Hanne Kjöller är definitivt en av dem…
Det var ju precis det jag menade när jag skrev det där om att våra olika världar ibland kolliderar. Och vad som händer när vi, var och en, går och bär på motstridiga tankar och idéer?
Jo, att om vi tänker, säger och tycker, ja även kanske, gud förbjude, känner saker – som inte går att förena – då kan vi lätt hamna i en slags inre konflikt. Som om vi exempelvis tvingas flytta till Svalbard – men hatar vinter och kyla; eller om vi sitter fängslade och drömmer om frihet; eller om någon tvingar oss att plugga och vi bara helt enkelt inte klarar av det, men låtsas. Det! Ungefär så!
Och vad händer? Jo, många av oss är förstås hårdhudade och det händer just ingenting medan andra fullständigt trasas sönder av sådana inre och tilltrasslade konflikter. Därför det är faktiskt ingen lätt sak att, så att säga, påstå att man gillar fisk samtidigt som man inte gör det. Det tar emot och kan skapa besvärliga dissonanser.
Och om vi då lyfter resonemanget ett snäpp – vad händer inom en kulturkrets eller en intressegemenskap – om man där lyckats internalisera en rad motsatta värderingar och ståndpunkter? Jo, skulle jag vilja påstå, dessa gemenskaper kommer så småningom att trasas sönder av inre oro och ovisshet eftersom en tvingande valhänthet kommer att sprida sig i olika hanteringar och beslut.
– Maciej Zaremba en annan.
Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter, är en de få som oförtrutet förmår krypa under ytan på det offentliga livets olika diskrepanser. Alltså just sådana motstridigheter och inre motsägelser som jag här försöker beskriva.
I gårdagens tidning skrev hon också just om en sådan inre splittring som synliggjordes i ett fall av exorcism som behandlats av vårt rättsväsende och som resulterat i två skilda domar – en friande och en fällande.
Och anledningen till att jag här nu väljer att kommentera detta är därför att Hanne Kjöller är en av de få skribenter* i Sverige som verkligen har en vaken blick för just dessa slags inkonsekvenser. Och jag uppmuntrar alla att läsa hennes inlägg.
——-
*Det är få i dag som utan skygglappar (ideologisk kantring) kan berätta för oss om tillståndet i nationen – Hanne Kjöller är definitivt en av dem – Maciej Zaremba en annan – sen finns det tyvärr inte så värst många fler.
Anthrôpos Metron 
Maciej Zaremba har under sin karriär som journalist, trots sin aristokratiskt grundmurade snobbism, onekligen presterat några reportage von oben av godo för DeN borgerliga frihetens radikal-konservativa hälsa i den av socialdemoktratiskt borgerligt liberala slavmoral länge dominerade nationen Sverige, sedan jag blev bekant med hans personlighet under namnet Mathias Bielawski, inom den tioåriga gamla vänstersländan förbundet Kommunist på 70-talet. På den tiden läste många Marx’ Kapitalet, likt alla ungdomar i sitt sanningssökande till en början ofta gör (in-)direkt, som fa’n själv läser bibeln. Det var då det… men
”Snobben” siktade uppåt och skattade sig själv högt, en stund som kranskötande proletär på byggen, höjd över andra proletärer på plats och fick snart känna av, ja vad; slavmoralens socialdemkratiska anti-kommunistiska moralism, typisk svensk xenofobi eller bara den liberalt svenska formens avundsjuka, ja, vad vet jag om mentala orsaker och deras verkan utöver, att aristokraten grundlöst och felaktigt blev misstänkt för stöld.
”Karriäristen” tog sin revanch, laddade om och kom igen på essaistikens jounralistiska bana, nu förläst på ännu mer M-L likt Montesquieu, Locke och Montaigne, kan jag tro och ett mentalt verkligen passande underlag för M:s personliga förverkligande av och genom den självpåtagna rollen som ”fjärde statsmakt” och sig själv till karaktären väl så självtillräckliga von oben, men ändå inte nog så, dygdmedvetna och självkritiskt granskande skribent som sär- och samhällskritiken, ”nationen” och nationerna nu för en tid behöver.
Hyllas den som hyllas bör bland översittare och hedersdoktorer… men för min del får det verkligen räcka med ett levande minne av den unge tuppen MB, som sprang ikapp och ifrån mig en tid i 70-talet på Liljansskogens upptrampade stigar. Den gamle MZ lever nu mest i min glömska, emedan den store lille M, död sedan länge men ännu mer lever i denna dag… dessutom med och utan ngt så fånigt begrepp som ”fri från ideologiska skygglappar” i och med ett dialektisk halvskuggat paradoxalt förstånd.
DN-madamens dammigt nyliberala skygglappar gör henne inte ens nämnvärd däremot i nivå med den radikal-konservative Zarembas.
Ja, visst är det så att ”DN-madamen” är ett rött (blått) skynke för de flesta vänster-ideologiskt skolade. Men vad jag menar är att det finns idéer och personer som träder in i mellan den vanliga uppdelning mellan höger-o-vänster. Och gör man det blir man alltid en tacksam måltavla för alla riktningar. För övrigt, se: https://maxkern.com/2012/02/01/117-verkligheten-innanfor-tullarna/