Kategoriarkiv: Humaniora

92. Humaniora vs. Naturvetenskap

Humaniora utvecklades hand i hand...

Stundtals framställs de bägge vetenskapsinriktningarna som om de befann sig på någon slags naturlig och grundläggande kollisionskurs.

Naturvetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron (läs verkligheten) medan de humanistiska vetenskaperna sätter fokus på människan och hennes göranden.

Det finns dock trådar som leder bakåt i historien och som uppvisar en helt annan bild.

Protagoras, vanligtvis uppfattad som den förste humanisten, avfärdade tidigt tron på gudar och andra vidskepelser och lade därmed också grunden för en teori om vad vi egentligen kan veta något om.

Denna kan kortfattat tolkas som, att det i första hand (1) alltid är vi människor som mäter och väger något. (2) Att vi aldrig kan mäta något som inte finns. (3) Att när vi mäter något som vi positivt uppfattar som existerande även måste ta hänsyn till en rad olika och avgörande faktorer. Dessa kan vara sådant som läge, temperatur, årstid, ålder, sammansättning, utseende samt hur allt detta i sin tur sammanfattas och uppfattas av oss (appearence).

Som modern och sekulariserad demokrat fick Protagoras idéer stor genomslagskraft under Perikles demokratiska regim under 450-talet före vår tidräkning.

Och den vetenskap som först och främst plockade upp dessa empiriska och förnuftsbaserade metoder var läkarvetenskapen. Det finns bevarat ett sjuttiotal medicinska skrifter från denna tid som samlats inom ramen för vad man kallar ”de hippokratiska skrifterna”. Hippokrates var den förste ”läkaren” och ursprunget till den läkar-ed som många nyutexaminerade svurit sedan dess.

Dessa gamla hippokratiska texter har dock försummats från filosofiskt och humanistiskt håll eftersom de i första hand berört en naturvetenskaplig forskningsgren – nämligen läkarvetenskapen.

...med läkarvetenskapen.

Men i dessa texter framträder samtidigt så mycket mer än bara ett uppradande av sjukdomar och kroppsdelar.

Här berättas också om de förhållningssätt en forskare måste anamma för att rätt få tillgång till relevant information. Och om det ”öppna” sinne man måste bemästra för att inte fasta i sina mest älskade teorier.

I samtliga dessa texter ser vi tydligt hur de första stapplande vetenskapliga stegen tas och att dessa sker i nära samklang med ett övertygande humanistiskt anslag.

Var någonstans på vägen har då alla dessa motsättningar uppstått?

Och var i består egentligen den intellektuella snarstuckenhet som skapat dessa kontroverser och som i princip fortfarande tillåts existera inom modern vetenskap och forskning?

(I andra delen av detta inlägg ska jag försöka presentera en idé om hur dessa motsättningar uppstått och vari de egentligen består…)

23 kommentarer

Under Humaniora, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

2. Andlighet = Andningsförmåga!?

Jag hör ofta människor som använder sig av orden ”andlig” och ”andlighet” och jag försöker förtvivlat lägga örat närmare och lyssna till vad de verkligen menar. Begreppet har nämligen ingen direkt relation till min personliga erfarenhet och jag kan inte riktigt förstå vad som sägs. Och det ger ju en viss skrämmande känsla av utanförskap.

Jag har absolut ingen svårighet att förstå andra ord såsom exempelvis ”äggplanta”, ”Ipod” eller ”handled”. Jag har heller inga problem med ord som ”uppskruvad”, ”interaktiv” eller ”dysfunktionell” trots att dessa mer abstrakta uttryck har en något mer luddig begreppskontur. Det är något speciellt med just den här ”andligheten”. Dels är det ett ord som är väldigt ofta förekommande, dels används det just på en mängd olika sätt som inte verkar ha något gemensamt.

Man kan exempelvis höra människor säga: ”Jag tror absolut att det finns en andlig dimension” eller att ”människans sanna natur är andlig” . Man talar om ”andliga krafter” och om ”andlig rekreation”. Och kring detta oklara begrepp har en hel värld av samhörigheter (eller krig och konflikter) också utvecklats. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad det handlar om.

Det här med att försöka förstå sig på själva innehållet i ordet ”andlighet” är nog inget man fixar i en handvändning. Ordets denotation är helt enkelt för oklar. Jag tar därför istället och nystar i en annan tåt.

”Andlighet”, ”ande”… ja någonstans låter det nästan rent ljud-mässigt som om ordet hade med ”andning” att göra. Och går vi över till engelskans motsvarighet till ”andlighet”, alltså ordet ”spiritual” så är det givetvis kommet ur latinets ”spiritus” som också just betyder ”andning” eller ”luft”. Så kopplingen verkar vara solklar. Andligheten har alltså, rent etymologiskt, något med ”luft” och ”andning” att göra. Men varför då? Hur har det gått till? Eftersom latinet med sitt kunskapsinnehåll till stora delar övertogs från grekiskan måste vi närmast gå dit för att söka en möjlig förklaring.

Och till klassisk grekiska översätts latinets ”spiritus” med ”psuche” – alltså samma ord som ligger till grund för vårt moderna begrepp ”psykologi”. Och det grekiska ordet ”psuche” hade ursprungligen betydelsen ”liv” som i sin tur finner sina rötter i morfemet ”bhes” som härrör från gammal sanskrit och betyder just ”liv” och ”andning”. Lite slarvigt skulle man alltså helt enkelt kunna uppfatta grundbetydelsen som ”Livsluft”!

Det är alltså när vi lever och andas som vi ursprungligen hade del av denna ”livsluft” eller ”andlighet”– alltså förmågan att andas.

4 kommentarer

Under Etymologi, Humaniora, Mysterier