320. En värdemässig gemenskap

Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar.

Ett öppet samhälle är förstås även ett tillåtande samhälle som rymmer stora olikheter. Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar. Det är inte så konstigt. Snarare följdriktigt. Men är samhället bara uppstagat kring en någorlunda stabil kärna kan det som regel också hantera dessa.

Men samtidigt är det ju otvetydigt så att om det uppstår alltför stora skiljaktigheter försämras också vår förmåga att hålla sams. Demokratin förutsätter nämligen också att vi är hyfsat lika, att vi har någorlunda liknande syn på hur saker och ting bör vara. Först då kommer vi som nu befinner oss i minoritet att acceptera att våra meningsmotståndare får lov att styra och ställa under några år.

I samhällen där man inte på samma sätt upplever denna typ av samförstånd – känner man inte heller lika starkt för demokratins principer. Vilket dessvärre är en utveckling vi nu kan bevittna på flera håll – på platser där den ena sidan inte längre kan förstå eller acceptera de synsätt som innehas av den andra.

Sådan polarisering kan leda till inre stridigheter.

För att förtydliga! Hoten mot demokratin kommer inte enbart utifrån i form av militanta islamister, brunsvarta fascister eller gapande populister vars mål är att så split och skapa kaos – utan hoten möjliggörs också av den öppna ideologins egna låsningar och felkalkyler.

Demokratin förutsätter också att vi är hyfsat lika …

Som exempelvis i synen på behovet av en värdemässig gemenskap.

I Sverige och i norden har vi goda förutsättningar att skapa en frizon för demokratin medan den allt mer utmanas i mindre enhetliga länder. Men det krävs också av oss att vi förmår värna det vi har.

Vi är fortfarande rätt lika och bör också fortsätta utveckla och försvara dessa våra likheter och gemensamma värderingar – inte att förlöjliga eller rasera dem – för det är främst genom dessa vi kan upprätthålla tilltron till demokrati, rättsstat och det öppna samhället.

Det gäller alltså nu, vara sig vi nu lagt våra röster på vänster- eller högerblocket, är nyanlända eller etniska svenskar sedan generationer, att ändå försöka ringa in och förstärka det vi har gemensamt. Hitta det vi kan samlas kring, som kan ligga till grund för vår känsla av tillhörighet.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

319. ”Komplicerat” är bara förordet

Det finns flera nyanser …

Trött på den etablerade politiken? På att politikerna inte förmår ta ansvar för vår framtid? Att de nu mest beter sig som små barnungar?

Känner du att vi är lite fel ute? Less på klåfingriga byråkrater? Tomt snack? Karriärpolitiker? EU? Kapitalets rovdrift och storbankernas övervinster? Att vi mycket väl skulle kunna begränsa och reglera det privata bankväsendet?

Tycker du också att vi borde ha lite mer att säga till om? Fler politiker som går i bräschen för hårdare miljö- och djurskyddslagar? Att en regering borde kunna begränsa överdrivet utnyttjande och exploatering av naturen?

Många frågor. Och du kanske inte känner igen dig i alla. Men säkert funderat i liknande banor själv. Inte sant?

Då ska du också veta att du delar idéer som är centrala för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR)! De frågor som presenterades här ovan är nämligen bara ett litet axplock ur deras valbroschyr som damp ned i brevlådorna inför valet 2018.

Hur känns det på en skala?

Känns det kanske lite olustigt att behöva dela åsikter med en nazistisk organisation? Det ligger förstås nära till hands att då tänka att de bara skriver så där för att attrahera en viss typ av frustrerade väljare och att de egentligen inte står för dessa åsikter.

Fel!

… av grönt

Nazismen har alltid varit en ”grönbrun” rörelse med starka känslor för natur, djur och den lilla människan i opposition mot maktelit, storkapital och rovdrift.

Flera tongivande nazister var vegetarianer och Hitler talade även om att efter segern förbjuda köttätande. Joseph Goebbels skriver bl.a. annat i sina minnesanteckningar från ett samtal med Hitler att: ”En ansenlig del av vårt samtal ägnade Ledaren åt den vegetariska frågan. Han är mer övertygad än någonsin om att köttätande är skadligt för mänskligheten.”

Inom nationalsocialismen kommer givetvis utöver allt detta även vurmen för den ariska rasen och den starka nationalstaten. Och icke att förglömma – motviljan mot alla som inte tillhör den egna gruppen.

Och det kanske vi inte skriver under på.

Men gränserna är hårfina. Speciellt om man anser sig tillhöra en utsatt minoritet som kräver särbehandling – för då kommer känslorna och därmed även dessa gränser snart att suddas ut.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

318. Vem vet längre vad som är vad?

När en MasterMind …

Nej, missförstå mig rätt! Det är inte i första hand figurer som Trump, Orban och Erdogan som hotar demokratin och det öppna samhället. De har bara lyckats komma fram på rätt plats, vid rätt tidpunkt och förstått att gripa det här gyllene tillfället.

De riktigt stora hoten kommer inifrån. Det är snarare vi själva som utgör grogrunden till den utveckling vi nu ser. Det är helt enkelt vi (vilket nu är en omskrivning av ”alltför många av oss”) som blivit intellektuellt bekväma.

Orkar som regel inte längre lägga i den där högre växeln.* Det är vi som börjat yra om tomtar och troll och tror på spöken i stugor och slott. Det är vi som inte kan skilja mellan sant och falskt – och liksom förlorat förmågan att göra rimliga sannolikhetskalkyler. Det är först då det kan hända!

Det är när den kritiska massan inte längre finner tilltro till förnuftet som det förnuftiga samhället bryter samman. Så klart!

Och det är kanske inte längre så komplicerat att vända upp-o-ned på saker o ting.

Man kan exempelvis börja med att desavouera eliten genom att göra åtlöje av deras institutioner, självhävdelser och uppfattningar av snille och smak. Alltså rasera tilltron på att något kan vara bättre än det som är sämre. Man kan också göra narr av de intellektuella, av rationalitet, av vetenskap – utmåla dem alla som tråkiga, fyrkantiga eller köpta. Det går hem.

Så skapas grogrunden. Så fångas vi in i en annan tankemodell.

… möter en annan – kan nästan vad som helst hända.

Det är alltså hur vi tror och tänker som styr hur det sen blir.

Denna tanke kunde inte ha uttryckts bättre än som när Christopher Wylei, the whistleblower från Cambridge Analytica, förklarar hur han och Steve Bannon lade upp strategin för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016: Kulturen styr politiken. För att ändra politiken måste man rikta in sig på kulturen. Det är på de kulturella plattformarna som det verkliga kriget sedan utspelas.**

Alltså, gör människor korkade genom att mata dem med tokigheter så blir de med tiden förvirrade och därmed lättare att styra eftersom de inte längre vet vad som är vad.

———–

* Daniel Kahneman, Thinking Fast & Slow” https://en.wikipedia.org/wiki/Thinking,_Fast_and_Slow

**DN 180928: Chris Wylie hjälpte Donald Trump att få makten i USA.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Populismen

317. De finns mitt ibland oss

Vi får inte glömma att våra gamla värderingar länge utgjorde en slags vattendelare som skiljde folk från fä – Som skiljde oss från dem …

Vi är förstås många som bedömer och fördömer utifrån oss själva. Självklart! Hur skulle man annars göra? Vissa saker gillar man – andra ogillar man. Och om vi är tillräckligt många som gillar och ogillar ungefär samma saker under lång tid resulterar det till slut kanske i någon slags kulturyttring.

Den antika grekiska kulturen värdesatte exempelvis bildkonst, arkitektur, dramer, filosofi och politik. Det är därför inte så konstigt att de samtidigt också uppfattade de som varken kunde läsa eller skriva eller ens tala grekiska som ociviliserade barbarer.

Men det finns förstås en mängd olika slags kulturella riktningar, trender och därmed också flera olika sätt att se på vad som är bra och dåligt, högt respektive lågt. Det är ett obestridbart empiriskt faktum.

Vi här i väst har exempelvis fått lära oss att skrytsamhet, missunnsamhet, girighet och hat är något förkastligt. Den grekiska mytologin fullständigt vimlar av dessa moraliska pekpinnar. Och därefter löper de som strama silvertrådar genom hela vår västerländska kulturbonad.

Vissa av dessa värderingar har länge utgjort en slags vattendelare som skiljt folk från fä. Som skiljt oss från dem – från dem som inom och utom vår egen gemenskap förkroppsligat sådana ”dödssynder” som högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja.

… som inom vår egen kulturella gemenskap förkroppsligade sådana ”dödssynder” som högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja.

I dag har till viss del dessa gamla pekpinnar fallit i glömska och i några fall upphöjts till fräscha rättesnören.

Fähundarna har därmed, inte blivit rumsrena, men väl tagits sig in i de salonger där de tidigare inte hörde hemma.

Där ägnar de sig nu för fullt åt att blåsa ut de ljus som tidigare varit ledstjärnor i vår idé om det goda.

Det har därför blivit mörkare. Dessa krafter och värdesystem utmanar nu på allvar vårt tidigare sätt att se. Och de finns både inom och utom vår kulturella gemenskap. De finns mitt ibland oss och bär olika slags masker.

Det är för tidigt för att säga om det bara är ett mindre hack i upplysningskurvan eller om det handlar om att mänskligheten nu istället letar sig nya vägar. Det finns de som menar att så är fallet. Tiden får utvisa om de har rätt.

 

 

1 kommentar

Under Demokrati, Moral, Upplysning

316. Sett o hört förut

I all svärta …

När vi är tillräckligt många som vid en given tidpunkt upplever blandade känslor av rädsla, orättvisa, avund, bristande framtidstro, avsaknad av mening i livet eller något annat sådant där riktigt hemskt – uppstår förstås i kölvattnet en virvel som inte sällan stiger upp till ytan i form av en frälsare. Någon som tar tillfället i akt att tala direkt till vår smärta och ge löften om befrielse.

Historien har sett och hört det förut.

Och det kan inte vara vilken röst som helst – utan måste vara någon som kan förenkla och förpacka vår skiftande svartsyn. Någon som på djupet förstår och kan gestalta dessa känslor.

Jag talar om den där känslan av utsatthet som ledsagar upplevelsen av oförrätt. När vi känner oss kränkta, orättvist behandlade, utnyttjade, missförstådda och maktlösa. Då, precis där, när vi är tillräckligt många som går och bär på dessa känslor. Det är då vi är som mest mottagliga.

Det är då vi måste vara på vår vakt.

... är det ljuspunkterna vi måste fästa blicken mot

För det är då vi blir enkla byten för krafter som erbjuder oss bekräftelse och frälsning – som matar oss med mer av allt för att göra oss än mer beroende av vad de sedan har att erbjuda.

Sebastian Hoffner beskriver i boken Germany: Jekyll & Hyde (1940)*, hur man i Nazi-Tyskland systematiskt satte i system att underbygga offerkänslan hos det tyska folket. Som att exempelvis offentligt proklamera betydelsen av landsbygd och hembygd samtidigt som man arbetade för att just försvåra för människor att leva i sin hembygd.

Med resultatet att ju mer man underminerade hembygden desto lättare gick det att sälja på medborgarna budskapet om att vi måste värna den. Så klart!

Alltså, strategin var att se till att något brister – samtidigt som man då går ut och högtidligen lovar att åtgärda just detta. Skapa en känsla av utsatthet och osäkerhet och samtidigt gå ut och försäkra att man ämnar göra något åt det. Så split – sedan gå ut och tala om behovet av social sammanhållning!

Känns det igen? Om några veckor är det val i Sverige! Vi gör alla våra val! Vad väljer du?

 

* https://en.wikipedia.org/wiki/Sebastian_Haffner

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen

315. Hej vännen,

Vi är så olika som två personer kan vara. Det kan jag vara glad över.

Du frågade hur det var. Jo, hyfsat OK! Det är bara det där ständiga skavet! Jag menar en slags irritation som riktas mot allt och alla. Och det värsta är att jag inte bara ser det hos mig själv och de som står mig nära utan samtidigt överallt och runtomkring.

Jag blir irriterad på dig och du på mig och vi på alla andra. Varför? Jo, oftast för att alla andra tänker fel, tycker fel, gör fel, äter fel, röstar fel – ja inte är så som vi, helt enkelt.

Och det gör att jag ibland finner det nästan outhärdligt att känna av andras närhet eller ens existens.

Så! På ett ungefär.

Hur kunde det bli så?

Hur kunde jag bli så intolerant?

Min förklaring är att det någonstans kan vara följden av en pågående kultur- och språkförbistring där ordens betydelser till slut bryter samman så vi förlorar förmågan att lyssna, förstå eller göra oss förstådda. Och att det är detta som ger upphov till vår oförmåga att orka med andra.

Eller så är det bara jag som börjar bli gammal, ointresserad, bekväm, inskränkt och tolkar in detta i allt och alla.

Jag vet inte!

I varje fall inte med någon större säkerhet.

Och när jag inte längre kan känna mig säker – känner jag mig istället osäker. Och när jag känner mig osäker blir jag lätt förvirrad – och då blir jag än mer irriterad och mindre tolerant. I en slags nedåtgående spiral.

Och då tänker jag om detta kanske är priset vi får betala för att ha dekonstruerat världen och sanningen och i buddhistisk yra förklarat att allt är påhittat. Och frågan uppstår då; skulle vi med facit i hand ändå ha gjort det?

Och sedan – mitt i allt detta oväsendet så finns också du. Och det gör mig glad. För du ger mig en känsla av att inte vara ensam – trots att vi är så olika och inte tycker samma saker. Vilket ju kan låta lite paradoxalt – men det är ju ändå så verkligheten är inrättad.

Och det ger viss tillförsikt. Det känns bra att du finns!

1 kommentar

Under Mysterier, Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

314. ”When they go low – We go high!”

instylemagazine-3

Vi vet alla mycket väl vad som skiljer högt från lågt. Men ändå ska vi låtsas som att det inte är så – vilket gör det hela lite komplicerat.

Det lät så himla fint och stort när Michelle Obama uttalade de där orden som sköt rätt in i våra hjärtan.

Alltså alla vi, vi som gillar den här typen av storsinthet. Och det är det kanske inte alla som gör – i varje fall inte på samma sätt som vi gör.

Försökar jag då raljera och ifrågasätta Michelles ord om storhet? Nej inte alls! Absolut inte! Försöker snarare bara lirka fram vad som sker, dels inom oss men också, hos dessa som här blir adresserade som låga. Hur upplever egentligen dom vår storstilade överlägsenhet?

För nu verkar det som om vi inte riktigt förstår vad som håller på att hända. Speciellt nu när dom flyttar fram sina positioner och även lyckats invadera Vita Huset. De låga.

Vad jag är ute efter är – att om vi inte kan förstå hur dom andra ser på ossvi som gärna fördömer dem – förmår vi nog heller aldrig möta eller förstå det vi uppfattar som lågt. Och kommer därför inte heller att kunna stoppa eller hantera den typen av låghet – vilket vi kanske en gång kunde.

För det låga som vi talar om här och som Michelle adresserade, är givetvis inte bara någon abstraktion utan faktiska egenskaper som förkroppsligas hos dem som vi just betraktar som låga. Alltså dom där andra! De som inte tycker eller gör som vi. Det är dom som är låga.

En kultur värdesätter förstås alltid skillnader – det är vad som utgör själva kulturen. Den bygger på någon form av utveckling eller tillväxt. Och denna utveckling eller tillväxt mäts ju då givetvis i termer av vad som har förändrats. Förr var det si – nu är det så.

Och det som uppfattas som bättre står givetvis i relation till vad kulturen eftersträvar; förr var vi alla analfabeter – i dag kan flertalet av oss både läsa och skriva. Alltså är läs- och skrivkunnighet något vi uppfattar som bättre. På så vis markerar alltid kulturen gränsdragningar mellan vad som ska anses som högt respektive lågt.

Fortsättning följer – var så säker.


Vi och dom skrivs här genomgående i kursiv av den anledningen att de är relativa till och beroende av läsarens egen tillhörighet.

Lämna en kommentar

Under Etik, Kunskap vs. Okunskap, Populismen

313. Att luras utan att ljuga

Lögnen förmår effektivt sprida ut dimridåer …

Om du inte vet var du har mig – kan du självfallet inte heller lita på mig.

Om jag säger en sak men menar en annan – blir du förstås ställd. Speciellt om jag säger något så enkelt som ”ja” – men menar ”nej”. Då blir det plötsligt väldigt snurrigt. Och denna snurrighet är också själva strategin bakom lögnen som metod.

När någon luras eller sprider lögner hamnar nämligen omgivningen i underläge. Därför lögnen förmår effektivt sprida ut dimridåer som gör det svårare för andra att orientera sig.

Titta bara på den sittande presidenten i Vita Huset. När folk runt omkring väl samlar sig och återfår fattningen – kommer ytterligare en dunst av obegripligheter som ingen riktigt hinner få rätsida på innan det upprepas. Till dess att alla blir så bortkollrade att de också säkrar hans position. Lögnen har därmed ett stort försprång. Och makten får dessvärre stora fördelar.

I ett virrvarr av lögner blir det som är riktigt och sant till små krångliga detaljer som mest bara blir jobbiga för andra att behöva sätta sig in i. Jag vet! Det sker inte bara ute i den stora världen – utan även i den mindre.

… som lätt för oss in på sidospår.

Men lögn och lur kan givetvis ske på olika sätt. Varav vissa är riktigt raffinerade. När jag pluggade filosofi i Lund för länge sedan ingick en liten bok av Erik Ryding med titeln ”Att luras utan att ljuga”. Den tog upp en rad olika knep på hur vi lätt blir lurade – ibland faktiskt också genom att lura oss själva.

Vi lurar exempelvis oss själva när någon berättar en halv sanning som då får gälla för hela. Metoden som kallas tendentiöst faktaurval är inte helt okänd. Och den är effektiv därför att det är mottagaren eller läsaren som omedvetet kompletterar skeva budskap på ett sätt som överensstämmer med resten av historien.

En annan metod exemplifieras bäst genom historien om kaptenen och den försupne styrmannen som skrev skeppsjournal varannan dag. Som hämnd för kaptenens anteckning om att ”i dag var styrman full” skrev styrmannen nästföljande dag ”i dag var kaptenen nykter” och lyckades på så vis misstänkliggöra kaptenen genom att helt enkelt tala sanning.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

312. Här och nu!

”Freedom is just another name for nothing left to lose”, sjöng Janis Joplin …

Visst vore det härligt! Att verkligen få vara fri! Fri från sin historia. Från klass, börd och ras. Fri att känna. Göra vad man vill. Det skulle verkligen vara lyckan! För oss.

Denna lycko- och frihetslängtan går nämligen som en gyllene tråd genom vår västerländska kulturhistoria. Från antiken fram till i dag. Det handlar om det ursprungliga upproret mot gudarna. Om upplysningen. Om vetenskapen. Om rätten att få vara sig själv skild från kollektivet, skild från omvärldens kulturella nycker. Fri från familjens tvingande band. Att få vara suverän.

Denna längtan ligger också inbäddad i vår liberala grundkod; att vi inte längre skulle behöva bli identifierade utifrån varifrån vi kommer eller vilka vi är – utan snarare utifrån vad vi gör och vart vi var på väg. Progressivt, framåtriktat. Det var tanken. Tanken var god.

I all denna längtan efter alla dessa friheter, finns dock en irriterande inkonsekvens.

För samtidigt är det ju så att om vi inte vet var vi befinner oss – vet vi heller inte riktigt vart vi är på väg.

Att inte kunna skilja upp från ned eller nu från då – innebär inte bara att förlora orienteringen utan även att bli berövad sin plats i tiden och därmed upplevelsen av sig själv. Vi existerar nämligen inte isolerade från andra.

Inte undra på att så många i dag famlar efter olika slags fästpunkter. Något som berättar varifrån vi kommer och som ger oss en känsla av vilka vi är.

… och dog 27 år gammal av en överdos heroin i ett hotelrum i Los Angeles.

Vilket nu också blivit det öppna samhällets kritiska vändpunkt. Och uddarna riktas mot den liberala demokratins hjärta. Den vars främsta mål bara var att göra oss alla fria.

Och fria blev vi – och i denna frihet samtidigt bedrövade över alltings meningslöshet. Och griper förtvivlat efter värden och ursprung. Som vi hittar rester av lite var stans. Gamla berättelser om, ja just det, ras, ursprung, härkomst, nationalitet, etnisk eller sexuell tillhörighet … allt det vi nyss så innerligt önskade att bli befriade från.

Inte undra på att identitetspolitik frodas samtidigt som nationalism och konservatism. De är bara olika uttryck för dem som drabbats av frihetsidealen. Och som nu följdriktigt också vänder dem ryggen.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

311. Columbi Ägg!

Den där besynnerliga känslan. När pusselbitarna plötsligt faller på plats. Det är som om det snöar änglar från himlen. Det är något alldeles speciellt. Och ju längre man letat – desto större blir euforin. När det blir ordning och reda i det inre systemet. När allt får sin förklaring.

När det hände mig senast skulle jag kunnat ha utropat det där klassiska ”Heureka” – jag har funnit det! Men valde av någon anledning istället ”Columbi ägg!” – som mer säger att man fått något på plats. För det var precis vad jag hade fått. Fått något på plats.

Det var en dag nu i höstas. Stod vid diskbänken och sköljde en kopp i rinnande vatten då jag plötsligt insåg att jag brottats med något från fel håll. Tagit i fel tåt helt enkelt. Aldrig fått till det. Och omskakad mumlade jag för mig själv ”Columbi ägg” – men tillräckligt högt för att de i min närhet skulle fråga mig hur det var fatt.

När man då skall börja förklara att man plötsligt, som en blixt från klar himmel, löst ett problem som gäckat en i en livstid … och man sedan försöker förklara poängen … och ser att den andre inte riktigt ser lika övertygad ut … därför att logiken och upplevelsen – bara finns inom en själv. Då …

I vilket fall, jag har alltför länge nu brottats med ett problem som jag aldrig riktigt fått fason på. Aldrig fått tag i den där rätta svingen.

Har skrivit om det, talat om det och försökt förklara problematiken och dess logiska inkonsekvenser minst tusen gånger – men aldrig riktigt nått fram. Och det kommer jag heller inte att göra denna gång – trots att det nyligen snöat änglar från himlen.

Men vad handlar det då om?

Jo, det handlar om den humanistiska demokratins oförmåga att värna sin egen plats, roll och auktoritet i en värld som just därför nu vänder den ryggen. Och denna oförmåga handlar i grunden om en språklig låsning som med tiden fått ödesdigra konsekvenser för det moderna projektet. Och mer om detta har jag nu alltså skrivit i essän ”Om demokratins oförmåga & ödesdigra låsningar”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism