120. Midvinternattens köld är hård…

Stjärnorna gnistra och glimma...

Vi är alla i någon grad bärare och upprätthållare av ett språk. Men trots detta finns ju våra begrepp, ord, meningar också för sig, liksom lite vid sidan av – oberoende av oss. Men frågan är – hur? Och var? Har du tänkt på det?

Givetvis finns meningarna, orden alltid där i passiv form, nedpräntade på stentavlor, papyrusrullar, böcker, på hårdiskar och i databaser – skrivna, nedkodade budskap som egentligen bara väntar på att bli lösta (lästa). Men alla dessa ord, alla dessa myrtecken är ju fullständigt obegripliga för den av oss som inte äger nycklarna.

Så, var någonstans finns då själva innehållet, meningen som språket är bärare av och som gör så att vi till slut kan förstå något? Var?

Innehållet eller betydelsen måste ju ligga och vibrera som en slags resonans inom oss själva… eller hur?

Det krävs ju alltid en uttolkare för att levandegöra språket – meningarna väcks först till liv när vi tänker och när vi talar, när vi skriver och när vi läser – men framförallt när vi kommunicerar – alltså när vi är involverade i meningsutbyten med andra.

Men även då – är det som om språket på något sätt existerade i en alldeles egen sfär, med sitt eget liv, liksom svävande ovanför våra huvuden. Inte undra på att man tidigt trodde att det var något gudomligt och som det också står skrivet i bibeln: i begynnelsen var logos – och logos var Gud – det vill säga, språket, ordet, förmågan att kommunicera uppfattades tillhöra det gudomliga. Nu är inte jag den som brukar citera bibeln – men ändå…

...precis som meningarna och orden som är sammanflätade i ett evigt upplysande språk-nät

Ja, jag kan i betraktandet av språket liksom fyllas av en stämning av djup andakt – som när man betraktar den mörka, upplysta stjärnhimmelen en vinternatt – när man står där kall om näsan och tittar rätt in i evigheten och vet med sig att man egentligen inte begriper ett iota.

Så är det också att plötsligt känna att vi är omgivna av ett närapå evigt språk-hav. Ett språk-nät, en väv av meningar och betydelser som alla är noggrant sammanflätade med varandra och där det minsta, minsta lilla skitord sitter upphängt och ger en återklang av hela systemet.

Vad kan vara en bättre symbolbild av detta språkliga universum än internet, World Wide Web.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s