Verkligheten var tidigare en plats där vi alla skrek Aj! när hammaren drämde till tummen!
Verkligheten var tidigare en plats vi alla delade. En plats där vi skrek Aj! när hammaren drämde i tummen! Där vi upplevda rädsla när vi mötte en främling i en mörk gränd. Där hundar alltid skällde på dem de inte kände. Där man först alltid värnade sitt eget och sina närmsta. Där den bäste alltid var bättre än den som var sämre. En värld i vilken de som var sjuka hellre ville bli friska. Där Far rodde och Mor mest bara var rar.
Verkligheten var på så vis enkel och vi kunde därför också enas kring vad som var upp och ner, vad som var sanning och vad som bara var påhitt eller ren lögn. Språket var intakt och därmed också bilden av vad som verkligen var verkligt.
Vad vi nu upplever är snarare en kamp om denna verklighet. Eller kanske bättre, en kamp om de verklighetsbilder i vilka vi alla är involverade vare sig vi vill det eller inte. Därför striderna sker inte på barrikaderna utan hemma i våra vardagsrum, i radio och TV, i skolan, på rasten, på jobbet, i snacket runt fikabordet! Hur vi hälsar! Hur vi äter! Vad vi äter! Striden pågår för fullt inom självaste vardagsspråket. Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.
Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.
Varför? Jo därför att våra upplevelser av verkligheten och därmed vad som är bra eller dåligt, sant och falskt inte längre harmonierar. Och alla vill samtidigt bara bottna i något beständigt. Hitta oss själva, hitta våra identiteter. Vi gör det på olika sätt och hittar därför olika saker.
Vissa söker könstillhörighet, andra sin etnicitet. Några söker sig till religionen, andra till nationalismen. Någon hittar Gud, en annan blir ateist. Vissa tränar – andra gör ingenting. Vissa blir vegetarianer medan andra äter i snitt 49 kg kött om året.
Alla letar efter bästa förmåga efter sin mening! Och det paradoxala är att detta gör vi samtidigt som vi söker en naturlig och villkorslös gemenskap – ett slags ursprung som förenar och inte längre skiljer oss åt.
Säg inte att jag har fel – för då rasar hela min värld samman!
Anthrôpos Metron 
Ditt inlägg påminner mig om detta hos Konfucius:
”Tzu-lu said, ‘If the Lord of Wei left the administration of this state to you, what would you put first?’
The Master said, ‘If something has to be put first, it is, perhaps, the rectification of names’.”
Alltså, korrigeringen av missbrukat språk.
Tack! Detta citat har jag helt klart missat! Konfucius är verkligen en skatt som man kan återkomma till många gånger om.
En semantisk härdsmälta av större dignitet än det som åstadkoms av den splittrade vänstern på 70-talet gör att jag får vatten på min kvarn att sociala medier inte med nödvändighet medfört någon större känsla av samförstånd och solidaritet utan snarare diversifiering och pajkastning av sällan skådat slag. Det verkar som om för mycket sammanlagd tid förbrukas till ord som inte ger någon nämnvärd effektiv handling.
Långsökt att peka på det allt annat än trygga världsläget men vi har nu haft smartphones i fickan snart 9-10 år och vem är imponerad av det alla kommentatorer av allt lyckats med?
Själv imponeras jag av förändringar förmedlade genom handling och hårt gemensamt arbete! Tillsammans!