Är det bra att vara stolt, självsäker och ha hög svansföring, eller…
Vem skulle frivilligt vilja ha det sagt om sig att man är en som har hög svansföring? Det måste ju ändå vara som att ertappas med byxorna nere. Titta bara på kråmande katter och glada, stolta hundar med viftande svansar. Hur mysigt är det egentligen?
Men vänta ett tag.
Man måste givetvis här skilja mellan vad själva svans-analogin avser att förmedla och dess mer bildmässiga uttryck.
Hög svansföring betyder enligt ordböckerna ungefär så här: att ha stor självkänsla, vara självmedveten, att inte gå av för hackor och ha en bild av sig själv som den som kan fixa saker.
Och det låter ju som något väldigt eftersträvansvärt. En sådan person vill väl nästan alla vara.
Men… som sagt, i denna positiva betydelse används ”hög svansföring” bara ibland.
För det mesta används uttrycket nämligen nedsättande och mer i betydelsen: vara styv i korken och ha en övertro på sin egen förmåga.
…eller är det bättre att vara lågställd och helst göra en pudel?
Carl Bildt brukade exempelvis omnämnas som en som just hade hög svansföring. Och då är ju frågan om man då menar att han var karl för sin hatt och handlade utifrån en tro på att han skulle kunna påverka viktiga skeenden i sin samtid. Eller om man då bara förmenande menade att han mest bara var en ”Medium size dog with a big dog attitude”.
Komplicerat har det i varje fall blivit.
En gång i tiden var det något föredömligt att ha så kallad ”hög svansföring” och det är i denna betydelse som begreppet fortfarande lever kvar i våra ordböcker – men samtidigt har vi istället kommit att skämmas för personlig styrka, ädelmod och de som vågar framträda utan att be om ursäkt för sig själva.
Hur ska vi kunna hjälpa framtidens historiker och folklivsforskare att förstå implikationerna av den här vändningen?
Anthrôpos Metron 