242. Vem vill framstå som obildad?

Jag har förstått att det är många som försöker sätta fingret på det här med bildning – vad det är och inte är. Och det måste man ju också kunna fundera över, speciellt när det gäller centrala begrepp som bygger själva vår kultur.

Samtidigt är jag fullt medveten om att det finns gemenskaper som totalt skiter i allt vad bildning heter – och vi som är någorlunda bildade kallar vanligtvis dessa för sub-kulturer.

Men även i sådana utanförskap finns det som regel lämningar av en slags positiv bildningssyn – därför ingen, inte ens i en subkultur, vill själva framstå som obildbara.

Så även om vi undrar och funderar över det här med bildning – så är det ändå otvetydigt så att de flesta av oss ändå har ett hum om vad motsatsen innebär.

Och det är troligtvis där vi måste börja om vi vill försöka förstå vad det är.

Och förresten, Är och Är – ett begrepp Är aldrig någonting innan vi gemensamt mejslat fram dess innehåll.

Så vad menar vi då egentligen när vi talar om bildning?

Jo till en början talar vi säkert om en mängd olika saker. Och för att förstå innehållet (hela dess utsträckning) – måste vi nog först förstå hur det utvecklats och hur det sedan faktiskt används och uppfattas. Samtidigt tror jag inte direkt vi behöver veta vad bildning är för att uppfattas som normalbildade.

Vad kan man då säga? Jo, bildningsbegreppet ser ut att vara ett konglomerat av en mängd olika egenskaper som vi gemensamt uppfattar som viktiga när det gäller vår förmåga att förstå och orientera oss i tillvaron. Och här ingår sådant som förmågan att göra sig förstådd, förmågan att förstå, förmågan att kommunicera, reflektera, hantera abstraktioner, äga viktig information, etc.

Vad jag dock kan se är att bakom dessa egenskaper döljer sig ändå en minsta gemensamma nämnare – nämligen förmågan till språk. Och då talar vi inte om att man ska kunna tala perfekt svenska, engelska eller arabiska – utan snarare att man har ett språk som möjliggör viktiga och centrala aspekter av de egenskaper som i sluttampen utgör vad vi kallar ”bildning”.

Därför utan ett språk står vi oss ganska slätt!

 

8 kommentarer

Filed under Humaniora, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

8 responses to “242. Vem vill framstå som obildad?

  1. Roligt att kommunikationen med dig lett till att du skriver mer om bildning… cross communication. Jag har idag lagt in ditt senaste i diskussionstråden Bildning vs Utbildning i mlpoy gruppen på Linkedin. :D

  2. Tja, detta om bildning och dess begrepp. Det vi diskuterat hittills i gruppen är nog inget mot vad ”Bildning – en begreppsanalys” Jens Allwood, Magnus Gunnarsson/Gothenburg Papers in Theoretical Linguistics (2003) gör. Där kan man börja tala om mardrömsscenario.

    F ö kan jag rekommendera boken ”Bildningsresan” publ. Bertil Ohlins Förlag. Boken har en egen hemsida http://www.bildningsresan.se

    Att skriva en bok om bildning med begreppsbildningen bildningsresan verkar vara lite väl vanligt förekommande.

    Vad kan man göra av detta begrepp som en resan utan att behöva slita på det vanligast förekommande uttrycket om det?

  3. Skoj! Tack Philippa som lotsade mig hit :-) Tycker om din logik Max Kern och ditt tankesätt även om det finns delar av din slutledning avseende bildning. Jag håller inte med dig att den minsta gemensamma nämnaren är språket. _Kanske gäller det när jag väl har fått ett språk, det underlättar ju oavsett typ. Teckenspråk eller verbalt eller bara ett skrivet språk.
    För mig är det som vi (jag) skrivit i tråden kunskap skapar bildning och därifrån fortsätter vår bildningsresa. Det finns bevis och belägg på att språket inte nödvändigtvis är av vikt för överlevnad utan snarare människan uppfinningsrikedom och förmåga att på ett logiskt sätt koppla ihop olika kunskaper, för mig är detta starten till vad som kallas bildning. När så denna bildning används för att skapa ny kunskap så hamnar vi i språkets värld, en värld där man ljudmässigt, tecken mässigt skapat metoder för att inhämta kunskap. Denna hämtning förmedlas och på så sätt har vi skapat kommunikation dvs ytterligare kunskap omvandlat till ytterligare bildning.
    Sen har vi ju den ”moderna typen av bildning” dvs. den bildning som förknippas med universitet och ”högre stånd”. Men visst språk är definitivt en fundamental del av bildningsbegreppet men inte dess ursprung.
    Förlåt mitt intrång men jag känner ganska djupt för ämnet men det kan nog bero på att mina många resor har skapat en ”primitiv” förståelse för den logiskt kognitiva delen av bildningen ursprung. Där emot tror jag att förmågan att med bilder och tecken har en stor del i bildningen ursprung. Många av dessa arkeologiska fynd visar på ett tidigt kognitiv mönster och ligger även till grund för gemensamt språk.

    • Bäste Richard! Tack för din kommentar. Men du får gärna förtydliga och konkretisera din tankegång då jag dessvärre inte riktigt förmår se den rent praktiskt, jag menar rent funktionellt, ja menar hur den ter sig i verkliga livet, typ så.

      Menar du att vi skulle kalla den för ”bildad” som har en kunskap men samtidigt inte har ett språk att kommunicera dessa erfarenheter (kunskaper) med?

      Och då samtidigt, vad skulle då dessa ordlösa, icke-kommunicerbara kunskaper/erfarenheter eventuellt kunna bestå utav (som då skulle kunna ligga till grund för något som du ändå skulle betrakta som bildning?).

      Och som du säkert förstått av mitt inlägg – så har jag personligen inga preferenser för vad gäller olika tolkningar gällande bildningsbegreppet – jag försöker enbart förstå, hur det uppfattas, hur det används – därför det är först genom dess användning som det får sin (allmängiltiga) mening.

      Vänligen, MK

  4. Bildning handlar också om att tillhöra en specifik kultursfär. Jag skulle t.ex helst vilja ”förbjuda” asiatiska konsertpianister att tolka Beethoven, för hur skickliga de än är så är det alltid något de inte har förstått. Man kan väl inte kalla dem för obildade, utan mer att de är uppvuxna i ”fel” kultursfär, en sfär som de är obekanta med, den ”skitiga europeiska erfarenheten”.

    Den amerikanske professorn i idéhistoria Marschall Berman har författat en bok om modernismens historia (kommer inte ihåg titeln). Boken är både lärd och fullsmockad med bildning, men något fattas. När han talar om Marx och Dostojevskij sätter han in dem i ett sammanhang där jag inte känner igen mig.

  5. Richard, nu blir det komplicerat. Att skriva både här och där.

    Kan du också lägga in ditt inlägg du skrivit här i diskussionstråden på mploy. Det kan ta olika vägar eftersom det finns olika personer som läser och svarar på det.

    Det du skriver om – utan text/språk – Johan Modée har kopplat det också i mlpoy. Jag är inte färdig med min genomgång av din tillbakablick och jag har anledning att återkomma till just det.

    Frågan är vad vi menar när vi talar om språk…

  6. Nils Ivar Tenmann

    När jag talar om språk menar jag något retoriskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s