Språk, makt och själens inre kompromisser
I Ryssland vet man vad det handlar om. De har tvingats praktisera det i generationer och har till och med ett namn för det – Krivit dusjoj, att göra sin själ krokig.
Hur bär man sig då åt när man ska kröka en själ? Och varför skulle man överhuvudtaget behöva göra det?
Jo, den som lever under auktoritärt förtryck måste alltid vara på sin vakt och hålla koll på sin penna, sina fingrar och sin tunga. Ja, till och med sina blickar. För även de kan, om de riktas åt fel håll, skapa problem.
Som människa under förtryck måste man hela tiden känna av vad som i stunden bör uppfattas som rätt och riktigt.
Och eftersom ingen riktigt kan veta vad man ska tro eller vem man kan lita på, blir det även kutym att i relationer enbart hålla sig till sådant som man vet att även alla andra också tänker och tycker. Även om alla vet att alla bara spelar ett spel. Och att alla egentligen tycker tvärtom. Men det hör inte till saken. Man lär från födseln att tala ett tvärtom-språk. För att vara på säkra sidan. Och inte ens då är man säker.
Det handlar främst om att utveckla en förmåga att kunna tänja på sina egna övertygelser – inte bara inför andra utan även inför sig själv. Det handlar om att gång på gång kunna sticka huvudet djupt ner i sanden och sedan låtsas som att allt är precis som vanligt, eftersom man ändå vet att alla kommer att spela med. Självbedrägeriet som konstform.
Aleksej Anatoljevitj Navalnyj beskriver detta så kännbart i sin bok Patriot – en uppriktig hyllning till friheten och demokratin som system. En bok han skriver medan han sakta torteras till döds av Vladimir Putins utsända i Gulag.
Under sin slutplädering av ett av sina många åtal frågar han dem som beslutar om hans framtid: Varför tittar ni alla alltid ner i bordet när ni kungör er dom? Varför ser ni mig inte i ögonen?
Ingen av dem tittar upp. Alla vet att domsluten är baserade på lögner. Men man tillåter sig ändå att utfärda dem.
När människor på detta vis vet att de gör något oriktigt men ändå väljer att göra det, då kroknar deras själar. Det är dessa krökta nackar Navalnyj så tydligt såg uppradade framför sig.
Boken är hans sista ord i livet – och borde vara obligatorisk läsning för alla som ser hur makten blir alltmer repressiv.
För det är förstås inte bara i Ryssland som dessa krökningar förekommer. De sprids numera som en epidemi medan världens makthavare uppvaktar de mest lättledda bland oss med noggrant utplacerade lockbeten. Och de vet exakt vad vi nappar på – det har vår förträffliga tekniska utveckling givit dem i bröllopsgåva.
George Orwell beskrev detta iskallt precist i boken 1984, med begreppet dubbeltänk – förmågan att hålla två motstridiga idéer i huvudet samtidigt och tro på båda. Att säga en sak och mena en annan. Att blunda och ändå se. Att se men ändå blunda.
Krivit dusjoj är den ryska versionen av detta dubbeltänk – men här är det inte bara tanken som vänds ut och in, utan själva själen som lider under trycket.
Om våra makthavare står spritt språngande nakna, och vi trots det fortsätter att berömma dem för deras utsökta klädedräkter – då kroknar våra själar.
Att visa lojalitet med dessa makthavare och samtidigt intala sig att det är vad en normal människa gör – det är att kröka sin själ till bristningsgränsen. Om detta skrev jag för övrigt mer utförligt i det tidigare inlägget: 2.12. Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag.
Det finns något djupt liggande i just detta – Krivit dusjoj. Ett uttryck som bär på en kulturell visdom om maktens mekanismer och överlevnadens krav. En slags språklig psykologi, som ger uttryck för hur människor tvingats tänja och vrida på sina inre för att inte gå under.
Många av våra språk saknar ett lika precist begrepp, och kanske säger det något om de kulturella erfarenheter som format just dessa ord. Det som i ett språk är namnlöst, är i ett annat ett begrepp som talar om för oss hur vi ska överleva.
Den mätande människan 