Vi är så olika! Vi har alltid varit olika! Vi lever sida vid sida men ändå så långt ifrån varandra och möts egentligen aldrig.
Nej, jag talar inte om mina personliga relationer och inte heller om någon speciell person, snarare om oss människor i allmänhet!
De vi stöter på eller umgås med är i stort sett bara människor från våra egna närområden och intressesfärer.
Vilket innebär att de flesta av oss aldrig kommer att åka privatjet för att skjuta ripa i fjällen. Och för den som står och väntar på 53:ans buss i snögloppet vid Slussen, är sannolikheten att känna någon som varit på drink hos The Hiltons i Beverly Hills, lika med noll.
Min närmaste granne är sjätte generationens lantbrukare på en arrendegård i Sörmland och han kommer med största sannolikhet aldrig att stå och hänga på Urban Deli vid Nytorget på Söder. Och jag kommer heller aldrig att äta lunch varken med Scarlett Johansson eller med Stefan Lövfen.
OK! ser ni nu vad jag är ute efter här?
Jag skulle för övrigt kunna sitta och räkna upp tusen och en grupp av människor som aldrig någonsin kommer att komma i kontakt med varandra. För vi är så extremt åtskilda, tänker så annorlunda och upplever världen så brutalt olika! De flesta av oss lever i stort sett utan några egentliga beröringspunkter.
Hälsa Scarlett från mig nästa gång du träffar henne – för jag lär inte göra det!
Och då talar jag ändå bara om oss som bor i det där avlånga landet vi kallar Sverige.
Visst finns det några gemensamma nämnare som på något sätt knyter oss samman, men de är inte många; kanske att vi har ett personnummer, betalar skatt och röstar vart fjärde år – men det är inte så värst mycket mer.
Jag tror dock att för att få ett samhälle att fungera med så många avvikelser som vi tillsammans utgör – krävs nog av var och en att vi taggar ned vår särart en aning – därför vi kan bara klara av att upprätthålla ett samhälle och en gemenskap om vi kan enas kring några gemensamma nämnare.
Varför inte börja med att enas kring det faktum att solen är blå?
Anthrôpos Metron 