Italiensk lutning i all ära – men det finns alltid en kritisk brytpunkt
Efter föregående inlägg ”322. Det är den! Själva balansakten”, fälldes en kommentar, ”Nu blev du väl ändå lite väl filosofisk. Jag har läst tre ggr men fattar ändå inte”.
Efter en sådan käftsmäll blir man ju lite självkritisk. Läste därför med krass blick igenom vad jag egentligen sökte uttrycka där.
Och genom att ställa om perspektivet ser jag nu att inlägget kanske snarare var lite oprecist svävande – än klargörande. Tänkte därför ta tillfället i akt att försöka precisera mig här.
Avsikten var att uttrycka en frustration över hur svårt det är att ta sig an viktiga frågor utan för den skull ta parti för endera sidan i en konflikt. Och att denna svårighet blir alltmer tydlig ju mer polariserade våra respektive positioner och åsikter blir.
Alltså: Få vill lyssna till resonemang som förs ”å ena och å andra sidan” när allt man orkar höra är enkla, svart-vita påståenden som helst bara bekräftar den egna ståndpunkten. Som i dagsaktuella frågor gällande Brexit, klimatet, nationalism eller det rådande politiska debaklet i Sveriges riksdag. Ja, i praktiskt taget alla frågor.
Antingen är man för – eller så är man mot – medan utrymmet för balanserade processer och ställningstaganden ter sig alltmer fjärran. Och att detta nog inte är så bra.
En fara som kanske inte berör Sveriges Riksdag som har en väldigt bred bas
Med det sagt, menar jag samtidigt att jag har den största förståelse för att det förhåller sig på detta vis. Speciellt eftersom det alltid är svårt eller stört omöjligt att sälja på någon en ståndpunkt som inte innehåller några skarpa förslag.
Det är alltså alltid lättare att nå fram med budskap som innehåller tydliga ställningstaganden i en konflikt – än med budskap om att konflikten i sig kanske utgör en låsning eller rentav är ett resultat av en konstruerad polarisering därför att … o.s.v.
Det är alltså lättare för oss att tro på något klatschigt explicit än att behöva gå in i jobbiga tankeprocesser där vi måste pröva och balansera våra egna ställningstaganden.
Men om vi inte gör det – om vi inte förmår balansera våra omdömen i viktiga frågor – så är risken stor att vi hamnar snett. Inte nödvändigtvis fel – men väldigt, väldigt snett.
Anthrôpos Metron 
När jag läser inlägget slås jag av att du ofta gör detta: Du balanserar. Inte bara i de senaste två inläggen. Du tar upp frågor som lätt polariserar, eftersom de är viktiga, men du undviker det där åsiktsmässiga ställningstagandet som ofta avkrävs. Även de två bilderna i varje inlägg balanserar, med befriande humor, precis när man trodde att man skulle vara gravallvarlig. Så kanske att dina inlägg normalt VISAR vad du vill SÄGA i de senaste två inläggen?