Etikettarkiv: Maria Sveland

september 17, 2014 · 1:22 e m

226. V! lever alla i en låtsasvärld.

exclamation-mark-outline-1365875502OEv

Upp som ett utropstecken…

Jag inser att det inte längre är fruktbart att försöka föra samtal över gränserna – för själva grundorden betyder inte sällan någonting helt annat.

Om jag exempelvis påstår att ”på A följer väl ändå B”, så kan svaret mycket väl bli, ”för dig, ja”!

Och om jag menar att vi väl ändå måste förhålla oss till verkligheten, svarar N! följdriktigt, ”vems verklighet”!

Och på så vis dekonstruerar N! effektivt den värld som är gemensam för oss andra. Den känsla av verklighet (det paradigm) det tagit oss tusentals år att sno ihop.

Och när jag läser vad Maria Sveland just skriver i sitt försvar för det Feministiska Manifestet, att det ”är euforiskt och helt utan verklighetsförankring.” inser jag att denna brist på verklighetsförankring inte stör henne det minsta. Det som hos många av oss andra utgör själva grunden för tänkande och därmed möjligheterna för ömsesidighet – är för henne och för många bland extremfeministerna uppenbarligen något fullständigt godtyckligt.

frc3a5getecken

…och ned lite mer krökt, likt ett frågetecken.

Och detta förklarar till viss del många av de till synes orealistiska idéer som vi också kan läsa om i F!´s valmanifest.

Detta ger mig nu både existentiell ångest samt en släng av ”politiskt depression”, för att nu travestera samma Sveland. Varför då kan man fråga sig? Jo, därför att jag alltid har varit en övertygad förespråkare för just den mer humanistiska relativismen och en kritiker av det ensidigt rationalistiska, fyrkantiga (manligt chauvinistiska) tänkandet. Det har liksom varit själva min livsnerv, min främsta livsuppgift att försvara och skildra fördelarna i ett mer dynamiskt och pragmatiskt förhållningssätt.

Nu är jag inte längre lika tvärsäker, jag vet inte ens om det är vidare befogat eller klokt – därför att just nu är det de mer irrationella och subjektiva krafterna som alltmer vinner mark – både inom extrem höger- såväl som inom vänster-politik och försvårar därmed möjligheterna för rationella och kloka samtal och beslut. Och det var ju inte riktigt dit jag ville komma*.

Så nu står jag alltså här med byxorna nere och det verkar inte spela någon roll hur jag än vänder och vrider mig för situationen kommer ändå att förbli lika pinsam och fruktlös för det.

—

*”Anthropos Metron” betyder just att ”människan är allt tings mått” och som är relativismens grundtes.

4 kommentarer

Under Feminism, Genus, Relativism

Taggat som , ,

april 17, 2012 · 10:08 f m

129. De Hatade

"De Hatade" är en välskriven bok om angelägna frågor...

Magnus Lintons bok ”De hatade, Om Radikalhögerns Måltavlor” – den som Maria Sveland blev så illa berörd av och som sedan skapade en sådan intensiv debatt på DN Kultur – är verkligen en obehaglig beskrivning av den ”kulturkonservativa” och fascistiska utvecklingen i Europa just nu.

Linton skildrar här en skrämd kultur som famlar efter sina urgamla kristna och nationalistiska rötter. En gammal gemenskap som länge blivit utmanad av såväl demokratiska som kulturrelativistiska ideal – och nu på senare tid, även av den arabiska kulturens inbrytningar.

Det här är nu ingen recension av Lintons bok utan snarare en kommentar till några påståenden som han i boken till synes har låtit sväva fritt. Alltså en kommentar till ett uttalande som han inte underbygger med några argument eller hänvisningar. Och sådant är alltid problematiskt och blir förr eller senare ifrågasatt.

Det jag tänker på här är vad Linton menar vara själva relativismens natur. Han skriver:

”Den avvisar alla anspråk på eviga sanningar – oavsett om de är religiösa, politiska eller vetenskapliga – och betonar all kunskaps föränderlighet och beroende av social, historisk och kulturell kontext. Det betyder inte, vilket ofta hävdas av den nya alliansen mellan xenofober och sekularister, att den saknar respekt för förnuft och att den ofrånkomligen slår över i en värdenihilism där ”allt blir tillåtet”. Tvärtom. Att det inte finns några absoluta sanningar betyder inte att det inte finns mycket som är betydligt sannare än annat, mycket rimligare och i själva verket är relativismen snarast hyperkritisk och kräver förnuftet påslaget hela tiden.”

...men som dessvärre inte riktigt kan bemöta högerkonservatismens kritik av relativismen.

Och egentligen hade jag nog inte kunnat säga det bättre själv! Vad Linton försöker säga här är att de högerkonservativas och de moderna sekulariserade liberalernas ogillande av relativismen och mångkulturalismen – helt enkelt är grundat på falska premisser.

Visst! Ett krasst konstaterande är att alla värderingar, uppfattningar och kultur alltid är avhängig någon form av kontextmässigt sammanhang – vilket är en sådan självklar iakttagelse att det är svårt att i dag, empiriskt eller vetenskapligt, hävda något annat.

Men det stora och svåra konstycket, och det som Linton undviker här, är att förklara hur det i en sådan relativ världsbild kan rymmas sådant som är, med hans egna ord, ”betydligt sannare” och ”mycket rimligare”!

Det är här den riktigt stora relativistiska nöten ligger.*

– – –

* Det är denna utmaning som i princip alla texter här på Anthropos Metron också har som främsta ambition att bearbeta och belysa.

2 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

Taggat som , ,

mars 7, 2012 · 1:16 e m

123. Ord som lever egna liv

Undrar vad upplysningens centralgestalter skulle säga om de fick höra nutidens diskussioner om upplysning och humanism?

Jag har sagt det förut och det är just därför jag säger det igen! Vi är alla bundna vid olika språkliga uttryck och strukturer som gör vad de kan för att bekräfta och upprätthålla sina egna idéer.

Detta låter kanske som science fiction eller rent flum – men faktum är att språket i sig är beroende av regelsystem och utvecklar innehåll som vi inte riktigt själva kan styra över.*

Vi har den senaste tiden sett en rad begrepp passera revy i olika debatter och som, när de väl lagts på plats, stakar ut såväl författarens tillhörighet, riktning och möjliga slutsatser.

Vänsterfolk använder sig exempelvis aldrig av ordet ”politiskt korrekt” annat än när de vill peka på högerpopulismens användning av ordet som just en kritik av vänstern. Och högern använder aldrig ordet ”islamofobi” om det inte är för att raljera med vänsterns plötsliga religiösa omfamning.

Vilket innebär att vissa ord blivit infekterade och inte längre kan användas – detta trots att de säkerligen tjänade ett gott och viktigt begreppsmässigt syfte. Vi förlorar exempelvis med ”PK” en viktig konnotation – nämligen den att makten med sina supportrar upprätthåller en världsbild med en serie accepterade ”sanningar” som inte kan ifrågasättas.

Efter årets hetsiga kulturdebatter** riskerar vi nu även att förlora sådana viktiga begrepp som ”upplysning” och ”humanism” som blivit infekterade och luddiga genom att ”fel” personer tagit dem i sin mun på ett ”felaktigt” sätt.

Vissa anser att PK-ismen är en farlig ideologi

Använder vi oss av någon av dessa ord så vet alla på förhand vad vi tänker säga. Därför att orden – begreppen – nu lever sina egna liv även om detta ”egna liv” sker i nära symbios med oss alla.***

Och vissa bland oss förfogar givetvis över en större makt än andra hur språk och begrepp ska användas och utvecklas. Det är också detta de flesta debatter handlar om: att kunna befästa tankar och formuleringar så att de kan reproduceras och få eget liv.

—

* Det är som med demokratin: vi har inflytande men det är inte alltid att just vår röst får något större genomslag.

** Jag tänker då främst på den debatt som Magnus Linton givit upphov till genom sin bok ”De Hatade” samt hans replik till Fredrik Ekelund samt den debatt som skett i kölvattnet av Bengt Ohlssons och Maria Svelands inlägg.

*** Det var nog detta Heidegger menade när han sa att ”Die Sprache spricht” och som inspirerade bland andra den franske filosofen Roland Barthes att uttrycka att det är språket som talar genom oss och att det därmed implicit är språket som styr den politiska dagordningen och debatten.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

Taggat som , ,

februari 22, 2012 · 1:51 e m

121. Om politisk depression

”Olof Lagercrantz skapade den moderna kultursidan i Dagens Nyheter.” (DN • 2010-11-13)

”Vi i vår kultursfär har länge levt i ett tillstånd av falsk oskuld. Vi betraktar alla möjliga sysselsättningar – att odla blommor, att samla konst, att putsa vår bil, att skriva artiklar om romantiska och avlägsna ämnen, att leka med våra barn – som älskvärt oskyldiga och opolitiska, fastän allt detta i själva verket betyder att vi inte tar ställning, att vi avstår från att arbeta för en bättre värld.”

Ja, vad ska man säga?

Personligen känner jag nog snarare tvärtom – att det vore bra om fler av oss valde att odla just blommor, tvätta bilar eller leka med våra barn.

Jag håller alltså inte alls med om vad som sägs i ingressen ovan. Men det är klart, min uppskattning av den lilla världen är väl, sett ur det där andra perspektivet, mest bara ett typiskt ”borgerligt” sätt att se på världen.

Det inledande citatet ovan härrör alltså från Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Olof Lagercrantz och anledningen till att jag i dag fångar upp just denna tråd är därför att i går erhöll journalisten och författaren Per Svensson DN:s kritikerpris ”Lagercrantzen”.

Det är nämligen inte så lite ironiskt att den rätt så liberale skribenten Per Svensson blir förärad ett pris som har sitt ursprung hos någon som så starkt motarbetade allt vad liberala ståndpunkter heter.

Och jag vet nu inte om det råkar vara så att man på DN är historielösa eller helt enkelt bara aningslösa. Ett annat alternativ är förstås att man aldrig sett Olof Lagercrantz marxistiska och revolutionära omfamningar som något vidare problematiskt.

Men då skulle ju det i sådana fall bara bekräfta det som det har tjatats om väldigt mycket den senaste tiden – alltså det här om huruvida vänstern fortfarande, genom sin starka positionering i medievärlden, har makt att upprätthålla vissa officiella ideal och dogmer. Och det är det ju många som hävdar att den inte längre har…

– – –

Eftertankar

Att leka med sina barn – inte så oskyldigt, enligt DN´s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz

Men i vilket fall som helst  – i linje med det inledande citatet – det skulle ju kunna vara så att vi med detta Lagercrantzka perspektiv i bakhuvudet också skulle kunna få ännu en pusselbit på plats i förståelsen av varför så många* på senare tid vittnat om att de känner sig så politiskt deprimerade.

Jag menar, om man likt Olof Lagercrantz ser tecken på och associationer till borgerligt klassförräderi så fort man går förbi en blomsteraffär eller ser barn leka – då skulle man ju i princip kunna gå omkring och vara deprimerad mest hela tiden.

Därmed inte sagt att inte de kraftiga högervindarna i Europa, hatet och islamofobin är deprimerande i sig.

* Anna-Klara Bratt skriver i DN den 22/02/12 att 10 000 gillat och spridit Maria Svelands inlägg: Hatet som gör mig politiskt deprimerad.

3 kommentarer

Under Feminism, Humaniora, Konst & Kultur

Taggat som ,

februari 11, 2012 · 3:01 e m

119. Idel vänster-högersvängar

På samma sätt som gud och djävulen alltid är bundna vid varandra…

Ibland verkar det som om väldigt starka motsättningar bara utgör två olika sidor på ett och samma mynt. Ta det här med djävulen till exempel! Tror du verkligen att denna renodlade och personifierade ondska, med horn i pannan, skulle kunna existera vid sidan av gud och religionen, knappast.

Gud och djävulen utgör på så sätt bara två motpoler inom en och samma tankekonstruktion. Och där den ene finns – finns också den andre. Och utanför kontexten – så finns ingen av dem. Vilket är väl ändå rätt så självklart – eller hur!

På liknande sätt uppfattar jag också den höger-vänster-retorik som förs i dag. Ta exempelvis den polemiserade debatt som nu uppstått kring begreppet PK (politiskt korrekthet).

Vi har här alltså å ena sidan en vänster-sida som menar att ”PK-komplexet” enbart är en nidbild som uppstått långt ut på högerkanten och som sedan klistrats på etablerade och rådande (vänster)värderingar – för att lättare kunna avfärda dem.

Sedan har vi höger-sidan som reagerar på vad de uppfattar vara vänsterns makt över medierna och därmed makten över det offentliga samtalet och värderingarna och som de (högern) menar, pumpar ut ensidiga uppfattningar och budskap, som inte delas av folket (som finns där ute någonstans i verkligheten).

Och denna (högerns) vanmakt som orsakas av att de inte har tillgång till budskapen och dagsperspektivet (inget problemformuleringsprivilegium, skulle man kunna säga) resulterar då vanligtvis i irritation – och i vissa undantagsfall, i vansinnesdåd, typ Utöya.

…så lever högern och vänster sida vid sida och odlar sitt respektive hat

Och ju hårdare vänstern trummar in sina värderingar genom ”sina” kanaler* – desto starkare hörs frustrationerna ute på högerkanten.

Höger och vänster lever på så sätt, sida vid sida och när varandras rädsla och hat**. De befinner sig på samma lilla vägstump som endast leder mellan de två diametrala positionerna och som därför heller aldrig kan leda någonstans.

Och på samma sätt som den icke-troende måste skaka av sig hela den kristna dualismen (såväl gud som djävulen och allt där i mellan), så bör nog även den förhålla sig som inte känner sig riktigt hemma i det ensidiga höger-vänster-tänkandet. Det finns nämligen en politisk verklighet även bortom dessa låsningar.

– – –

*Vänstern menar vanligtvis att de inte alls äger makten över medierna eftersom dessa överlag ägs av kapitalister.

*Maria Sveland mår psykiskt dåligt för att Jimmie Åkesson är med i en TV-studio och Breivik griper till vapen för att befria världen från allt sådant som Sveland står för, se DN-Kultur 8 feb 2012.

Och den av Sveland påhoppade Per Ström ger i sin tur svar på tal i DN Kultur den 10 feb 2012.

Medan Lena Andersson söker förklara det hela genom att införa tankar kring något hon kallar Indignationsprivilegiet men som hon inte riktigt får kläm på trots att det var bra tänkt från början (DN 11 feb 2012), vilket var lite synd!

Lämna en kommentar

Under Feminism, Politik

Taggat som , ,