aldrig, av förståeliga skäl, riktigt får ihop det.

... kommer väldigt nära bilden av eftertänksamhet?

Men vad gäller dessa debattinlägg. Jo, jag har då äntligen – eftersom jag nu köpt mig lite tid för dyra pengar – samlat ihop dessa och lagt dem här på bloggen under fliken: ”Debatt”.

För övrigt har jag den senaste tiden också lärt mig en hel del annat. Bland annat att man inte ska flaxa om man inte kan flyga. Samt att man inte heller ska utge sig för att vara en riddare om man inte bär någon rustning.

Det är sådana där visdomar som alltid är bra att bära med sig.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Prsonlgt

309. I gränslandet mellan skuld och oskuld

Men samtidigt vet vi att det allltid är de värsta och mest skrupelfria, mest sexistiska männen som i sluttampen ändå kammar hem…

Det ger ändå lite av skadeglädje att se dessa tiotaggare falla. Kulkärvarna från haschtagen #metoo har verkligen spridits åt alla håll och kanter. Det är i varje fall inte många som lyckats undkomma dess otvetydiga budskap. Att mäns sexualitet och sätt att bemöta kvinnor nu förs fram i ljuset – är väl i grunden något väldigt bra.

Men samtidigt tar sig ibland reaktionerna märkliga uttryck. De svart-vita positionerna piskar fram ett samtalsklimat som – inte alltid känns lika bra.

Det är som om plötsligt gränslandet mellan en flirt och en våldtäkt suddats ut. Och som att tolkningsföreträdet om vad som är vad helt och hållet ligger i betraktarens öga.

Om jag upplever att du stöter på mig och jag inte vill bli stött på så handlar det om ett ofredande – eller hur?

Det är i varje fall så många uppfattar det och ger uttryck för. Men frågan vi måste ställa oss är hur ska den som försöker flirta någonsin veta vad som är vad – innan denne ens fått en chans att bli nobbad? Och det går ju knappast att förutsäga vad våra trevanden i slutänden kommer att resultera i – med andra ord – vi sitter inte med facit.

Närmanden och sexuella inviter måste ju få förekomma utan att dessa primärt ska uppfattas som ofredande!

… de största vinsterna – hur det nu kan komma sig?

Tänk dig att du ser din drömprins/prinsessa. Vi har alla varit med om det. Hjärtat bultar och man vill inget hellre än att personen tar det där första obehagliga steget. Och om så sker – kommer vi knappast att uppleva inviten som ett ofredande – snarare som en ynnest. Och vi kastar oss huvudstupa in i en ny kärleksaffär.

Detta samtidigt som, om den minst attraktiva personen i rummet på samma sätt kommer med en invit – så fylls vi med avsmak. Men denna avsmak – hur stark vi än upplever den – kan aldrig vara det samma som ett ofredande.

Ett ofredande kan först uppträda efter det att vi sagt nej till en invit. Om det nu inte rör sig om hot, utpressning och rena övergrepp vill säga – men det ligger liksom på andra änden av skalan och är inte föremålet för denna text.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Genus, Jämlikhet

308. Kruxet i kråksången

100 skäl till att komma överens!

Låt oss bara för en stund leka med tanken att det vore livsviktigt för oss att vara överens om något. Inte helt lätt om vi är olika. Lättare om vi är lika. Och lika kan vi ju förstås vara på olika sätt. Men du & jag skulle nog fixa det. Tror du inte?

Lite svårare om vi är, låt säga, en grupp om 100.

För att förstå varandra, förmå hålla ihop och känna tillit – bör vi nog ha något gemensamt. Det är liksom rätt självklart. Det behöver man inte vara filosof för att komma fram till!

Sedan är det förstås inte lika självklart att vi alla skulle behöva dela en och samma svart-vita idé. Men viktigt är nog ändå att vi på något sätt förmår överlappa varandra och att tillräckligt många av oss, under tillräcklig lång tid, delar tillräckligt mycket för att få det hela att hänga ihop.

Man skulle nästan kunna beskriva det som att det måste finnas någon slags minsta gemensamma ”sammanhållningens-kritiska-massa” som beskriver vad som krävs för att få en grupp att hålla ihop.

För att förenkla tankeleken kan vi säga att – av dessa 100 personer talar 90 samma språk – 40 av 100 delar en gemensam syn på världen – medan övriga 60 har en mängd olika uppfattningar. Av 100 är också 80 vad man brukar kalla heterosexuella, medan 2 är uttalat homosexuella och därutöver finns ytterligare 18 med oklar sexuell identitet.

75 av dessa 100 är landsmän i flera generationer. Medan 15 kommer från 3 andra större nationer medan övriga 10 tillhör en rad mindre nationaliteter.

För att spetsa tankeexperimentet lite kan vi tillägga att det finns 1 person på ena sidan och 1 på andra som också aktivt arbetar med att sabotera varje ansats till sammanhållning.

Det här kan nog räcka som utgångspunkt. Verkligheten är förstås mycket mer komplicerad. Men med denna förenklade skiss står vi ändå inför två mycket centrala frågor:

  1. Hur hittar vi något gemensamt?
  2. Vad gör vi om vi inte lyckas?

Det är nämligen detta som är det centrala i denna kråksång. Det är en av det öppna, mångkulturella och demokratiska samhällets absolut största utmaningar – och därför något som vi måste lösa gemensamt.

 

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration

307. Ord som små legobitar

Banan!

Ord är ju typ som små legoklossar. Egentligen rätt otympliga. Men samtidigt så smidiga. De går att stapla, kasta, foga samman och plocka isär. Men de bär också med sig rester av tidigare sammanhang.

Om jag ex. skriver att jag sitter vid ett ”skrivbord” – signalerar det även att jag troligen befinner mig ”inomhus” – därför att skrivbord vanligtvis inte står utomhus.

Ordet ”inomhus” ger oss då också ordet ”hus” och vidare en koppling till begreppet ”bostad” – och på så vis kan en berättelse börja ta form.

Men helt  isolerade från sina kontexter blir dessa ord lika stolpiga och kantiga som Lego-bitar. Sådana där små i olika färger som vi kan bygga små hus av – men som egentligen bara gestaltar det mest grundläggande hos ett riktigt hus. Men som ändå alla ser är ett hus. Och det är väl det som är själva poängen.

Vad orden sedan gör med oss när vi möter dem är att de skapar resonans och återklang. De väcker till liv minnesbilder och erfarenheter – och de bilder du får är inte de samma som de jag har.

Därför är vi också beroende av att till viss del veta något om hur andra uppfattar de ord vi använder för att kunna förmedla det vi vill. Jag behöver alltså till viss del ha tillgång till din inre värld för att kunna säga något som innehåller lite mer än bara yta.

Resonans – får man genom att slå an en sträng och samtidigt kunna lyssna till andra 

Det är där bl.a. god litteratur kommer in i bilden – genom läsning får vi oss ord tilldelade som inte är våra och som därför måste sjunka in djupt för att kunna gestalta något.

Den grekiske filosofen Herakleitos försökte på sin tid att orda om allt det där som gjorde det möjligt att orda! Och han funderade mycket över språket, dess möjligheter och begränsningar och myntade därefter det ord som kom att beteckna allt detta – nämligen ”Logos”!* Och försökte på så vis mejsla fram sina första intryck av detta dynamiska och strömmande språkspel.

För 2500 år sedan tedde sig nog detta nördiga intresse ganska så abstrakt. Ord uppfattades ju, liksom luften vi andades, som något helt naturligt. Men samtidigt något oerhört magiskt – ja nästan gudalikt.

———-
*Som om det fanns en tanke. Såväl ”logos” som ”lego” har samma etymologiska ursprung och kommer ur grekiskans ”legein” som innebär att ”samla ihop” och som har en nära etymologisk koppling till just ordet ”byggstenar” – så klokt och rätt det kan bli ibland. Mer om detta har jag beskrivit i Logos Lek – ”Att orda om det som gör det möjligt att orda”.

Lämna en kommentar

Under Etymologi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

306. En mardröm på repeat

En vandring ibland molnen kan ge upphov till olika känslor beroende på stämningsläget

I drömmen försöker jag trycka ned den livlösa kroppen som envisas med att flyta upp. Den känslan. Och hur man än anstränger sig blir det bara etter värre.

Vi lever på sätt och vis mitt i ett sådant mardrömsscenario. Vad vi än gör för att hindra utvecklingen av antidemokratiska rörelser – ökar bara på dess framgång.

För någonstans i allt detta är det det öppna samhället, som vi förstås alla värnar, som möjliggör den splittring som antiliberala och alltmer öppet fascistiska krafter nu kan utnyttja till bristningsgränsen.

Den liberala demokratin är därför själv ett offer för sin egen frihetsidé och har inte längre kraft att styra utvecklingen. Varje ansats undergräver snarare allmänhetens tilltro till just öppenhet.

Det är det som är det mardrömslika. Men hur kunde något någonsin bli så bakvänt?

Mycket av vad som sker har sin grund i språket – tilltro, sanning och förnuft likaså. Det tar många generationer att få en tankestruktur och en kultur på plats – som sedan tar sig uttryck i ett konglomerat av språk, vanor, värderingar och uppfattningar som samtidigt omfattas av många. Det är det som gör en kultur så mäktig. Det är det som skapar tillit. Det är det som skapar sammanhållning.

Det fanns en tid då frihetens idé fanns förkroppsligad i en staty på Liberty Island

Men när tilltro och lojalitet till den egna kulturen och till språket eroderar öppnas en avgrund som möjliggör ett allas ställningskrig mot alla. Och det är precis vad vi nu ser hända – även om alla inte ser det.

Och misstron mot vad vi skulle kunna sammanfatta som upplysningens kulturarv sker lite varstans. På många olika plan. Bland bröder och systrar. Och åtföljs följdriktigt av bristande respekt för fakta och för kunskap. Och detta tillstånd har alltså den liberala demokratin själv bäddat för genom relativiseringen av vär(l)den och en aningslös tilltro till sin egen moraliska suveränitet.

Och nu ligger därför fältet öppet för antidemokrater som dagligen firar triumfer genom att sprida lögner och etablera föreställningar om ”fake news” – som därefter användas som tillhygge mot nyheter man själva inte gillar. Och de har på så vis ytterligare lyckats underminera tilltron till såväl fri nyhetsmedia, som för sanning. En mardröm på repeat.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Relativism

305. Långsökt – desto bättre

Måste dra ned brallorna på de som försöker fördumma oss genom lögn & inkonsekvens

Ju mer långsökt – desto bättre – eftersom det är det osannolika som får mest uppmärksamhet.

Att rent bondfångeri fungerar är ju beprövat – samtidigt som det skulle krävas så lite av oss att förstå att det ofta rör sig om rena slagfällor. Och som jag för sju år sedan inledde denna blogg med: ”Vem skulle tro mig om jag påstod att månen var gjord av ost?”

Det här med månen var kanske lite långsökt, däremot skulle det snabbt gå att få spridning om jag nu ex. påstod  att ”det finns bildbevis på att Joseph Biden försökte mörklägga sin medverkan i det som kommit att bli känt som ”Pizzagate””.

Lögnen ligger så nära till hands och har alltid ett försprång före sanningen som inte är lika spektakulär och därför mindre lockande. Det är det som är det stora problemet.

De som tjänar på att sprida krystad och falsk information har förstås mest att vinna på att ligga mitt i nyhetsflödet – det är där vi är som mest mottagliga. (DN 17-04.09)

I de stora nyhetshändelserna uppstår informationsunderskott som lätt går att utnyttja

Samtidigt med terroristattackerna i Stockholm och London uppstod exempelvis en tornado av falsk information som bland annat ville påvisa att det i själva verket var ”etablissemanget” som låg bakom attackerna.* (Expo 17-04-11).

Inkonsekvens är inget problem i trollkulturer – snarare tvärtom.

Terrordåden betecknades som ”false flag operations” – alltså iscensatta i syfte att stärka etablissemangets makt – samtidigt som många också önskade utmåla muslimer som skyldiga rent generellt. Vilket också innebar att dessa röster inte alltid visste vilken fot de skulle stå på. Inkonsekvens är dock inget problem i trollkulturer – snarare tvärtom.

Visst, det är lätt att fångas av konspirationsteorier som handlar om att fienden i själva verket befinner sig mitt ibland oss, som i filmen ”Three days of the Condor” eller som nu senast i TV-serien ”Homeland”.

Men någonstans i dessa kittlande spänningsfält måste vi ändå ställa oss på tårna och fråga oss vad som är mest troligt, mest sannolikt – alltså sätta en ära i att vara smartare än dom. Samtidigt som vi förstås alltid måste avslöja och dra ned brallorna på de som försöker fördumma oss  genom lögner.

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk, Sanning & Inkonsekvens