Kategoriarkiv: Sanning & Inkonsekvens

128. Moraliska ekvationer

Vår bedömningsgrund för moraliska beslut kan liknas vid ett kommunicerande kärl som sammanbinder de bägge behållarna ”give” och ”gain”!

Det finns en utbredd syn på moral att den skulle vara någonting verkligt handfast och konsekvent – som ett rättesnöre.

Som krass empiriker kan jag dock bara konstatera att det inte är så det fungerar i praktiken. I det verkliga livet är den moraliska känslan mycket mer flytande, kalkylerande och down to earth.

Vår moralkänsla fungerar snarare som vätskan i kommunicerande kärl där den ena behållaren står för ”god” och den andra för ”vinst”. Och nivån i dessa kärl är alltid horisontellt konstanta – hur vi än vrider och vänder på dem. Men tonvikterna förskjuts! Ju högre ”förväntad vinst” – desto lägre hamnar nivån i behållaren som rymmer ”den goda moralen” och vice versa. Något i den stilen!

Alltså, när det finns mer att vinna så kompenserar detta för den eventuella omoral som blir inblandad. Om den förväntade ”vinsten” ökar – så minskar också våra moraliska betänkligheter.

Och denna abstrakta ”vinst”, denna utkomst av ett visst agerande är ju rimligtvis också ett väldigt relativt begrepp; för någon är en hundralapp värd en förmögenhet, för en annan, helt försumbar.

Därför är det också relativt sett, fler ”utsatta” människor som begår fler mindre brott än andra. De har alltid mer att vinna på det. Det är inte så konstigt! Därmed inte sagt att de är mindre moraliska i absoluta termer. De utsetts bara för fler frekventa lockelser eftersom den förmodade vinst-ribban ligger lägre än hos dem där ribban ligger högre.

Det händer förvisso, men det är ändå förhållandevis ovanligt att rika och mäktiga personer utför ”småbrott”som kan äventyra deras positioner – om de inte blir fartblinda, vill säga.

För den som har ett stort socialt kapital kanske gränsen, innan det börjar klia i fingrarna, går vid en hypotetisk gräns vid en miljon – för den som inte har så mycket att riskera nås kanske samma gräns redan vid 10 tusen.

Detta innebär ju också att rika och mer socialt etablerade människor som regel begår brott där större värden är involverade – medan fattiga individer begår fler småbrott med låg utdelning (absolut sett).

Den moraliska ekvationen ser då ut ungefär så här. Vi är ”goda” och ”ärliga” i den utsträckning vi också är beroende av andra. Och denna ”rättskaffenhet” minskar då i förhållande till den makt och självständighet som vi själva anser att vi har – kopplad till utfallet av våra handlingar.

Komplicerat? Bara om vi från början hade trott något annat!

1 kommentar

Under Etik, Pragmatik, Sanning & Inkonsekvens

125. Vilka fnyser åt kulturrelativismen?

Kulturrelativismen innebär att det alltid är vi människor som avgör om något ska vara rakt eller krokigt...

Det är väl ändå så att det är vi människor som har kunskaper, som fördjupar oss i saker o ting och lägger ut färdriktningar? Det är ju alltid vi, eller i varje fall några av oss, som driver samhälle och utveckling vidare.

Det är därmed också vi som håller i måttstockarna; det är alltså vi som bestämmer oss för att vägarna ska vara raka, ekonomin ha en viss styrning och att våra politiker ska väljas i god demokratisk ordning – om det nu är det vi vill, vill säga.

Och vissa bland oss får lov att bidra med att tycka, tänka och göra väldigt mycket medan andra får nöja sig med försvinnande lite.

Det är väl så det är? Eller hur? Check!

Trots detta självklara faktum finns det nu de som ändå hävdar att det är något annat som avgör och bestämmer hur något ska vara.

Man menar exempelvis att sådant som skönhet och sanning finns i sig – kunskapen likaså – och att dessa finns helt oberoende av oss människor.

Det är också dessa röster som nu i debatterna slänger sig med ordet ”kulturrelativism” (fnys!) så fort det är något som talar dem emot.*

Vad de gör är egentligen inget annat än att uttrycka en önskan om att hävda sina egna ståndpunkters suveränitet – på bekostnad av andras.

Denna inställning till sig själva och de egna övertygelserna är nu något vi möter hos framför allt vissa skribenter på ”högerflanken”  (speciellt i den senaste tidens kulturdebatter i DN, SvD, Axess, etc). Företrädesvis då män som gärna vill förankra sina synpunkter i något som inte bara är (feminint) tillfälligt, flytande och relativt.

Och man har ofta med stora gester talat om ”upplysning” kontra ”relativism”. Allt för att skänka kraft och dignitet åt just de egna ståndpunkterna (där man då ställt sig själva på upplysningens sida).

...medan andra grupperingar i samhället tillbedjer andra och kanske mer upphöjda rättesnören.

Andra som också och på liknande grunder hävdar de egna övertygelsernas suveränitet – fast utan att blanda in upplysningen – är alla de ortodoxa muslimska män som också kräver respekt för sin version av sanningen.

Dessa män ogillar också den feministiska ”kulturrelativismen” (och demokratin) som hotar att bryta deras makt över världen, sanningen och kvinnorna.

Alltså två helt skilda grupper män – men med mycket mer gemsamt än vad de själva tror.

–––

*En liknande idé men med andra förtecken skrev nyligen Maud Eduards, Carin Holmberg, Johanna Langhorst och Hanna Olsson om på DN Kulturdebatt den 13 mars 2012: Hatet skapar rädsla och tystnad.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

101. God Smak

Öppnar du munnen...

Finns det något sådant som ”God Smak”? Visst! Det är bara att konstatera. Den åberopas ju så gott som dagligen och de flesta av oss vet exakt vad det handlar om. Att inte känna till den kan rent av vara socialt stigmatiserande.

Att säga och göra ”fel” på Facebook, att tjattra om ”fel” saker på sin blogg, att ta tag i ”fel” tåt i ett samtal, klä sig ”fel”, tycka om ”fel” musik eller att möblera sin våning som om det fortfarande var början av år 2008! är helt enkelt livsfarligt!

Snacka om att det finns rätt och fel! Snacka om att ”god smak” verkligen finns och att den också finns överallt.

Den finns i så hög grad att vissa kan leva på att veta och förmedla vad ”det rätta” verkligen är, sådana som präster, recensenter, inredare och alla som har känsla för vad som ligger i tiden.

Problemet med den goda smaken är bara att den inte är enhetlig. Den skiftar. Den rör sig fritt mellan olika åldersgrupper, sociala grupperingar, yrkesgrupper och kan i princip ikläda sig vilket form som helst.

Den åberopas när vi vill visa att vi verkligen är förtrogna med någonting. Vi använder den för att visa att vi är initierade och vi använder den för att skapa nära samvaro med dem som känner lika.

Men finns det då inget objektivt, verkligt eller sant bakom den goda smaken. Är den bara tillfällig, föränderlig och ständigt skiftande från en grupp till en annan?

...är det bäst att rätt saker kommer ut!

Det enda riktiga svaret kan bara bli ett, nja…

Den goda smaken är relativ till sin karaktär. Men den är alltid relativ en viss tidpunkt, grupp eller tillhörighet. Att veta vad som är rätt är därför alltid att veta något specifikt som styr en viss situation eller grupp i ett givet ögonblick.

Att rätt kunna läsa av en situation och se dess eventuella ”rätt eller fel” är därför en alldeles speciell sorts begåvning som få behärskar. Framförallt handlar det väl om sådana personer som själva har en stor och djup kunskap om den aktuella situationen eller ämnet – eller sådana som helt enkelt själva kan få bestämma vad som verkligen är rätt eller fel.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Sanning & Inkonsekvens, Sociala Medier

87. Ahaa… Nu äntligen fattar jag!

"10-öringarna" trillade först ner, sedan dribblades de bort...

Som de flesta av oss vet så står det skrivet i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna att, ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.

Att det upprättades ett sådant policy-dokument efter andra världskriget var i första hand för att segermakterna ville få till en gemensam avsiktsförklaring som i framtiden skulle försvåra för statligt organiserade övergrepp mot minoriteter och civila.

Det handlade i vårt fall, om att den svenska staten då deklarerade att dess medborgare i framtiden skulle hanteras lika – och detta blev så inskrivet i den svenska regeringsförklaringen.

På så sätt blir det hela begripligt. Vi är alltså alla lika – utifrån statens perspektiv! 10-öringen har äntligen ramlat ner!

Det är alltså samma sak som om jag skulle säga till mina barn att jag har som främsta ambition att behandla dem likvärdigt och rättvist.

Som förälder har jag viss makt och befogenhet – i varje fall tills barnen fyllt arton. Det är alltså först utifrån en relativ maktposition som det överhuvudtaget blir rationellt att säga att man har som ambition att behandla någon likvärdigt. It Makes Sense!

Och i praktiken skulle det innebära; att om alla mina barn skött sig (lika bra); så ska alla få (lika mycket) lördagsgodis; förutsatt att de för övrigt delar samma förutsättningar.

Vad som menas med detta är då: att en treåring knappast kan förvänta sig att få lika mycket godis som en tioåring och att den som är sjuk kanske inte ska ha något godis alls – men att dessa ”samma förutsättningar” gäller, lika för alla, i alla liknande situationer.

...av Carl Bildt!

Detta gör rättvise- och jämlikhetsprincipen både handfast och begriplig!

Men… så snubblar jag över följande uttalande av ingen mindre än Carl Bildt, som om någon, torde veta vad han talar om här: De mänskliga rättigheterna är förvisso universella och eviga. Men de är inte oföränderliga.”

Och då blir jag lika förbryllad som jag var innan jag först trodde att jag hade börjat fatta… För hur i helsike menar han att ambitioner och överenskommelser skulle kunna vara, som han säger, ”universella och eviga”?

Och vidare, hur kan något som är ”evigt” överhuvudtaget ”förändras”???

2 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Sanning & Inkonsekvens

59. Attack! – Det enda rätta

Alltför tungt beväpnad israelisk militär bordade på internationellt vatten flera skepp med hjälpsändningar till palestinierna i Gaza. Passade samtidigt på att avrätta några turkar och hävdade sedan att de handlat i självförsvar. Vi har hört – vi har sett det förut!

Det handlar här om hur vissa, som tar sig själva på det allra blodigaste allvar, förmår agera när det handlar om att värna det egna. Det allra heligaste!

Det verkar finnas en slags grundläggande retorik som triggas när helst en individ eller en grupp betraktar och försvarar sina handlingar som ”det ENDA rätta”. De går då in i ett slags svindlande tunnelseende som eliminerar förmågan att se och betrakta sina egna ageranden. Det är som om de självkritiska förmågorna inte längre behövdes, inte längre riktigt räknades.

I den amerikanska författaren Dave Eggers senaste dokumentära roman ”Zeitoun”* kan vi följa den syriske entreprenören Abdulrahmans öden i sin kanot och genom det amerikanska ”rättsystemet”** efter att orkanen Katrina drabbade New Orleans i augusti 2005.

Bägge dessa incidenter, Katrina då och Gaza nu, skildrar vad som kan hända när en samling personer, i en isolerad situation – i ett slags undantagstillstånd – ges egen auktoritet och fritt spelrum. Och hur dessa personer då kan begå de mest hårresande handlingar.

Så tunn, så bräcklig är alltså våra värdesystem. Den moral som vi kollektivt och offentligt hyllar delas inte alltid av alla.

Abdularahman Zeitoun

Det gäller att komma ihåg detta om vi mot förmodan skulle börja drömma om något så absurt som individuell frihet eller om att få leva sitt liv utan onödig överstatlig styrning eller inblandning.

Utan den formella byråkratins upprätthållande av rättsystemet skulle troligtvis precis vad som helst kunna hända. Nu händer det förvisso konstiga saker ändå… men man kan ju ändå föreställa sig vad som mer skulle kunna inträffa om det inte fanns några kontrollorgan alls.

Det är därför som transparensen är vårt enda egentliga skydd mot att makten inte tar sig oproportionella friheter. Det konstanta arbetet med att etablera och upprätthålla ett transparant samhälle måste vara en av demokratins och rättsamhällets främsta uppgifter.

Det handlar  då främst om sådant som offentlighetsprincipen, yttrandefriheten och den fria pressen som alltså är det öppna samhällets främsta övervakare och försvarare. Vi har inte råd att vara utan dem.

* First published in the USA by McSweeney´s in 2009.
** Vilket snarare utgjorde bristen på ett rättssystem

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

54. Att lura ett barn

Daniel Westling

Daniel Westling

Det är lätt att lura ett barn! Jag minns att jag som liten blev lurad av min morbror som höll fram en femöring (som då var jättestor) och en tio-öring (som då var jätteliten) och frågade vilken jag ville ha. Ofelbart valde man som barn den stora femöringen så länge man inte hade kunskap om dess rätta värde. Stort var helt enkelt alltid mer än det som var mindre.

Genom erfarenhet lärde man sig så småningom att sortera och få lite bättre pejl på saker och ting. Man blev helt enkelt mer street smart.

Vi lär oss på så vis att navigera bland bedragare, falska löften och tomma ord! Vi lär oss också med tiden att sålla bland dem som kommer dragandes med alltför stora och vidlyftiga löften. Det är just dem man måste passa sig extra noga för.

Men framförallt ska man nog se upp med alla dessa leenden. De finns numer överallt. Titta noga på den som ler mot dig – det är leendet som avslöjar. Det gäller framförallt att hålla koll på tänderna.

The Joker

The Joker

Utifrån ren självbevarelsedrift borde man nog ta som vana att inte lita på personer som ler. Det är nämligen det första en bedragare får lära sig – att leenden skapar tillit och förtrolighet. Rent generellt är det därför alltid säkrare att lita på dem som inte ler – de som aldrig lockar med en god uppsyn. WYSIWYG!

Om darwinismen har rätt i sin tes om naturligt urval måste det ju innebära att de som bäst kan fejka ett förtroendeingivande leende skulle få det bästa utgångsläget. Och på så vis även bli vinnare i kampen om tillvarons bästa positioner. Alltså, lär dig le och du kan bli något du inte ens vågade drömma om!

Och samtidigt som detta sägs kan jag liksom höra alla lamm bräka: – Nej, så kan det inte vara! Gud, vad cyniskt! Livet handlar inte bara om makt, rikedom och styrka! Inte bara om att äta eller ätas! Livet innebär även sådant som kärlek, godhet och omtänksamhet.

Medan de blir uppätna en efter en, efter en… 

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

50. Kvinna sökes…

Anne Bancroft! Attraktiv kvinna!?

”…med huvudet på skaft och med ett genuint intresse för lantliv, goda middagar och intressanta samtal. Att du sedan också har ”a good sense of humour” ser jag som en självklarhet! Jag är för övrigt själv en hyfsat attraktiv person – dessutom med gott om pengar!”

I kontaktannonser är det inte ovanligt att det betonas att personen man vill träffa bör ha humor. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Humorn har en förmåga att lyfta vardagen och ge en behaglig känsla av  frihet och att befinna sig lite ovanför.

Det brukar sägas att humor är en förmåga att se på en situation från ett annat perspektiv. Humorn är på så vis aldrig sammansmält eller sentimental – snarare motsatsen!

Men vad handlar det egentligen om och vad är det för typ av humor vi vanligtvis efterfrågar?

Forskning på området visar bland annat att humor inte bara är något som får oss att skratta och ha roligt. Utan att humor också används som makt- och statusmarkörer. Genom humorn visas vem som bestämmer. Det är nämligen bara den som sitter högre upp inom den aktuella hierarkin som äger rätten att få andra att skratta. Gör ett försök själv så ska du få se.

Nästa gång du går in i ett rum och vet med dig att du inte är direkt jämbördig – berätta då något roligt så får du se vad som händer. Ingen kommer nämligen att skratta åt dina skämt! I sämsta fall kommer de att skratta åt dig – vilket inte är riktigt samma sak!

I en annan situation där du känner att du har en naturlig position – berätta samma skämt – och alla kommer att skratta. Det är humorns tragikomiska baksida.

Inte en "perfect match".

Humorn är alltså egentligen inte lika rolig som dess rykte försöker göra gällande.

I vilket fall som helst så har ”International Society for Humor” funnit att kvinnor som i kontaktannonser säger sig uppskatta män med humor mest önskat sig en man som kan få henne att skratta!?

Medan en man som söker en kvinna med humor – mest letar efter en kvinna som kan skratta åt hans skämt!?

När det handlar om att få skratta tillsammans förutsätter det alltså – ”A perfect match”!

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens