bland känns det som om jag inte riktigt levde på samma planet. No offense! Vi är bara så olika. Och faktiskt, frågan är om jag inte själv även kan vara olik mig själv! Därför ibland är det som om jag levde i minst två skilda världar. Dels den som består av allt det där mest näraliggande och som jag möter varje dag; solen, regnet, hundarna som hoppar runt i sängen. Men sedan finns det ju också en värld jag samlat på mig och som nu mest bara finns kvar som fragment; alla intryck, allt jag läst, hört eller reflekterat över – och det har man ju gjort. Reflekterat! Men utöver dessa bägge världar, eller vad man nu ska kalla dem? finns det ju även en verklighet utanför mig. Liksom en värld fylld av röster som härstammar från alla er, ”där ute”. Vart jag egentligen vill komma nu är bara till det triviala faktum; att det inte alltid är så att alla dessa olika världar – eller ska vi kalla dem perspektiv – sammanfaller. Och då kan det ju lätt bli till slitningar och ibland till en strid på kniven om vilka som är mest riktiga. Men hur är det egentligen? Om vi nu alla betraktar just våra egna föreställningar som de mest verkliga, följer då ur detta att vi också lever i olika världar? Där allt är riktigt och sant, på sitt säregna sätt? Men detta motsätter sig ju såväl förnuftet, vetenskapen samt huvuddelen av vår nuvarande idé- & tanketradition – som snarare lär oss att vi lever i en och samma värld men helt enkelt bara har skilda (eller dåligt uppbyggda) uppfattningar? Men i sådana fall, det vet vi ju, måste ju någon av oss ha mer rätt än en annan! Eller hur? Men det har vi ju också fått höra är fel. Ingen är ju för mer än någon annan. Vilket ju nu gör att det hela börjar kännas rätt förvirrat. Och jag tänker då bara över hur besvärligt och ångestladdat det kan vara med en personlig inre motsättning – vad betyder det då inte när en hel civilisation, kultur eller nation rids av samma slags inre kluvenhet?
180. Solen, regnet & hundarna
Under Demokrati, Humaniora, Kulturdebatt
Anthrôpos Metron 
Ping: 182. Eloge Till Klyftig, Stark Kvinna! | Anthrôpos Metron
Inte utan att jag känner igen mig som varandes pensionär med knappt några fötter kvar på jorden för en fast ståndpunkt att stå på i perspektivets kroppsligt anti-ontiska kontakt med jordelivets premiss. Som f.d takplåtslagare var man mer van vid arbete på hög höjd stadigt förankrad i en konkret kontexts metaforiska översättning av erfarenhetens, visserligen ngt ensidiga och tillfälliga, allmängiltighet. Numera blir hänvisningarna till menandets riktigt rätta eller mindre felaktigt meningsgivande handling bara allmänt bestämd och situationellt beroende av blotta ordandets ”konkreta” referens till ordets möjligen missuppfattade men ändå betydelsefulla ”handlingssituation”…
Först kommer väl rimligen hönan innan vi vet att just det ägget är ett hönsägg bland alla andra förgivettagna former som kan kallas ägg… tänker jag, för att hålla ngt av mig till godo av förnuftet långt bortom en ångest likt åsnan mellan hötapparna.
Jag vet om en person som jag beundrar och håller i avund för att han dokumenterat är professor i dogmatik… trots det fick han för en tid sedan en stroke att leva med resten av sitt liv som pensionär, jag kan beklaga det ibland av många andra skäl än bara när saknaden av Arkimedes ståndpunkt visar att oxå texten min sticker i väg rakt in i mina egna ögonen.